onsdag 27 april 2016

Ett farväl

Ni vet när filmstjärnor ska ta emot något stort pris och ska hålla tacktal. De vill så gärna tacka alla de samarbetat med, men innan de ens hunnit med hälften är det någon orkester som börjar spela och deras ord dränks i sorl.

Jag är långt ifrån en filmstjärna, ändå kan jag sätta mig in i situationen. 3000 tecken räcker inte för det jag vill ha sagt i denna krönika. Som kommer bli den sista.

En stolt lantis
Jag började skriva krönikor för STT för över fem år sedan. Då hade jag precis tagit studenten, och jag kommer alltid vara tacksam mot STTs dåvarande ägare Sune Strand som vågade satsa på en ung tjej utan tidigare erfarenhet. Men han såg det problem som finns på landsbygden idag, att de unga flyr och kvar blir en väldigt homogen grupp med människor, vilket gör att utvecklingen stagnerar. Han ville bidra till en bättre kultur för ungdomar på sitt sätt och låta dem få en röst genom mig i STT. Ett ansvar som var tungt men ärofyllt att axla. Jag har stått på mig, flyttat från Sexdrega, till Holsljunga och nu Redslared och alltid varit en stolt lantis, även om det inte har varit lätt alla gånger.

Underhållande och utmanande
Jag har skrivit vardagsreflekterande men också mer debatterande och åsiktsgrundade texter. Det har aldrig varit min intention att alla ska hålla med mig i det jag skriver. Jag har skrivit för att underhålla, men också utmana åsikter och fenomen som finns djupt rotade i vårt samhälle. Och det är viktigt att komma ihåg att allt som har stått i mina krönikor kommer från mig, det är mina åsikter, det är därför det har funnits både namn och bild på mig. Att jag har haft möjlighet att uttrycka mig under epitetet ”de ungas röst i Kind” har gjort att jag har varit tvungen att hitta min egen stil, känsla och värdegrund. Därför har det varit väldigt utvecklande för mig att skriva alla dessa krönikor. Kanske och förhoppningsvis har jag även fått andra att tänka till emellanåt, om inte annat att dra på munnen en vanlig onsdagseftermiddag.

Från kladdkakor till amatörer
Jag har räknat ut att jag har skrivit ungefär 240 krönikor. Det är 768 000 tecken, vilket motsvarar ungefär den första boken i sagan om ringen-trilogin (inga övriga jämförelser, mina krönikor har ju trots allt handlat om andra saker än män med konstiga namn som går). Min första krönika handlade om hur min generation är som en kladdkaka, svårgreppbar och alldeles för mycket, men ändå helt underbar och min sista kom att handla om glädjen i att vara en glad amatör. Och jag tycker ändå att det sammanfattar det hela rätt bra. Jag är gärna en glad amatör som står upp för min generation.

Tack!
Jag vill avsluta denna sista krönika med att tacka alla som har funnits där och hjälpt mig. Tina Hjort Svensson som var den som lärde mig journalistyrket från början, Katarina Johansson och Ann-Sofie Wahlberg som har fortsatt det jobbet och alltid har uppmuntrat mig, Per-Ove Ståhlbrand som mer än en gång har räddat mig från pinsamma stavfel, tydligen så använder man till exempel inte en damsugare när man städar... Stefan Rylander som har varit Stefan och gjort sommarvikariatet till eviga diskussioner om påhittade ämnen, men också lärt mig allt jag kan om grafisk design. Och alla andra på STT som har gjort mitt första riktiga arbete till det bästa!

Ännu mera tack!
Jag vill också tacka mamma för att hon varje vecka har lyssnat på mina krönikor över telefon och för att hon varje vecka ha sagt, ”ja det är bra, skicka in det bara”. Och min sambo Mattias som många söndagskvällar har talat om för mig att jag är en mes om jag inte bara tar tag i mig själv och skriver något nu.

Sist men inte minst vill jag tacka alla fantastiska läsare. Ni som har kommit med glada tillrop men också kritiska åsikter. Ni som har kommit fram på ICA och ni som har gett mig möjlighet att tala, föreläsa och berätta om hur det är att vara Kindsbygdens unga röst.


Tack från djupet av mitt hjärta!

tisdag 12 april 2016

En glad amatör

Det sägs att om man övar på något i 10 000 timmar så blir man ett proffs, ingen medfödd begåvning behövs, bara övning. Mycket övning.

Med hjälp av miniräknaren lyckades jag räkna ut att det borde innebära att om man övar på någonting fyra timmar om dagen så kommer det ta 2500 dagar att bli proffs på något och det är nästan (miniräknaren igen) 7 år.

Inte en lysande karriär framför mig
Det betyder att jag som kanske övar klarinett i genomsnitt 2 timmar i veckan och har spelat sedan jag var 10 år och idag är 25 år hittills har spelat ca (miniräknaren..) 1600 timmar, säg 2000 för att det är lättare att räkna på. Det betyder alltså att jag har 8000 timmar kvar innan jag blir proffs, och ska jag fortsätta i samma tempo kommer det alltså dröja...60 år innan jag är proffs, då är jag alltså 85 år. Om jag överhuvudtaget lever då är nog ändå chanserna för att jag ska ha en lysande klarinettkarriär framför mig inte jättestora. Det känns ju deppigt, eller inte jättedeppigt, jag har väl egentligen aldrig tänkt arbeta som professionell klarinettist, men samtidigt är det ju alltid trevligt med valmöjligheter i livet.

För mycket fokus på prestation
Idag finns det en himla press på att man ska vara bäst. Man ska ha störst muskler, ta snyggast foton, ha mest välbetalt jobb, laga bäst mat, ha störst altan.. ja ni vet ju hur det är. Några av dessa saker kan man ju självklart köpa sig till om man har pengar till det, men det finns saker som man bara måste öva sig till. Musik är en sån grej, även sport och matlagning, men idag finns så mycket krav på att vara bäst att glädjen i det man gör på fritiden tenderar att försvinna.

En glad amatörkirurg
Jag medger att det finns tillfällen då det är nödvändigt att vara ett proffs. Jag känner till exempel inte för att lägga mig under kniven hos en glad amatörkirurg, eller flyga med en amatörpilot, men annars tycker jag att just ordet amatör har fått en alldeles för dålig klang. Man hör ofta folk säga.. ja..men jag är bara en amatör... Som om det vore något fel med det?! För det första är ju amatör ett ganska brett uttryck, det innebär att du har sysslat med något i allt från 1 till 9 999 timmar, och för det andra, vad spelar det för roll så länge aktiviteten gör något för dig?!

En som älskar
Ordet amatör kommer från latinets ”amare” som i substantivform blir ”amator” och betyder "en som älskar". Jag tror att vi alla måste påminna oss om det ibland, oavsett om du spelar ett instrument, utövar en sport, drejar, målar, fotar, lagar mat eller vad du nu älskar att göra på fritiden så behöver det inte leda till en förstastol i en symfoniorkester, en världscupsplats, en utställning på moderna museet eller en stjärna i Guide Michelin. Man kan göra något enbart för att man älskar det.

Kravlös kärlek
Jag är långt ifrån ett proffs på klarinett, och kommer förmodligen aldrig bli något heller, men när jag skapar musik tillsammans med de andra glada amatörerna i Svenljunga Symphonic Band så spelar det ingen roll överhuvudtaget för jag älskar det jag gör, och det är ju det som är det fantastiska i att vara en amatör. Man får älska något helt kravlöst!




onsdag 6 april 2016

Det farliga ”lika gärna”

Rätt ofta tänker jag att jag ska vara nyttig, avstå från godis och snabbmat och bara äta grönsaker typ. Rätt ofta går det åt skogen.

I teorin är jag dock jäkligt bra på att hålla nyttiga dieter. Innan jag har börjat så känns det verkligen inte alls svårt att leva nyttigt, och när jag klämmer i mig den där sista pizzan så känns ofta morgondagens nyttiga diet som dagens ursäkt för det onyttiga. Men sen kommer den där morgondagen, ofta en måndag, ni vet ju hur dieter fungerar, och helt plötsligt känns inte gårdagens onyttighet som ett tillräckligt starkt skäl för dagens nyttighet. Måndagar känns ofta långa och sega efter helgens roligheter och även om den startas med äggvita och selleri typ så kommer det vid tretiden kännas som en sjukt bra idé med choklad. Och det är där det stora problemet kommer, för om man då äter den där chokladbiten så är det kört.

Det sjukt starka skräpmatsmonstret
En chokladbit är egentligen inte speciellt farligt. Om det stannar vid en, men när jag väl har tillåtit mig själv att äta den där godisbiten så är det som om jag tas över av ett sjukt starkt skräpmatsmonster som ihärdigt viskar i mitt i öra ”nu har du ändå brutit din diet, nu kan du lika gärna fortsätta äta onyttigt”, och det här skräpmatsmonstret är så stort och starkt att de får min hälsoängel på andra axeln att helt tappa tron på sig själv.

Tappar all form av intelligens
Ni känner säkert igen fenomenet. Man lurar liksom sig själv att en liten godisbit ändå har förstört hela dieten och att man då lika gärna kan fortsätta trycka i sig onyttigheter. Det är ”lika gärna” som är det farliga här, de orden rättfärdigar alla andra onyttigheter som följer den första lilla chokladbiten. Jag kan bli så jäkla irriterad på detta fenomen. Jag anser mig själv vara hyfsat intelligent och ändå så tror jag i de stunderna på fullaste allvar att det inte gör någon skillnad om jag även äter pizza och dricker läsk eftersom chokladbiten redan har sabbat hela dieten.

Aldrig tvärt om
Men något som gör mig om möjligt ännu mer irriterad är att det aldrig fungerar på andra hållet. Det händer aldrig att jag börjar förmiddagen med en bulle för att sen äta sallad till lunch och då känna att jag ju då ”lika gärna” kan fortsätta äta grönsaker. Det finns liksom inget grönsaksmonster, utan det är den där fjantiga lilla ängeln som har ansvar för hela nyttighetsbiten, och hon är ju uppenbart totalt värdelös på sitt jobb.

Imorgon är en bättre dag

Men nu har jag ändå tänkt att jag ska jobba upp ängelns självförtroende. Jag tänker att om jag bara intalar mig själv tillräckligt hårt att en morot kan ha samma effekt som en chokladbit fast tvärtom så kommer jag tillslut vara en sån där som aldrig äter onyttigt, för jag vet att det finns sånna människor, jag har i alla fall sett dem på film! Faktiskt tänker jag börja redan nu, eller imorgon då, idag är det söndag och jag åt rostade mackor med sylt till frukost så den här dagen är ju liksom redan körd, förmodligen blir det pizza till kvällsmat, jag åt ändå hamburgare igår. Men imorgon, då ska jag bli en hälsosam människa med riktigt hög karaktär. Jag ska låta en morot leda mig till ett hälsosammare jag och jag ska bygga upp mitt nyttighetssjälvförtroende, jag ser verkligen fram emot morgondagen!

fredag 1 april 2016

Stora fötter= stora skor

Ursäkta har du de här skorna i en storlek större?” Jag står med ett par vita sneakers i handen i skobutiken i centrala Göteborg. Expediten tar en snabb titt på skorna innan hon med ett beklagande leende svarar: ”tyvärr, detta är den största storleken vi har.”

Jag, som vid det här laget är ganska van vid detta svar gör en besviken min, tackar för mig och vänder mig om för att gå, när expediten harklar sig och säger med lite lägre röst: ”men de finns ju i den storleken i herrmodellen”. Jag känner hoppet tändas men måste ändå fråga ”okej, är det någon skillnad på dam- och herrmodellen?”. Expediten ser lite besvärad ut när hon svarar ”nä, det är exakt samma sko”. ”Okej”, säger jag och kan inte låta bli att fråga: ”hur kommer det sig då att ni har två olika modeller?” Nu ser expediten ut som om hon önskar att hon aldrig stoppat mig och svarar lite svävande: ”det står ju herr på kartongen”. Vid det här laget har jag tröttnat på denna nedvärderande syn på storfotade kvinnor och frågar med en suck ”men det står inte herr skrivit på själva skon då?” Varpå expediten som tydligen saknar all form av känsla för ironi lättad svarar ”nä det ska det inte göra, så du kan ju köpa dem och slänga kartongen..”.

Svårt att banta fötter
Det är alltså storlek 42 jag har på fötterna. Inte storlek 47 som det ibland kan kännas som när jag kliver in i en skobutik och ber om hjälp. Det är inte, och har aldrig varit en hemlighet att jag har stora fötter, och för mig har det egentligen aldrig varit ett problem. Är man tjock och inte trivs med det kan man ju gå ner i vikt, men du kan inte banta en stor fot, du får bara leva med det. Problemet ligger alltså inte hos mig, utan hos skobutikerna. Några skoaffärer har börjat ta in storlek 42 på damavdelningen, internet är också ett bra ställe för storfotade kvinnor, men det finns fortfarande en attityd som gör att expediterna viskar när de ska prata om vilken storlek mina fötter har. Andra ska försöka lite lättsamt rättfärdiga mina jättefötter, skoja om att ”jag ju i alla fall står stadigt på jorden”, eller ”ju måste kompensera att jag är lång med ett par stora fötter”. Det var inte roligt första gången och är inte roligt nu, dessutom är det sistnämnda inte ens sant, jag känner kvinnor på nästan 1.80 som har storlek 38 på fötterna.

Kombinationen av rött och rosa
En gång när jag skulle köpa löparskor på herravdelningen insisterade expediten på att jag skulle köpa ett par röda eftersom det i alla fall var lite ”tjejigt” till skillnad mot alla svarta och vita herrskor. När jag kom hem kände jag ändå att ett par svarta skor hade passat bättre till alla mina rosa träningskläder.

Stadigt på jorden
Jag har tidigare haft väldigt svårt att hitta skor, det har ofta slutat med att jag har köpt för små skor och har således gått omkring med ont i fötterna i många år. Men senaste gången jag köpte skor bestämde jag mig för att sluta skämmas, jag gick med högburet huvud in på herravdelningen och en helt ny värld öppnade sig. Till skillnad från de urplockade damavdelningarna fanns nästan allt i min storlek på herravdelningen eftersom jag där drar den allra minsta storleken. Jag återvände hem igen med tre par nya skor. Att det står herr på mina skokartonger gör mig ingenting, det är sällan jag går klädd i själva kartongen oavsett. Dessutom står vi storfotade kvinnor stadigt på jorden!




tisdag 22 mars 2016

Hatade idrottslektioner

Jag kommer inte ihåg min första idrottslektion, men jag mins mycket väl min sista. Det var på gymnasiet och jag har sällan varit så lycklig som när jag gick därifrån.

På SVT går det just nu en tv-serie som heter Gympaläraren. I den ska SVT:s nyfikna hälsofreak Kalle Zackari Wahlström hoppa in som gympalärare på sin gamla högstadieskola för att försöka få dem som hatar gympa att förstå vikten av att röra på sig.

Dålig och rädd
Den här serien har rört upp känslor hos mig. Jag var en av dem som avskydde idrotten över allt annat. Jag minns de dagar som vi hade idrott som dagar då jag hade en klump i magen hela dagen. På låg- och mellanstadiet gick idrotten oftast ut på att man skulle hoppa, kasta, rulla, kullerbytta och springa. Jag var inte bara extremt dålig på alla dessa grejer, jag var också rädd för allt från bollar till rep och plintar.

Att bara kunna
Men det var inte bara att jag var rädd och dålig, även hela ämnets uppbyggnad gjorde det svårt för mig. En av de konstigaste grejerna med idrott är att det är ett ämne man förväntas kunna redan från första början. Man ska veta hur man hoppar över en plint och spelar fotboll, så är det inte i något annat ämne. Ingen hade accepterat att matteläraren helt plötsligt delade ut ett multiplikationstest utan att någonsin talat om hur gångertabellen fungerade. Jag minns att jag fick en aha-upplevelse när jag började högstadiet och min nya idrottslärare visade mig att man faktiskt kunde komma över ribban i höjdhopp bara man hoppade på rätt fot.

En stämpel som satt kvar
Det kan göra mig lite arg såhär i efterhand att ingen tog sig tid att visa mig hur man faktiskt gjorde. Istället fick jag stämpeln som dålig i idrott redan i lågstadiet och den stämpeln lyckades jag aldrig tvätta av mig. Jag förstår de ungdomar som helt enkelt struntar i idrotten. Jag skolkade aldrig men jag var inte direkt närvarande heller, det finns väldigt många knep att ta till för att slippa delta.

Steget in i idrottshallen igen
För tre år sedan fick jag ett infall att utmana idrottshataren i mig, och jag anmälde mig till ett spinningpass i idrottshallen i Holsljunga. Det var i princip första gången jag satte min fot i en gympasal sedan jag tog studenten och jag var så fruktansvärt nervös. Bara lukten i hallen fick mig att vilja vända, men jag genomled passet och känslan när jag var klar var helt magisk. Jag hade för första gången någonsin gjort något jag var stolt över i en idrottshall. Jag fortsatte gå på spinningen och även box- och cirkelträning, och i höstas började jag gå på gym. Jag har hela tiden omgett mig med människor som vill förklara för mig hur man gör rätt och det har gjort att jag nu förstår hur härligt det är att röra på sig, att man kan få riktiga lyckokänslor av att lyfta tungt, hoppa högt och springa snabbt. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till nioåriga Elin och fått henne att förstå det redan då.


Den här krönikan är ingen kritik mot skolidrotten, bara ett försök att få er andra som var bra på gympa att förstå hur det kändes för mig och framförallt vill jag förmedla att det finns hopp. Även vi som alltid blev valda sist kan bli intresserade av idrott, bara vi får instruktioner och respons och får vänja oss i vår egen takt.  

tisdag 15 mars 2016

Först in, först ut!

Vi skulle bara ställa en snabb fråga, men det var ett kölappssystem och uppfostrade som vi är tog vi snällt en lapp och inväntade vår tur.

På byrån vi skulle köpa på IKEA stod det tydlig att man skulle kontakta personal vid köp. På vår lapp stod det nummer 41 och på den lilla skärmen ovanför våra huvuden sto det 38. Det var mycket folk och lite personal och tiden sniglade sig fram. Paret med nummer 39 verkade testa alla sängar som fanns i hela varuhuset. Det hade säkert gått 30 minuter när expediten äntligen skulle trycka fram vårt nummer på skärmen. Det var då en medelålders kvinna sprang fram och avbröt knapptryckningen. I handen på kvinnan fanns en kölapp, med nummer 46, men hon verkade inte riktigt ha förstått hur kölappssystemet fungerade för hon gick helt sonika före oss. Jag skrek inombords.

Positiv kunskap
Hade det inte varit för att min mor har förbjudit mig att vara bitter i mina krönikor skulle jag nu talat om vilken typiskt tant-i-övre-medelåldersbeteende detta var, men jag får väl lyssna på min närmsta tant i övre medelåldern och vara lite positiv, därför tänker jag med avstamp i denna kö-anekdot försöka förmedla lite snabb kunskap i köande. Kunskap är nämligen något positivt. Här följer såldes en positiv guide i tre lätta steg som utförligt beskriver hur man köar.

Hur man rent fysiskt köar
En kö är i sin rätta bemärkelse en rad med människor som står bakom varandra. Där är personen sist i raden också sist i kön och det är alltså efter denna person du bör ställa dig för att hamna på rätt plats i kön. I vissa fall kan det dock vara svårare att se vem som är först och vem som är sist, folk kan tyckas stå utspridda lite här och var. Då kan du med allra största säkerhet utgå från att det finns en kölappsautomat någonstans, när du lokaliserat denna och tagit en lapp behöver du inte ställa dig bakom någon, i kölappssituationer upplevs nämligen för närgånget köande som obehagligt, försök därför hitta en position där du kan se sifferskärmen men ändå står så långt ifrån alla andra som möjligt

Attityd till de andra köande
Bara för att ni står i samma kö är ni inte automatiskt bästa vänner. Det bästa är att aldrig söka kontakt med den före eller efter dig i kön. Dock finns här vissa undantag och alla dessa har med krogen att göra. I krogkön är det tillåtet att prata med alla, här kan även vissa andra köregler förbigås om någon är för full/ nykter/ tråkig, men dessa är överkurs. En tumregel är annars att ju trevligare saken du köar till är, desto mer okej är det att prata med de andra i kön. I toakön ska det med andra ord aldrig utbytas några fraser överhuvudtaget. Förutom om du är på krogen då, men det är som sagt överkurs.

Undantag från kösystemet

Vi återvänder till anekdoten i början och konstaterar att det faktiskt nästan aldrig finns några undantag (om du inte är på krogen då..) även om vissa människor verkar tro det. Ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet, hårfärg, prisklass på kläder, favoriträtt, bilmärke, etc, är aldrig en anledning att gå före någon i en kö. Står du med ett enda paket mjölk i handen bakom en person med full kundvagn kan du fråga om du får gå före, men blir svaret nekande är det bara att acceptera. En kö är en kö, och man går inte före varandra. Så är det bara!

tisdag 8 mars 2016

NYA SUPERDIETEN!

”Så tappar du femton kilo på två dagar”, ”hon gick ner halva sin vikt se den häpnandsväckande förvandlingen”, ”Sara, 22, rasade i vikt med hjälp av detta enkla knep”, ”superbäret som hjälper dig nå målvikten”, ”fetman är ett minne blott, se hur peter, 32, gick ner 30 kilo på bara 4 månader”.

Löpsedlarna talar sitt tydliga språk. Fetma och övervikt är det värsta som kan hända en människa, och viktnedgång är det alla önskar sig. Inte nog med det ska det gå fort och enkelt, den stressade samtidsmänniskan har inte tid att gå på gym och handla grönsaker, hon vill kunna äta dessertost och dricka vin framför tv-serier varje dag och ändå ”rasa i vikt”. Därför trycker kvällstidningar upp dessa fånga löpsedlar i ansiktet på oss, och vi köper det uppenbarligen med hull och hår, annars skulle de förmodligen inte fortsätta.

Förvirrad och osäker
Ju fler artiklar jag läser om kost, motion och diet, desto mer förvirrad blir jag. Ska jag äta bara fett eller ska jag rikta in mig helt på protein? Är mjölk livsfarligt, eller livsviktigt? Är löpning skadligt eller ”en supermetod för att rasa i vikt”? Vilka är egentligen ”superråvarorna som får mig att nå min drömvikt” och är det värt att bli infertil för att bli snygg genom en raw food-diet?

Ett inte så super bär
Dieterna går emot varandra och trender blossar upp och blir oerhört populära i ena stunden för att helt förkastas i nästa. Senast igår läste jag om Acai-bäret om har hyllats som ett ”superbär” som ökar förbränningen. Runt om i Sverige har det lagts ned tusentals kronor på detta bär, för det är inte billigt att haka på den senaste diettrenden. Problemet är bara att det i dagarna kom ut en studie som påvisade att möss som matats med bäret inte bara lättare gick upp i vikt utan också drabbades av bland annat leverbesvär. Dietisterna säger att man ska satsa på det som funkar för en själv, men hur ska jag veta vad som funkar för mig när det finns hundratusentals alternativ?

Svaret på alla frågor!
Förvirrad och fast i hälsoträsket satt jag där framför melodifestivalen med handen i chipsskålen (en produkt vi alla kan vara överens om inte går in under kategorin ”supermat”) och så under mellanakten fick jag en uppenbarelse. Plötsligt hade jag svaret på alla mina frågor. Jag insåg att det finns en enkel väg att bli smal, snygg och sexig. På tv:n tillsammans med Hasse Andersson dansade en vacker violinist. Smal, självsäker, med fantastisk hållning och svallande hår. Och det slog mig att jag aldrig någonsin har sett en fet och ful violinist. Fiolen verkar automatiskt göra kvinnorna vackra, smala och som om det inte vore nog med det har de också alltid fantastisk hårkvalitét. Tänk på det själva, när såg ni senast en tjockis med stripigt hår som spelade fiol? Precis! Svaret på alla förvirrade dietfrågor är: fiol!

”Så fick Elin, 25 drömkroppen”

Jag kan redan se Aftonbladets svarta rubriker framför mig: Så fick Elin, 25 drömkroppen! Och Expressen kommer inte vara sena med att hoppa på med: ”superdieten som garanterar resultat”. Alla kommer skriva om violinistdieten och jag kommer inte bara bli smal, snygg och rik, jag kommer dessutom få långt tjockt hår och fantastisk hållning!  

onsdag 2 mars 2016

Oönskad samling vid pumpen


Jag upptäckte påväg till jobbet att bensinmätaren stod på rött. Som vanligt hade jag inte räknat med en tankning i färdberäkningen och jag insåg att jag var sent ute redan från början. Och senare skulle jag bli.

Jag svängde snabbt in på macken, bara för att inse att ingen pump var ledig. Stressat ställde jag mig i kö bakom en av bilarna, och väntade tålmodigt på min tur. Jag satt där och lyssnade på radions morgonprogram samtidigt som jag såg minuterna ticka fram, det tog en jäkla tid för bilen framför att tanka. Och plötsligt noterade jag att något inte riktigt stämde. Det satt inget tankmunstycke i bilens tank, och inte heller någon chaufför bakom ratten. Ungefär samtidigt som jag förstod att bilen framför inte alls tankades utan var parkerad framför pumpen kom bilens ägare ut från macken. Med lugna steg gick han i godan ro mot sin bil samtidigt som han mumsade på en macka och höll en tidning under armen, han tittade på mig som om han funderade varför jag stod där och såg sur ut innan han lugnt startade bilen, fipplade lite med radion innan han lade i växeln och sakta gled iväg. Jag var nu inte bara stressad utan också redigt förbannad.

Allt för en liten korv?
Det värsta är att det inte är första gången jag är med om detta beteende, jag har stått där förut och väntat på folk som ska köpa korv, betala bensin eller fylla på spolarvätska. Alltså vad är man för typ av människa om man tror sig ha rätt att parkera så man blockerar oftast två pumpar för att köpa en liten korv?! Det spelar ingen roll att bilen en gång tankades och att bensinen skulle betalas inne på macken, det är ingen ursäkt för att försena en redan försenad individ!

Blockeringsmänniskorna
Jag har börjat tänka på dessa människor som blockeringsmänniskor. De blockerar inte bara min väg till pumpen, de blockerar också min positivism och sin egen medmänsklighet. Och vi andra icke-blockeringsmänniskor låter det ske. Vi vill inte vara besvärliga, vi har uppfostran nog att inte börja skälla på folk på bensinstationer. Kanske är det denna goda uppfostran som gör att blockeringsmänniskorna kan fortsätta på sin redan inslagna egoistiska bana. Men jag tror faktiskt att om vi övriga, normalbegåvade personer skulle börja nämna lite vänligt för dessa marodörer att de gör livet surt för större delen av mänskligheten skulle de kanske inse vad de gör. Jag tror dessutom att en tillsägelse kunde få goda bieffekter, jag misstänker nämligen att dessa personer inte bara blockerar bensinpumpar, det är förmodligen samma kategori människor som tar det sista pappret på toaletten utan att fylla på nytt, kanske också de som inte sätter igång den fulla diskmaskinen på jobbet eller tömmer luddfiltret i tvättstugans torktumlare. Jag tror att en tillsägelse skulle kunna få hela samhället att bli mer accepterande.

En form av arg lapp

Nu sa jag inte till gubben på macken den här morgonen, det kändes onödigt att skapa en konflikt när jag redan hade bråttom, men jag känner ändå att jag drar mitt strå till stacken genom denna krönika, att den kanske kan få lite samma effekt som en arg lapp. Men nästa gång, då bannemig ska jag slå näven i bensinpumpen, och se det som en samhällsinsats. Det lovar jag!  

torsdag 25 februari 2016

Värre än någonting

Jag skulle kunna säga att jag ägnar min fritid åt att slå små barn, att jag förespråkar illegala hundslagsmål och tycker att det är fel att skänka pengar till cancerfonden...

...men jag skulle ändå aldrig få lika starka reaktioner som när jag säger att jag ofta äter framför teven och gillar att göra det.

En attityd i samhället
Till skillnad mot de tre första exemplen så är det sistnämnda faktiskt sant. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förtära min mat på än framför teven. Fick jag välja skulle jag äta frukost, lunch och middag där. För mig är en riktig väl tillagad rätt framför ett underhållande program den ultimata formen av avslappning och njutning. Men jag vet hur det låter därhemma i stugorna nu ”jaha du hon den där krönikören i STT gillar tydligen att äta framför teven, jag som hade fått uppfattningen att hon var rätt vettig, ja tänk vad fel man kan ha om folk..”. Det finns en attityd i samhället som starkt motsätter sig föda och teve i kombination.

Hjärt- och kärlsjukdomar och sociala brister
Man får inte bara ett höjt ögonbryn och en ogillande min om man säger att man ofta äter framför teven, man får också hänvisningar till diverse undersökningar. ”Faktum är att det finns forsknings som visar att mat i kombination med tevetittande ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar” eller ”par som ofta äter mat framför teven riskerar en sämre relation eftersom de aldrig har tid att prata med varandra..” eller klassikern ”det sägs att man inte känner vad maten smakar om man fokuserar på teven samtidigt som man äter...”. Men alltså det är ju inte så att jag bara äter hamburgare och pizza för att jag äter framför teven, det är inte heller så att jag inte pratar med min sambo för att vi då och då inte äter sittandes vid ett matbord. Ibland pratar vi till och med under tiden vi ser på teve, medans vi äter. Så bra på multitasking är vi.

80 procent gör det 20 procent ljuger
Att äta framför teven är på något vis något av det fulaste man kan göra idag. Men jag vågar påstå att 80 procent av svenskarna någon gång då och då äter framför teven och att de resterande 20 procenten ljuger. Ändå ska det ojas över familjer som äter framför teven, det ska viskas bakom ryggen om den där grannen som alltid äter framför teven och det ska ses ned på folk som i allmänhet ser mycket på teve. Därför är det få som vågar erkänna att de är framför teven-ätare. Jag har själv varit där. I början av min och min sambos relation låtsades jag som om jag aldrig skulle äta framför teven fastän jag kommer från en familj där all helgens middagsmat intogs där. Det dröjde dock inte länge innan jag inte orkade ljuga längre, och då visade det sig att även min sambo gillade tanken på mat och teve i kombination.

Stolt framför teven-ätare

Jag tycker att det är dags att sluta se ner på folk som äter framför teven. Jag kommer härmed ut som framför teven-ätare och en stolt sådan också. Att både inta kultur och föda samtidigt borde ändå ses som något oerhört positivt. De allra flesta av oss har ju kommit över rädslan för teven och insett att den inte bara kan lära oss något nytt utan också vidga våra kulturella vyer. Därför ser jag ingen anledning till att stoppa toleransen där. Var stolt över att du kan äta nyttig mat, ha en fungerande relation och känna smaken på din mat samtidigt som du ser på teve!

onsdag 10 februari 2016

Semlekonspirationen

Tänk dig att ni ska berätta för en amerikan om olika svenska traditioner. Du har lyckats övertyga honom om att det där med att vi väcker varandra på morgonen iklädda nattskjorta och med ljus i hår är lika normalt som att vi låtsas att vi är små grodor samtidigt som vi hoppar runt en stor blomsterklädd fallossymbol.

Amerikanen tycker att svenskarna verkar vara ett lite udda men ganska kul folk och frågar vidare vad det finns för traditionella maträtter och det är då du kommer till traditionen där i början av februari. Den som vi precis har passerat. Du berättar om ”the fat tuesday- fettisdagen” som firas varje år som ett tecken på att fastan som vi inte längre har är över.

En simpel upphottad bulle
Amerikanen frågar vidare hur dagen firas och du berättar att man äter semlor, och det är när du ska förklara vad en semla är som du inser att du blivit lurad i hela ditt liv. Semlan är en så totalt oglamorös bakelse. Den innehåller bara tråkiga ingredienser. Ingen guldkant, bara en simpel upphottad bulle. Det godaste i den är mandelmassan, något som hälften av svenskarna inte ens gillar, och vi ska inte ens gå in på den tråkiga torra vetebullen. Jag menar, man vet ju att det är ett riktigt tråkigt bakverk när det blir godare om man häller varm mjölk på.

En konspiration
Fettisdagen är en konspiration, ett sätt för bagerierna att på ett lätt sätt tjäna pengar under en av årets fattigaste månader. Vetebulle, mandelmassa (som dessutom är utblandad), och grädde är inga dyra ingredienser och du behöver inte direkt vara en cakeboss för att kunna gröpa ur den där torra bullen. Men vi sväljer det med hull och hår, trycker i oss vetedeg och mandelmassa som om det vore det godaste i världen.

Om det varit på riktigt
Alltså tänk om vi på riktigt faktiskt hade fastat och högtiden inte bara var en kvarlämning av det gamla. Där efter veckor av ingen mat skulle det äntligen vara dags för en riktigt godsak som tecken på att fastan brutits. Du skulle inte kunnat tänka på annat än allt gott du skulle fylla magen med, och så när du kommer ut i köket så stor det ett stort fat med semlor, men där finns också kladdkaka, prinsesstårta, wienerbröd och toscakakor. Jag vågar sätta min högra fot på att ingen hade valt semlan först då.

En ohållbar tradition
Nu sitter säkert någon där hemma och tycker att semlan faktiskt har funnits sedan urminnes tider och är en tradition. Men det håller inte, med det tänket hade vi fortfarande kollat på svartvit TV, ätit fiskaladåb och haft på oss strumpor uppehållna med strumpeband. Men det gör vi inte för vi har uppdaterat oss och hittat nya, roligare, godare och bekvämare sätt att leva våra liv.


Så nu höjer jag rösten och säger; låt oss göra detsamma med fettisdagen. Ut med semlan och in med kladdkaka, prinsesstårta och wienerbröd eller vad man än vill äta för att fira att den där fastan som vi slutade med för längesen är över.  

onsdag 3 februari 2016

Knallhatten Redslareds stolthet

Om man kör från Svenljunga mot Kinna har man efter bara några kilometer passerat ett hus på vänster sida.

Huset har inte sett mycket ut för världen på många år, och har man inte vetat om det är det inte ens säkert att man har lagt märke till det. Men frågar man någon i min farmors generation, förmodligen också i mina föräldrars generation så vet de alla vad Knallhatten var för något.

Slutet
Jag skriver ”var”, för sedan natten mellan fredag och lördag förra helgen finns inte Knallhatten längre. På BT kunde man i lördags morse läsa att ”hus i Redslared brinner för fullt”. Jag vill inte spekulera i varför det brann ner eller hur det började brinna men jag vill gärna berätta historian om Knallhatten. För jag tycker att ett hus med anor förtjänar ett värdigare slut än vad Knallhatten fick.

Ålderdomshemmet
Allt började på ett byamöte i Redslared år 1914. Man behövde ett ålderdomshem, och frågan ställdes om ett sådant skulle kunna finansieras med gåvomedel från bygden. Efter många turer fram och tillbaka stod tillslut Karlshem som huset döptes till klart och de gamla kunde börja bosätta sig i det vackra huset.

Väveriet
Tyvärr tryter informationen kring hur länge huset tjänade som ålderdomshem, men efter många år avvecklades ålderdomshemmet och huset blev istället väveri. Många ryamattsbottnar har vävts i huset i Redslared, och vävare runt om i bygden fick jobb tack vare väveriet. När väveriet lades ned ville ägarna hitta en ny uppgift åt huset och startade då Knallhatten- fyndaffären som nog alla äldre i såväl Kind som Mark har besökt.

Klädaffären
Jag fick tag på ett tidningsurklipp från öppnandet av Knallhatten och det är nog många som har svårt att tro att det söndagen den fjärde april 1971 rådde total trafikstockning i Redslared, men rubriken på artikeln lyder ”Söndagsöppet vållade trafikkaos, tusentals bilar i kilometerköer”. Anledningen till detta var att ägarna- trots att de fått avslag från kommunen – valde att hålla öppet en söndag. Något som inte var tillåtet på den här tiden. Som enda öppna affär skapade Knallhatten total hysteri. ALLA skulle dit, om inte för att handla så i alla fall för att titta på spektaklet, eller äta den utlovade bullen. I tidningen kan läsas att polisen i Kinna tillkallades, men att den ensamma konstapeln stod fullständigt handfallen då hans enda kollega hade fullt upp med att dirigera orienterare i Fritsla och han själv inte kunde lämna sin post. Redan här blev Knallhatten något av ett fenomen och så fortsatte det vara ända fram tills 1997 då affären stängdes.

Fenomenet
Kanske kommer du som läser detta lägga märke till det nu nedbrunna husskelettet på vänster sida några kilometer utanför Svenljunga längs med väg 156. Jag hoppas att du då kommer tänka att ”här låg ett hus med anor, ett hus som tjänat både som sista hem åt många av bygdens människor men också som arbetsplats åt många vävare och kanske framförallt som en av dåtidens mest uppmärksammade klädaffärer som lade grunden till det nya moderna söndagsnöjet”. För Knallhatten var och är ett fenomen.



onsdag 27 januari 2016

Utan täckning och lokalsinne i London

Tänk er följande scenario: åtta svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka hålla ihop i London.

Där har ni bakgrunden till den historia som nu följer.

Att hålla ihop gruppen
Min mamma, pappa, sambo, faster, fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort.

Kvarlämnade på perongen
Tåget kom och vi tryckte in oss tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på perongen med snopna miner stod min pappa och min faster.

Förlitade oss på hoppet
Vi sex som hade kommit ombord började genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott.

Bara att vänta
Väl framme blev vi rådvilla. Frågan var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa. Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi och därför kanske se oss på perongen.

En förmodad återkommande historia
Tiden gick och vi väntade ihärdigt. Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla reda på varandra i vimlet. Tillslut ankom tåget och där stod de. Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det löst sig så bra, trots brist på både mobilteckning och lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer än en gång på framtida släktmiddagar.


onsdag 13 januari 2016

En oväntad födelsedagspresent

Jag vill börja den här veckans krönika med att säga att jag hade fel och att jag vet om det!

Jag satt där en söndagskväll efter en natt av firande av min egen 25-årsdag och skrev en krönika lagom till fettisdagen. Kanske var det just på grund av att jag firat hela natten som jag fick för mig att semlan äts som fastebrytare när den ju egentligen äts som fasteinledare. Jag insåg min fadäs ungefär två timmar efter att tidningen skickats till tryck och det fanns inte så mycket mer att göra än att stå för mitt misstag.

Kul att höra från er
Samtidigt är jag inte säker på att jag är så ledsen för att det blev som det blev. Jag har nämligen aldrig fått så mycket mail och kommentarer. Speciellt alla ni medelålders och äldre män som bemödat er att skriva långa förklarande mail till mig, kul att höra från er! Ni har varit rätt frånvarande under de senaste fem åren jag har skrivit krönikor, så det känns roligt att få veta att även ni läser dem!

Nu över till det ämne min krönika den här veckan egentligen ska handla om.

58 år fel
Jag fick ett telefonsamtal på min 25-årsdag. Inget konstigt med det, men det här samtalet kom från ett nummer jag inte kände igen och i andra änden presenterade sig en dam vars röst och namn jag inte heller kände till. ”Nu undrar du varför jag ringer” sa damen i andra änden, och det hade hon såklart mycket rätt i. ”Jo du förstår jag fyllde år alldeles nyss och i samband med detta fick jag en hel hög kort, dessa lade jag upp och ned och sedan sprättade jag upp dem ett efter ett. Men så fick jag upp ett kort med årtalet 1991 på framsidan och då förstod jag att något måste blivit galet. Jag fyllde nämligen 83 år och är således född 1933 och inte 1991”. Damen hade helt rätt i att något blivit galet, kuvertet hade trots att min adress var rättskriven hamnat i fel brevlåda. I kuvertet, som för övrigt innehöll ett mycket fint kort från min farmor fanns det dessutom födelsedagspengar och damen som sprättat upp mitt kuvert blev förfärad.

För både min och farmors skull
”Min första tanke var att jag skulle tejpa ihop det och lägga det på lådan igen, men så tänkte jag att du skulle ju undra om du fick ett uppsprättat kuvert, så jag lade i ett eget kort med en förklaring och hoppades att brevbäraren skulle hinna dela ut det innan helgen, så fick jag reda på att det inte skulle hinna fram innan helgen, och då tänkte jag att jag måste ringa, både för din och din farmors skull.” Vid det här laget hade jag hunnit bli helt rörd av damens besvär för min och farmors skull. Vi lever i en tid där mycket jävligheter pågår och att då bli påmind på det här fina sättet om att det finns så ärliga människor där ute var en av de bästa födelsedagspresenterna jag kunde fått.

Tack så jättemycket!
I måndags låg det fina kortet, pengarna och ett gulligt kort från damen i min brevlåda och jag blev helt varm inombords. Det finns ingen gång som jag har känt mig så tacksam över att ha en offentlig plats att uttrycka mina känslor och åsikter på och den här veckan vill jag använda den till att rikta ett stort rungande tack till damen! Tack för din ärlighet!




tisdag 12 januari 2016

Revolution för svaga nypor

Jag ser mig själv som en ganska stark kvinna, någon som inte är rädd för att ta i och inte har problem att orka. Och den bilden skulle vara komplett. Om det inte var för burkproblemet.

Burkproblemet gör att tanken på att jag kommer bli en gammal ensam tant som dör av näringsbrist har slagit mig. Att bli äldre och ensam känns egentligen inte så läskigt i sig. Ensamheten kan vara skön, men inte om den är livshotande. Ensamhet och ålderdom kombinerat med burkproblemet är livshotande.

Fysiskt och psykiskt motstånd
När jag köper sylt, senap, gurka, rödbetor, ja egentligen vad som helst som kommer i glasburk möts jag alltid av ett starkt motstånd. Ett såväl fysiskt som psykiskt. Den fysiska handlar om att jag på fullaste allvar nästan aldrig kan öppna en burk, jag fattar liksom inte hur jag ska göra för att få upp locket utan att spränga ett eller flera blodkärl och detta har gett mig sjukt dåligt självförtroende.

Hånad av dem jag älskar
Ofta finns det folk med starka nypor kring mig som kan hjälpa mig att öppna burkar. Men den hjälpen är ofta fylld av hån. Min pappa brukar låtsas att han inte får upp locket men egentligen lättar han på det så att jag själv får upp burken medan han låtsas imponeras av min fantastiska styrka. Detta är inte en gest för att bygga upp mitt självförtroende, utan bara ett mer sofistikerat sätt att håna mig för mina svaga nypor. Min sambo skippar all finkänslighet och brukar öppna burkarna med vänster hand bara för att understryka exakt hur svag jag är.

Möjlig orsak till en förtidig död
När jag inte är omgiven av dessa trevliga män med starka nypor händer det att jag helt enkelt får strunta i att äta lingonsylt till mina köttbullar. Andra gånger får jag med våld försöka slå upp locket så att det tappar sin klämmande form. Dock får det effekten att burken inte sluter tätt och innehållet blir därför snabbt dåligt. Burkar och lock är alltså alltid ett problem. Och jag är på riktigt lite orolig för det ska bli min död.

Ett förnyat burksjälvförtroende
Döm därför om min förvåning när jag häromdagen skulle ta mig en saltgurka (ja det är gott!) och istället för att kämpa som en galning med den nya oöppnade burken lätt fick upp locket. Jag kan garantera att julens soffliggande inte har fått mina muskler att plötsligt byggas upp. Inte heller skulle jag säga att jag försökte öppna burken med ökat självförtroende. Tvärt om, precis som vanligt gjorde jag ett halvhjärtat försök eftersom jag egentligen visste att burken inte skulle gå upp. Ändå öppnades den enkelt. Jag tänkte att jag hade fått ta i en burk som någon öppnat redan i affären och förberedde mig på att äta härsken saltgurka (inte gott!) men sanningen var att det stora matföretaget som hade konserverat min gurka har gjort en satsning på burkar med nya lättöppnade lock.

Det nya locket är fantastiskt. Det är ett lock som inte bara stärker mitt självförtroende, utan framförallt kommer förhindra att jag blir en utmärglad tant som dör i ensamhet. Jag skulle vilja påstå att det här är en av de mest revolutionerade uppfinningarna sedan hjulet. Ett litet steg för matföretaget, men ett stort steg för mänskligheten!


tisdag 29 december 2015

En natt då allt kan hända

Jag vet att det så här dagarna före nyårsafton är mycket att göra. Det ska inte bara möras oxfilé och städas, nyårsblåsan ska köpas och champagnen kylas. Men låt mig ända ta en stund för att berätta några sedelärande historier. Historier som kanske kan hjälpa er i den värsta nyårsstressen.

Den första historien kommer från när jag var barn. Då var vi några familjer som firade ihop och eftersom i princip alla som var med hade en eller flera hundar var vi ungefär lika många hundar som människor på festen.

Förvånansvärt lite mellan benen
En nyår ungefär en timme efter att alla hade åkt hem ringde telefonen. Min mamma som höll på att plocka undan svarade. På andra sidan linjen förklarade en av gästerna att han hade upptäckt något som gjorde honom lite förbryllad. Hans hanhund hade förvånansvärt lite mellan benen. I en annan del av kommunen upptäckte en annan av gästerna att hennes honhund plötsligt hade börjat lyfta på benet när hon kissade. Ungefär samtidigt insåg de båda hundägarna att de i nyårsnatten i avrastning, och mörker hade lyckats byta hund med varandra. Vad göra? Jo mitt i natten, tre timmar in på det nya året, möttes två personer på en parkering. Båda öppnade sina bagageluckor, bytte hund med varandra, vinkade adjö och åkte hem.

Ett stort antiklimax
Min andra historia utspelar sig på en nyårsafton för fem år sedan och handlar om en vän som inför nyår var mycket bestämd med att raketer skulle köpas in eftersom han tyckte att det var det bästa med nyårsafton. Han var mycket exalterad över alla fina smällare han köpt och pratade glatt om dem hela nyårskvällen. Tolvslaget kom och alla gick ut för att bevittna hur himlen skulle lysas upp i vackra färger och mönster. Han tände på, backade några steg och så hördes ett ”poff” och det var över. Inget syntes på himlen och antiklimaxen var stor. Pengarna gick bokstavligen upp i rök.

Ytterligare ett år av misslyckande
Min tredje historia utspelar sig året därpå och handlar om samma kille. Detta år hade han insett att raketer inte var hans grej, men tanken på att inte få handskas med någon form av eld i skyn vid tolvslaget hade han inte gett upp. Han köpte istället kinesiska rislyktor, med argumentet att det både är billigare och betydligt svårare att misslyckas med. Återigen slog klockan tolv och vi gick ut för att bevittna de vackra lyktorna stiga mot skyn. Problemet var att det blåste storm och regnet piskade. Men inte gav han upp för det, han tände rislyktan. I denna stund ryktas det också att hans flickvän ska ha viskat ”denna lykta ska symbolisera vår kärlek ” innan stormen tog tag i lyktan som åkte längs marken och slutade som ett sorgligt litet blött knyte.

Det blir nyår ändå
Jag förstår att ni undrar hur dessa små anekdoter ska kunna hjälpa er i nyårsstressen. Men jag har faktiskt en poäng. Oavsett hur mycket man stökar och planerar kan det gå fel. Du kan förväxla din hund, se tusentals kronor gå upp i rök eller misslyckas med en kärleksförklaring. Men det behöver inte betyda att hela året är förstört. Klockan slår 00.00 ändå. 

Så ta det lugnt och tänk på att om allt inte klaffar precis som det ska så kanske du i alla fall får en rolig historia att berätta.

Gott Nytt År!


onsdag 16 december 2015

Det finns julmirakel


När jag berättar det så brukar jag bemötas med misstro eller med förfäran. Folk tycker att mina föräldrar har missat en viktig del i att låta ett barn vara ett barn, andra tror mig helt enkelt inte. Men det är faktiskt helt sant. Jag aldrig har trott på tomten!

Det fanns tomtar under mina julaftnar när jag var liten, det var bara det att jag alltid visste att det var min farfar som gömde sig bakom skägget. Det beror inte på att jag var ett oerhört begåvat barn med uteslutningsförmåga nog att förstå att det var lite väl otroligt att farfar alltid var i källaren och tittade till pannan samtidigt som tomten kom. Självklart var jag begåvad, men att jag inte trodde på tomten berodde på att jag aldrig behövde göra det.

Att få kolla på  tecknat tillsammans
Låt mig förklara. Julen är barnens högtid, och alla barn bör få ha en så lycklig jul som det bara går. Jag har och hade det. Julen för mig var en magisk dag. En dag där jag fick umgås med dem jag älskade. En dag med god mat och presenter. En dag då alla både vuxna och barn kollade på tecknat tillsammans. En dag utan bekymmer och ilska. Alla barn borde ha en sådan dag. Men så är det inte för alla.

En extra svår högtid
Jag träffade en kvinna som heter Sara och som jobbar med barn till ensamma mammor på Fryshuset i Göteborg. Det de gör är att höja mammans status genom att anordna helt gratis träffar och utflykter där barn och mammor som har det svårt har möjlighet att få en dag som, precis som julafton, bara är rakt igenom lycklig. Sara berättade för mig att julen är en extra svår period för de personer hon träffar i sin verksamhet. Eftersom tomten faktiskt inte finns är det upp till föräldrarna att köpa presenter, och alla familjer har inte pengar nog att ens kunna köpa en liten julklapp. Alla deras pengar måste gå till det basala som mat och tak över huvudet. Därför anordnar Fryshuset varje år en julfest för barn och deras mammor. På julfesten får barnen vara barn och de får en julklapp.

Ett riktigt julmirakel
Sara berättade för mig om en julfest för några år sedan. De hade precis delat ut alla julklappar när en tioårig flicka ropade på henne. ”Sara, det har skett ett mirakel” ropade hon medan hon kom springande med sin julklapp under armen. ”Vad är det som har hänt?!” frågade Sara, och flickan svarade andfått; ”varje år har jag skrivit till tomten, och mitt brev har alltid kommit bort på vägen, men i år, i år har min önskning kommit fram! Det är ett mirakel!”

Tron håller hoppet uppe
Och det är just det här jag menar. Jag behövde inte tro på tomten för jag hade och har det så bra. Jag fick allt jag ville på julafton, både när det kom till mat, paket och trygghet. Men om man inte kan räkna med att dagen blir sådär bekymmerslös då är tron och hoppet det enda man har kvar. Den lilla flickan hade trott och hoppas i tio års tid, och när hennes önskning äntligen slog in var hon mer tacksam än ett barn som har allt. Det finns  julmirakel, men det finns ingen tomte som införlivar dem. Därför måste vi hjälpa varandra att få känna den där totala julglädjen som bara ett barn som får sin första julklapp i hela sitt liv känner.

Ta hand om er och era medmänniskor. Julen är till för alla!

God Jul alla läsare!