Äntligen vår?

Solen börjar värma. Fjärilarna leker. Blommorna blommar. Några dårar har redan börjat gå omkring i shorts. Katten drar in tonvis med sand i sängen. Och fästingarna dignar kring öronen på honom. Jag har fått skoskav av mina nya skor. Det luktar av olika typer av bajs vart man än kommer. Nu är det tamejfan vår.

Nu är det slut på friden. Med våren kommer många åtaganden och måsten. Det förväntas helt plötsligt av mig att jag ska göra massa saker. Måla om hus, kratta trädgårdar, jogga, plantera blommor, ta på mig ljusa kläder och hålla dem rena en hel dag, säga saker som ”nu börjar verkligen energin komma tillbaka” och ”det är så härligt när det är ljust när man kommer hem”. Och allt detta ska göras med ett leende. Ett ansikte som lyser lyckligt mot gröna knoppar och ett humör som är på ständig topp. Till våren hör också att det helt plötsligt anses konstigt och totalt fel att göra vissa saker som på vinterhalvåret har varit socialt accepterat och förväntat av mig. Jag får inte titta på TV på kvällarna längre, för jag ska tydligen sitta ute och frysa och ”njuta” av de härliga ljuset. Jag får inte längre göra långkok som jag kan äta som matlåda hela veckan, nä nu ska jag göra ”fräscha sallader” på ”vårprimörer”, jag får inte ha på mig svarta kläder utan förväntas gå i femtio nyanser av beige. Jag måste ställa om hela min vardag och allt bara för att det har blivit några grader varmare och två timmars mer ljus på kvällarna.

Jag är så satans trött på Sveriges hype över ljus och ”värme”. Vi går in i någon gemensam psykos när våren kommer och helt plötsligt har vi massor förväntningar på oss själva och på andra. Vi förväntas le mot varandra, gå upp tidigt på morgonen och ändå ha en massa energi över. Framförallt får vi inte vara inne en sekund så länge det är solsken, eller bara lite ljus ute. Nu väntar åtminstone fem månaders dåligt samvete varenda gång man ser på TV eller sitter framför datorn. Detta dåliga samvete blandar sig fint med ångesten för att man inte heller i år kommer se ut som Pamela Anderson i Baywatch inför beach-säsongen. Jag är trött på vår och sommar innan det ens har satt igång på riktig.

Våren är inte alls härlig. Den innebär insekter, ångest över sommarjobb man inte får, planeringar för semestrar som inte får vara för stressiga, men heller inte händelselösa, stress över allt som måste bli klart, för trånga kläder som inte döljer några skavanker, i färger som förstorar allt det man vill dölja, krav på att äta nyttigt och vara hälsosam samtidigt som man förväntas grilla stora marinerade köttstycken och äta dem med feta såser.

Egentligen har jag ingen som helst slutkläm på den här krönikan. Men jag måste sluta nu, klockan är fem, det är sol ute och jag har ett uthus som måste målas, och tvätt som måste hängas ute. Det är dags att dra på sig shortsen, lämna datorn och ge sig ut i ljuset. Det finns ingen tid att vänta gott folk, våren här, kom igen nu lapar vi solljus tills näsan lyser röd och fejkar lycka ända tills hösten kommer och det är okej att vara deppig igen!