Klockan är 9.15 och läraren hälsar
välkommen och ber oss logga in på datorerna. En kvart senare sitter
jag fortfarande och stirrar på en snurrande symbol som indikerar att
datorn laddar. Runt omkring mig hörs irriterade suckar.
Klockan 9.45
Alla har nu äntligen kommit in på
sina användare. Lektionen kan börja. Läraren ber oss öppna upp
programmet och sedan öppna en bild.
Klockan 10.15
Programmet öppnades visserligen redan
en kvart efter att vi försökte första gången, men när alla
skulle öppna upp bilden blev det för mycket för systemet och alla
program stängdes ned. Läraren utlyser kafferast. Ingen protesterar.
Väl tillbaka
Några datorer har stängt ned sig helt
medan andra fortfarande surrar på. Vi bestämmer oss för att dela
skärm. Sitta och titta på medan den andra personen försöker följa
lärarens instruktioner. Det går inte så bra, man blir sjukt
frustrerad av att se men inte röra. Det rycker i mina händer. Jag
vill testa, men jag får nöja mig med att sitta bredvid och komma
med glada tillrop och förslag på tillvägagångssätt.
En dold sida
Plötsligt kommer en sida som har varit
dold i mitt innersta fram. Den egoistiska knuffa-bort-sidan. Jag
känner hur jag liksom kommer närmre och närmre min vän och
datorn. Hur jag först börjar peka på tangenter som jag tycker att
hon borde trycka in, hur jag sedan börjar trycka in tangenterna
själv, lite diskret sådär. För att slutligen finna mig själv ha
rullat bort min vän från skärmen och nu sitta och helt själv
styra över uppgiften, utan att ta notis om hennes idéer och
förslag. Vi (jag) börjar precis bli klar med uppgiften när hela
datorn låser sig. Igen. Det är här min lärare inser att vi är
många som håller på att tappa tålamodet rejält. Under den
senaste timmen har frustrerade suckar och utrop haglat från
datorplatserna runt om i rummet. Han springer därför ut för att
hämta skolans IT-kille.
Inga fördomar men
Efter några minuter öppnas dörren
och en lång man med blek hy fyller upp dörröppningen. Det är inte
så att jag har några fördomar om IT-killar, men ibland har jag en
känsla av att de ser ner lite på oss vanliga dödliga för att vi inte
förstår deras bästa vänner, datorerna. Han tar ett steg över
tröskeln och plötsligt börjar alla datorer fungera som om de
aldrig har krånglat i hela sitt tvååriga datorliv. Jag blir inte
direkt förvånad. Alla som någon gång har haft problem med datorer
och tillkallat IT-killen vet att han är för datorer som Cesar
Millan är för hundar. Hans blotta närvaro får datorerna att vilja
göra allt man ber de om. Men det hjälper liksom inte. Frustrationen
blir inte mindre av att han med ett lite för överlägset leende
frågar varför vi egentligen har tillkallat honom när allt verkar
fungera så bra.
Klockan 12.00
Vad jag trodde skulle bli en tre
timmars InDesign-kurs slutade som tre timmars kurs i
tålamodsprövning. Jag fick underkänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar