Tänk på döden

De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu.

Det var en kall januarimorgon 2009. Jag väntade på bussen på en mörk busshållplats i Lockryd. Som vanligt läste jag igenom informationstavlan för att fördriva tiden, när mina ögon föll på något nytt. En bunt med kort i en behållare, och jag tog upp ett. På framsidan stod det jag har tagit ställning. Det hade inte jag gjort än, men fem minuter senare var jag en möjlig organdonator. Kortet kom från Socialstyrelsen och var ett så kallat donationskort, ett bevis att bära med sig i plånboken för att i den värsta av situationer göra sin vilja känd.

En oförändrad vilja

Tiden gick och mitt kort låg där i plånboken, det fick byta plats några gånger när bytte plånbok, men min vilja förändrades inte. Några år senare anmälde jag mig även till donationsregistret på Socialstyrelsens webbsida livsviktigt.se. Och nu har frågan om organdonation blivit aktuell i mitt liv igen i och med en uppgift som ingår i min utbildning där jag har ett samarbete med organisationen MOD- mer organdonation.

Positiv men okänd vilja

I Sverige är det så att om inte din vilja är känd och du dör så måste dina anhöriga avgöra om du skulle kunna tänka att donera dina organ. Finns då den minsta lilla tvekan så doneras inte organen. Idag är nästan 85 procent av svenskarna positiva till organdonation, men tyvärr gör få sin vilja känd. På grund av detta dör varje år ungefär 50 personer i väntan på sina nya organ. Att göra sin vilja känd är därför oerhört viktigt.

Att inte donera

Att prata om död och donation är svåra ämnen och man stöter ofta på argument för att inte donera. Det tre vanligaste anledningarna till att inte donera sina organ är att det finns en risk att de kommer vara obrukbara, att jag kanske behöver dem efter min död, och jag är odödlig.

Att prata om döden

Den vanligaste anledningen är det sistnämnda. De flesta ska inte dö. Några ska dö, men inte nu. Döden är så svår att prata om att den riskerar livet på andra. Att oroa sig för att man kanske inte kan donera sina organ är onödigt, om det inte gå så går det inte, och ingen kommer ge dig sämre vård för att dina organ ska gå att donera. Att rädda en människas liv är alltid prio ett. Att känna att man kanske behöver sina organ efter döden tangerar det religösa. Jag har ingen aning om det är så såklart, men det jag vet är att alla världsreligioner är för organdonation eftersom det anses osjälviskt och vackert att ge en annan människa det finaste man kan få, nämligen livet tillbaka. Jag hoppas att om det finns ett liv efter döden är det min själ som lever vidare och då vill inte jag att användbara organ ska ligga i ruttna eller brännas upp.

Att ge och ta

Vårt samhälle är uppbyggt kring devisen att för att få något måste man ge något. Om jag är beredd att ge bort mina organ efter min död, kan jag med gott samvete ta emot ett organ om jag skulle bli sjuk. Sjukdom och död händer, så är det bara.

Det är inte svårt att göra sin vilja känd. Det räcker att tala om hur man vill ha det för en nära anhörig. Den lilla gesten kan rädda åtta liv. Ibland måste man tala om döden för att förhindra döden.

En nostalgisk morgon

Klockan är halv åtta på morgonen. Jag har inte riktigt vaknat till liv. Medan jag släntrar över vägen mot min busshållplats ser jag fram emot en lugn timme på bussen. När jag lyfter blicken upptäcker jag att något är annorlunda. Den vanligtvis lugna lite sömniga stämningen som brukar råda bland de två-tre personer som står och väntar på bussen är utbytt mot en energisk och högljudd röra av kanske 20 stycken 12-åringar. Att döma av småbråkandet och lärarförmaningar delar jag dagen till ära hållplats med en skolklass.

En opassande energinivå

Jag trycker mig emellan hopen av barn och pluggar in mina hörlurar i öronen. Inte så mycket för att jag vill stänga ute klassen, men klockan är trots allt fortfarande halv åtta, och den energinivå som ligger i luften skulle passa bättre på en bygdegårdsfest när borden dukas undan och det är dags för dans.

En trång bussresa

Väl på bussen inser jag att det kommer bli en trång resa. Två flickor sätter sig bredvid mig och jag hör hur de båda upplivat pratar om Liseberg och Universeum, de är uppenbarligen påväg på klassresa. Det märks så tydligt, inte bara på den upplivade stämningen. Det märks också på att alla elever är mycket rena och prydligt klädda, inga trasiga knän eller smutsiga jackor syns. Det märks också på de omsorgsfullt packade väskor som varje elev har, och framförallt märks det på den glädje som de utstrålar.

Kravlöst men spännande

Jag blir faktiskt både nostalgisk och avundsjuk när jag sitter där och lyssnar på deras upplivade tjatter. Jag minns verkligen den där känslan av att få göra något med sina klasskompisar och även lärarna utanför skolan, något helt kravlöst men ändå spännande. Jag gissar att eleverna går i sexan. De är i en ålder då man fortfarande är barn och slipper jobbigt ansvar, men ändå tillräckligt vuxen för att få gå på egen hand.

Den barnsliga friheten

Jag som har varit med på ett stort antal resor med Svenljunga ungdomsorkester fick ju chansen att uppleva den formen av resa många gånger. Och trots att det har varit helt fantastiskt alla gånger så var det nog ändå som roligast när man fortfarande var så pass liten att man inte förväntades hålla ordning på mer än sig själv och tiden för återsamling. Det är en frihet i det som är svår att uppleva som ”vuxen”. Kanske är det därför folk gillar att åka på charter, all-inclusive-, och anordnade bussresor. Semester är liksom att slippa ta ansvar för något annat än att infinna sig på rätt plats vid rätt tid för att bli utfodrad eller underhållen.

Det där med att vara människa

Innan eleverna går av frågar jag tjejerna om de ska på klassresa och båda svarar ja. Jag får en sån god lust att säga till dem att ta vara på resan, eftersom de snart inte kan njuta av en sådan typ av glädje på det sättet igen, men jag låter bli. Dels för att de i sinom tid kommer upptäcka det själva, men framförallt för att jag bara är 24 år. Jag måste nog vänta åtminstone 30 år innan det är okej att strö mossiga visdomsord omkring sig. Kanske kommer jag nostalgiskt se tillbaka på mitt liv som 24-åring om 12 år och tycka att det var en tid som slog det mesta. En tid som bar på egenskaper som jag önskar att jag förstått då. Det är väl lite grejen med att vara människa.

Stora bröst, men inget huvud tack!

Det står visserligen att alla väger lika mycket, men alla vet att man inte kan lita på sånt. Jag böjer mig fram, plockar lite bland förpackningarna och granska dem noga. Störst bröst vinner, så är det i den grillade kyckling-världen.

Omsorgsfullt kryddat och griljerat

Så plötsligt får jag syn på en kyckling som verkar fylla ut förpackningen lite extra. Jag ska precis ta den, när det slår mig att någonting inte riktigt ser normalt ut. Kycklingen tycks liksom ha ett extra ben. Det är inte förrän jag vrider på förpackningen som jag inser att det inte alls handlar om en extra fyllig kyckling med ett extra ben, det som fyller ut förpackningen är ett omsorgsfullt kryddat och griljerat huvud på en lång, smal och lite böjd hals.

Lätt illamående

Först blir jag helt stel, förfärad över det horribla som ligger framför mig. Sen känner jag ett illamående skölja över mig, jag är nära på att vända på klacken och gå därifrån utan kyckling, men så tar jag mitt förnuft till fånga, intalar mig själv att jag är dum om jag blir illa berörd av ett kycklinghuvud. Jag fattar ju att alla de andra kycklingarna också har haft ett huvud en gång. Jag tar en kyckling, kontrollerar noga att den inte har några extra delar än de jag är beredd att betala för och går sedan snabbt därifrån, fortfarande med en lätt känsla av illamående.

En upplyst lantis

Det är inte förrän kycklingen är rensad, ben och skinn är slängt och köttet är hackat och nedlagt i en gryta som jag kan förmå mig att ens smaka på det. Då känns det plötsligt helt okej och jag blir så irriterad över mig själv. Jag sätter värde i att jag är en upplyst lantis som har koll på vad jag sätter i mig, och vet vart alla animaliska produkter kommer ifrån, men bara jag får se ett litet kycklinghuvud rämnar fasaden.

Ett knippe plockade hönor

En av mina föreläsare berättade hur hon hade varit med och tagit fram en ny omslagsbild till en Italiensk kokbok. Kokboken hade släppts i flera olika länder med samma omslag, men i Sverige förutspådde man att originalbilden skulle göra att folk inte ville köpa boken. Bilden föreställde nämligen ett knippe plockade hönor, och i Sverige vill vi inte veta hur maten såg ut innan den hamnar på vår tallrik.

Ingen likhet med djur

Det är så himla konstigt, samtidigt som vi äter mer och mer ekologiskt och svenskt kött och har en av världens bästa djurhållningar vill vi inte ens tänka på att det vi äter faktiskt kommer från levande varelser. Några av oss har tagit sitt förnuft till fånga och blivit vegetarianer. Många andra, inklusive jag själv har svårt att avstå från köttet, men vill samtidigt inte tänka på ursprunget till det. Kanske är det därför vi är så förtjusta i kött som har tillagats till oigenkännlighet. Pulled pork är väl den senaste trenden i den kategorin, och med den har pulled chicken och pulled beef kommit. Vi är också storkonsumenter av köttfärs. Det känns helt enkelt lättare att äta något som inte liknar ett djur trots att det faktiskt är det.

Stekta sparvar

Vi vill inte att det ska flyga stekta sparvar in i munnen på oss, det påminner oss allt för mycket om att det vi äter faktiskt en gång levde. Vi vill att sparvarna ska vara rensade och ugnsstekta tills att de faller isär och inte har det minsta likhet med en fågel längre.  

Underkänt i tålamod

Klockan är 9.15 och läraren hälsar välkommen och ber oss logga in på datorerna. En kvart senare sitter jag fortfarande och stirrar på en snurrande symbol som indikerar att datorn laddar. Runt omkring mig hörs irriterade suckar.

Klockan 9.45

Alla har nu äntligen kommit in på sina användare. Lektionen kan börja. Läraren ber oss öppna upp programmet och sedan öppna en bild.

Klockan 10.15

Programmet öppnades visserligen redan en kvart efter att vi försökte första gången, men när alla skulle öppna upp bilden blev det för mycket för systemet och alla program stängdes ned. Läraren utlyser kafferast. Ingen protesterar.

Väl tillbaka

Några datorer har stängt ned sig helt medan andra fortfarande surrar på. Vi bestämmer oss för att dela skärm. Sitta och titta på medan den andra personen försöker följa lärarens instruktioner. Det går inte så bra, man blir sjukt frustrerad av att se men inte röra. Det rycker i mina händer. Jag vill testa, men jag får nöja mig med att sitta bredvid och komma med glada tillrop och förslag på tillvägagångssätt.

En dold sida

Plötsligt kommer en sida som har varit dold i mitt innersta fram. Den egoistiska knuffa-bort-sidan. Jag känner hur jag liksom kommer närmre och närmre min vän och datorn. Hur jag först börjar peka på tangenter som jag tycker att hon borde trycka in, hur jag sedan börjar trycka in tangenterna själv, lite diskret sådär. För att slutligen finna mig själv ha rullat bort min vän från skärmen och nu sitta och helt själv styra över uppgiften, utan att ta notis om hennes idéer och förslag. Vi (jag) börjar precis bli klar med uppgiften när hela datorn låser sig. Igen. Det är här min lärare inser att vi är många som håller på att tappa tålamodet rejält. Under den senaste timmen har frustrerade suckar och utrop haglat från datorplatserna runt om i rummet. Han springer därför ut för att hämta skolans IT-kille.

Inga fördomar men

Efter några minuter öppnas dörren och en lång man med blek hy fyller upp dörröppningen. Det är inte så att jag har några fördomar om IT-killar, men ibland har jag en känsla av att de ser ner lite på oss vanliga dödliga för att vi inte förstår deras bästa vänner, datorerna. Han tar ett steg över tröskeln och plötsligt börjar alla datorer fungera som om de aldrig har krånglat i hela sitt tvååriga datorliv. Jag blir inte direkt förvånad. Alla som någon gång har haft problem med datorer och tillkallat IT-killen vet att han är för datorer som Cesar Millan är för hundar. Hans blotta närvaro får datorerna att vilja göra allt man ber de om. Men det hjälper liksom inte. Frustrationen blir inte mindre av att han med ett lite för överlägset leende frågar varför vi egentligen har tillkallat honom när allt verkar fungera så bra.

Klockan 12.00

Vad jag trodde skulle bli en tre timmars InDesign-kurs slutade som tre timmars kurs i tålamodsprövning. Jag fick underkänt.  

Äntligen vår?

Solen börjar värma. Fjärilarna leker. Blommorna blommar. Några dårar har redan börjat gå omkring i shorts. Katten drar in tonvis med sand i sängen. Och fästingarna dignar kring öronen på honom. Jag har fått skoskav av mina nya skor. Det luktar av olika typer av bajs vart man än kommer. Nu är det tamejfan vår.

Nu är det slut på friden. Med våren kommer många åtaganden och måsten. Det förväntas helt plötsligt av mig att jag ska göra massa saker. Måla om hus, kratta trädgårdar, jogga, plantera blommor, ta på mig ljusa kläder och hålla dem rena en hel dag, säga saker som ”nu börjar verkligen energin komma tillbaka” och ”det är så härligt när det är ljust när man kommer hem”. Och allt detta ska göras med ett leende. Ett ansikte som lyser lyckligt mot gröna knoppar och ett humör som är på ständig topp. Till våren hör också att det helt plötsligt anses konstigt och totalt fel att göra vissa saker som på vinterhalvåret har varit socialt accepterat och förväntat av mig. Jag får inte titta på TV på kvällarna längre, för jag ska tydligen sitta ute och frysa och ”njuta” av de härliga ljuset. Jag får inte längre göra långkok som jag kan äta som matlåda hela veckan, nä nu ska jag göra ”fräscha sallader” på ”vårprimörer”, jag får inte ha på mig svarta kläder utan förväntas gå i femtio nyanser av beige. Jag måste ställa om hela min vardag och allt bara för att det har blivit några grader varmare och två timmars mer ljus på kvällarna.

Jag är så satans trött på Sveriges hype över ljus och ”värme”. Vi går in i någon gemensam psykos när våren kommer och helt plötsligt har vi massor förväntningar på oss själva och på andra. Vi förväntas le mot varandra, gå upp tidigt på morgonen och ändå ha en massa energi över. Framförallt får vi inte vara inne en sekund så länge det är solsken, eller bara lite ljus ute. Nu väntar åtminstone fem månaders dåligt samvete varenda gång man ser på TV eller sitter framför datorn. Detta dåliga samvete blandar sig fint med ångesten för att man inte heller i år kommer se ut som Pamela Anderson i Baywatch inför beach-säsongen. Jag är trött på vår och sommar innan det ens har satt igång på riktig.

Våren är inte alls härlig. Den innebär insekter, ångest över sommarjobb man inte får, planeringar för semestrar som inte får vara för stressiga, men heller inte händelselösa, stress över allt som måste bli klart, för trånga kläder som inte döljer några skavanker, i färger som förstorar allt det man vill dölja, krav på att äta nyttigt och vara hälsosam samtidigt som man förväntas grilla stora marinerade köttstycken och äta dem med feta såser.

Egentligen har jag ingen som helst slutkläm på den här krönikan. Men jag måste sluta nu, klockan är fem, det är sol ute och jag har ett uthus som måste målas, och tvätt som måste hängas ute. Det är dags att dra på sig shortsen, lämna datorn och ge sig ut i ljuset. Det finns ingen tid att vänta gott folk, våren här, kom igen nu lapar vi solljus tills näsan lyser röd och fejkar lycka ända tills hösten kommer och det är okej att vara deppig igen!

När nöden är som störst

När jag desperat försöker byta fil i rusning och ingen av bilarna i den andra filen vill släppa in mig, utan bara kör på med sammanbitna miner. När jag tappar mina böcker i marken och alla går förbi utan att ägna mig en blick. När busschauffören stänger dörren mitt framför ansiktet på mig. Det finns rätt många gånger i vardagen när jag funderar på om ordet medmänniska ens existerar längre.

Borde ligga i vår natur

Folk tycks tänka mer och mer på sig själva och blir allt mer fokuserade på sitt eget, vilket i slutändan gör att medmänsklig vänlighet helt har slutat existera. Jag pratar inte om storslagna gester som att skänka stora summor pengar eller donera organ, vilka visserligen är gärningar som är oerhört generösa och självklart ska uppmuntras. Men de gester jag vill åt är de som alla kan göra oavsett vad de har för bakgrund eller ekonomiska förutsättningar. Det där man gör helt osjälviskt bara för att det borde och ska ligga i vår natur att hjälpa varandra.

Det finns hopp

På grund av denna nedstämda spaning gör det mig så oerhört glad att kunna rapportera att det fortfarande finns hopp. Det finns fortfarande tillfällen då medmänsklighet är ett faktum, och då andra människor ställer upp för okända personers nöd.

Att åka till Knalleland

Jag och min vän var på shoppingrunda på Knalleland i Borås. Alla ni som har varit där vet att Knalleland är stället helt utan själ och finess som bara finns för kommersens syfte. Att göra reklam där barn skriker att de vill åka till Knalleland hjälper inte. Det finns ingen som faktiskt vill åka till Knalleland, man gör det bara om man inte har något annat val. Till exempel om man ska köpa ett rosa, glittrigt ridspö till en möhippa och Knalleland har de närmsta billiga hästaffärerna.

Nöden har ingen lag

Nåväl, åter till min historia. Efter ett par timmar på shoppingmeckat kände både jag och min vän att den extra stora läsken och kaffet med fri påtår började göra sig påminda och behovet av en toalett blev stor. Väl framme insåg vi att Knalleland, liksom många andra själslösa anrättningar tar betalt för andra människors nöd. Och eftersom jag tillhör den moderna generationen är mynt ett sällan förekommande föremål i min plånbok. Vad göra? Vi hade inget att växla, och en växande blåsa. Det var då en toadörr öppnades och en man tittade frågande på oss medan han höll upp dörren.

En representant för medmänsklighet

När nöden var som störst och förtroendet för mänskligheten som minst stod han där, mannen som kom att bli en räddande ängel och en representant för medmänsklighet. Hans vänliga ansikte fick den nedkissade ringen att kännas lätt att torka av. Han vann ingenting av att hålla upp dörren för oss två myntlösa, kissnödiga främlingar, men hans gest kom att påminna mig om att totalt osjälvisk medmänsklighet fortfarande existerar.

En kedja av vänlighet

Till följd av hans gest kändes det enkelt och självklart för oss att hålla upp dörren för nästa människa i nöd utanför i toalettkön, och jag är säker på att även hon valde att hålla upp dörren för nästa person. Det är nämligen så medmänsklighet fungerar. Fina och osjälviska gester, föder fler fina och osjälviska gester.

Livet som andragångshälsare

”Hej! Elin”, jag sträcker fram handen och ler artigt. ”Vi har setts förr”, personen ler lika artigt tillbaka, men kommentaren får mig att tappa min fasad och bli röd i ansiktet, börja stamma, ljuga något om ”javisstja du var med på den där festen...eller ehm, tillställningen? Förra året..månaden??”

Den egocentriska idioten

Påsk innebär fester, släktsammankomster och diverse andra kalas där människor jag inte känner infinner sig. Jag gillar verkligen att träffa nya människor, men varenda gång jag går in genom dörren till ett kalas är jag rädd för att ovanstående generande incident ska hända. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag blir hälsad på av personer som jag tycker borde känna igen mig. Det är lätt att bli stött, att tycka att den andra personen är en egocentrisk idiot som inte kommer ihåg mig, MIG!

En ofokuserad hjärna

Tyvärr är jag sällan den som får påminna om ett eventuellt tidigare möte, utan snarare påminnas om. Om det är allt för många nya människor på en och samma plats så kan jag inte för mitt liv komma ihåg ansiktet på de personerna dagen efter. Det är verkligen inte av otrevlighet eller nonchalans, det är bara så att min hjärna inte kan registrera allt för många nya personer på en och samma gång.

Att inte känna igen

När en person säger ”vi har setts förr” känner jag mig automatiskt som en kass människa, en egoist utan dess like. Ibland säger jag ”ja men just det” och ler fåraktigt för att sedan vända mig till närmsta kända person och be denne förklara vem personen egentligen är. Det värsta är när någon säger ”nämen Elin, vad roligt, känner du inte igen mig?!”. Då kanske man borde säga nej, men den frågan genererar oftast i ett snabbt ”joo, det klart” och sen står man där och pratar och undrar exakt hur mycket information man behöver ge till den andra personen om sig själv för att föra samtalet framåt.

Killen med hatten

Det är lättare att komma ihåg ett utseende om personen i fråga har något speciellt attribut att hänga upp minnet på. Det kan vara en stor näsa, dålig andedräkt, sneda tänder eller varför inte ett speciellt klädesplagg (vilket då i och för sig måste vara på nästa gång vi ses också för att jag ska komma ihåg). På en fest jag var på var det med en kille med hatt, eftersom det var så många nya namn och ansikten fick han helt enkelt heta ”killen med hatten”. Vi sågs några månader senare och jag sträckte som vanligt ut handen och hälsade, och han svarade ”vi har setts förut”, när han såg att jag inte kom ihåg suckade han och sa ”av någon anledning kallar ni tydligen mig för killen med hatten” och genast kunde jag placera honom.

Ta det på rätt sätt

Men alltså, det jag försöker säga med den här krönikan är att vi, människorna som vi kan kalla för andragångshälsare, sällan är arroganta och egocentrerade as. Vi råkar bara ha en hjärna som är dålig på att registrera ansikten. Jag tycker inte att man ska bli så förolämpad om man blir hälsad på en gång till. Se det snarare som ett bevis på att du varken har en abnorm näsa eller sneda tänder. Och framförallt om ni måste ge informationen ”vi har setts förut” lägg då till plats och tidpunkt för detta tidigare möte. Det gör det mindre stelt och pinsamt för alla!