När nöden är som störst

När jag desperat försöker byta fil i rusning och ingen av bilarna i den andra filen vill släppa in mig, utan bara kör på med sammanbitna miner. När jag tappar mina böcker i marken och alla går förbi utan att ägna mig en blick. När busschauffören stänger dörren mitt framför ansiktet på mig. Det finns rätt många gånger i vardagen när jag funderar på om ordet medmänniska ens existerar längre.

Borde ligga i vår natur

Folk tycks tänka mer och mer på sig själva och blir allt mer fokuserade på sitt eget, vilket i slutändan gör att medmänsklig vänlighet helt har slutat existera. Jag pratar inte om storslagna gester som att skänka stora summor pengar eller donera organ, vilka visserligen är gärningar som är oerhört generösa och självklart ska uppmuntras. Men de gester jag vill åt är de som alla kan göra oavsett vad de har för bakgrund eller ekonomiska förutsättningar. Det där man gör helt osjälviskt bara för att det borde och ska ligga i vår natur att hjälpa varandra.

Det finns hopp

På grund av denna nedstämda spaning gör det mig så oerhört glad att kunna rapportera att det fortfarande finns hopp. Det finns fortfarande tillfällen då medmänsklighet är ett faktum, och då andra människor ställer upp för okända personers nöd.

Att åka till Knalleland

Jag och min vän var på shoppingrunda på Knalleland i Borås. Alla ni som har varit där vet att Knalleland är stället helt utan själ och finess som bara finns för kommersens syfte. Att göra reklam där barn skriker att de vill åka till Knalleland hjälper inte. Det finns ingen som faktiskt vill åka till Knalleland, man gör det bara om man inte har något annat val. Till exempel om man ska köpa ett rosa, glittrigt ridspö till en möhippa och Knalleland har de närmsta billiga hästaffärerna.

Nöden har ingen lag

Nåväl, åter till min historia. Efter ett par timmar på shoppingmeckat kände både jag och min vän att den extra stora läsken och kaffet med fri påtår började göra sig påminda och behovet av en toalett blev stor. Väl framme insåg vi att Knalleland, liksom många andra själslösa anrättningar tar betalt för andra människors nöd. Och eftersom jag tillhör den moderna generationen är mynt ett sällan förekommande föremål i min plånbok. Vad göra? Vi hade inget att växla, och en växande blåsa. Det var då en toadörr öppnades och en man tittade frågande på oss medan han höll upp dörren.

En representant för medmänsklighet

När nöden var som störst och förtroendet för mänskligheten som minst stod han där, mannen som kom att bli en räddande ängel och en representant för medmänsklighet. Hans vänliga ansikte fick den nedkissade ringen att kännas lätt att torka av. Han vann ingenting av att hålla upp dörren för oss två myntlösa, kissnödiga främlingar, men hans gest kom att påminna mig om att totalt osjälvisk medmänsklighet fortfarande existerar.

En kedja av vänlighet

Till följd av hans gest kändes det enkelt och självklart för oss att hålla upp dörren för nästa människa i nöd utanför i toalettkön, och jag är säker på att även hon valde att hålla upp dörren för nästa person. Det är nämligen så medmänsklighet fungerar. Fina och osjälviska gester, föder fler fina och osjälviska gester.