Av barn och dårar..

Saker jag trodde när jag var liten: Att lätt hosta hette köttfärshosta och inte högfärdshosta, att det bodde en liten tomte i vår dusch som hette Egon (tack för den, pappa) och att om en skådespelare dog försvann hans karaktär från filmen (sörjde Skalle-Per djupt när Allan Edvall dog). Antagligen hade jag en hel del andra konstiga idéer för mig också, men tyvärr har jag uppnått en såpass hög ålder så att dessa villfarelser inte längre finns kvar i mitt minne.

Barn i allmänhet har en tendens att kläcka ur sig saker som de möjligtvis har fått lite om bakfoten, men som ändå på något vis kan vara intelligenta. Min mor har en bok som är full med citat från barn. Ett exempel på ett citat som nog kan anses vara så fel men ändå så rätt kommer från Jeanette 10 år; Arsenik är en stark krydda som lätt kan förstöra en hel middag”.

Här om dagen hamnade jag mitt i en dagisgrupp. Jag satt där i godan ro och väntade på bussen när busshållplatsen invaderades av små, miniatyrmänniskor i reflexvästar. Det var som en tornado, den ena stunden var det helt lugnt och i nästa var det totalkaos. Jag hade lyckats sno åt mig bänken i busskuren, och självklart var det inte någon annan som ville slå sig ned på den tre meter breda bänken. Men den saken ändrades snabbt när barnen invaderade. De klättrade obekymrat upp bredvid mig och satt så när som i knät på mig. Efter ett tag började flera av barnen prata med mig, och tillslut kändes det som att de tävlade om vem som kunde säga mest ord till mig. Jag kände mig superpopulär!

En liknande upplevelse hade jag när jag som 15-åring praktiserade på Målsryds förskola. Jag var där i tre dagar, och under de tre dagarna hade barnen lyckats ta reda på mer om mig än vad min pojkvän har gjort på nästan två år.

Jag tror att vi i allmänhet har ganska mycket att lära av barn. De är aldrig rädda för att göra bort sig, det verkar inte finnas några hämningar. En sak som har slagit mig är att så fort man är med barn så är det lättare att prata med alla vuxna runt om . Det är som det där hundtricket, med skillnaden att ett barn inte bara är gulligt att se på utan fyller även i alla eventuella tystnader.

Tyvärr kommer vuxna, till skillnad från barn, inte undan med att säga vad som helst. Jag funderade på hur gammal man är när man börjar bli medveten om att andra människor inte alltid uppskattar allt man säger. Jag tror att det nog snarare har med omgivningens förväntningar än den egna mognadsgraden att göra. När jag var på ICA i Svenljunga kom det fram en liten kille till mig och berättade allvarligt att kaffe bara är för stora människor, inte för små. Och jag gav självklart genast respons och höll med honom och sa att han hade rätt och var duktig. Det är nog där vuxenproblemet ligger. När vi närmar oss en något mer mogen ålder slutar folk ge oss respons. Hade det varit en vuxen person som kommit fram till mig och talat om att kaffe inte är för barn hade jag antagligen trott att personen i fråga var sinnessjuk eller full. Men egentligen grundar sig vår vuxna egenskap att skapa pinsamma tystnader i att vi är så otroligt rädda för att göra bort oss, och det beror i sin tur på att vi har blivit medvetna om att det finns tillfällen då vissa ord inte passar sig. Det gör inte barn, för de får positiv respons för allt, och fortsätter därför att prata, utforska, och sprida glädje!

Ta det som en katt

När jag var yngre prenumererade jag på en tjejtidning. Den hade i varje nummer en spalt som kallades pinsamheter. Där fick läsarna skicka in sina upplevda pinsamheter, oftast berättelser om diverse kroppsgaser som släpptes ut vid fel tillfällen. Jag brukade fundera på vad man skulle ha varit med om för att få sin pinsamhet publicerad på den där sidan, men kände inte att jag hade så mycket att komma med. Då var jag inte så gammal och hade inte gjort bort mig så många gånger, men min tid skulle komma.

Jag och en vän var på bokmässan. Vi hade intalat oss själva att vi var där för att insupa den kulturella atmosfären och köpa högar med svårsmält, men ack så bildande litteratur, men det måste nog erkännas att syftet med besöket främst var att samla så många gratissaker som möjligt.

Jag stod som bäst och bläddrade i ett ställ med vykort (gratis) med motiv av diverse kända författare och kulturpersonligheter. Jag hade tagit till mig ett antal kort, när jag fick syn på ett vykort med Jan Guillou på. Jag vände mig halvt till min vän samtidigt som jag fortsatte stirra på kortet. ”Nä inte ska jag ha ett kort av Jan Guillou i alla fall” sa jag högt till henne, och fortsatte; ”han verkar så uppblåst och självgod på något vis”. I samma stund som jag hade yttrat orden tittade jag upp och fick se min vän stå några meter längre bort med ett halvt roat och halt oroat ansiktsuttryck samtidigt som hon sakta skakade på huvudet åt mig. Jag vände mig om och fick se Jan Guillou i egen hög person stirra tillbaka på mig med ett roat ansiktsuttryck. Skamset ryckte jag åt mig ett av vykorten med Jan som motiv, som om det skulle göra saken bättre på något vis och stegade sedan snabbt därifrån med blossande kinder och en skrattande kompis i släptåg.

Jag vet inte om min spontana reaktion när jag insåg mitt misstag var den bästa. Alla vet ju att det bästa sättet att undvika att bli utskämd är att lyckas släta över händelsen så pass mycket att ingen misstänker det lilla snedsteget. Vad jag skulle gjort för att förbättra den nämnda situationen är dock oklar. Eftersom jag tillhör släktet tomatansikten har jag dessutom extremt svårt att dölja när jag tycker att något är pinsamt.

För att undvika att ständigt drabbas av dessa prekära situationer brukar jag försöka tänka som en katt. Katter är ju kända för att vara smidiga, graciösa och modiga. Men det händer att de trillar ibland, eller blir rädda för saker de egentligen inte borde bry sig om. I en katts ögon är det otroligt pinsamma situationer, men de klarar sig alltid så snyggt ur dem. Om en katt trillar så sätter den sig nästan direkt ner och tvättar sig, som om inget utöver det vanliga har hänt. Här har vi något att lära. Inte att vi ska tvätta oss så fort något pinsamt händer, men att det bästa är att låtsas som att det regnar.

Nu för tiden brukar jag alltid börja gräva i väskan eller knyta skon om jag råkar göra något pinsamt. På det sättet slipper jag visa upp min tomatröda nuna eller stå till svars för det jag precis sa eller gjorde. Förresten har jag precis lånat en av Jan Guillous böcker, och tro det eller ej verkar han ha sina skäl att vara uppblåst och självgod.

Helt kravlöst!

Med risk för att låta som en av de där livscoacherna i en av min mors dam-(tant)tidningar måste jag bara få skriva om en sak som slog mig här om dagen. Jag hade fått fram mina målarsaker och hade tänkt måla något vackert i akvarell, men hur jag än kämpade med alla nyanser och tekniker fick jag inte till något som såg det minsta verklighetstroget ut. Tillslut gav jag upp och bara målade, jag struntade i det tredimensionella och verklighetstrogna, istället för att sitta och peta i detaljer lät jag inspirationen flöda och sänkte kraven. En konstkritiker hade antagligen rynkat på näsan åt det jag lyckades åstadkomma, men det spelade ingen roll för jag hade riktigt kul på vägen.

Det samma gäller mitt krönikeskrivandet. Har jag för höga krav på mig själv lyckas jag inte alls. Tänker jag att jag ska vinna stora journalistpriset, få mina krönikor utgivna och dela monter med Jan Guillou på bokmässan då blir det verkligen inget skrivet. Så jag brukar tänka att det ändå bara är min mamma som läser, och då går det mycket lättare. Jag sänker kraven och höjer kvaliteten helt enkelt.

Med detta vill jag inte påstå att man alltid ska ha låga krav på sig själv. Ibland är det totalt livsviktigt att ha extremt höga krav. Till exempel när det gäller säkerhetsanordningar. Ska du hoppa fallskärm är det inte en bra idé att rycka på axlarna och tänka att man inte ska ha för höga krav när du får indikationer på att det finns en risk att fallskärmen inte kommer lösas ut. I det fallet gör inte kravlösheten det roligare på vägen eller i alla fall inte när du slår i marken.

En annan gång när det kan vara en avgörande faktor att ställa krav är vid valet av partner, speciellt om du har tänkt fortplanta dig med personen i fråga. När det gäller vidarebefordring av dina egna gener gäller det att ha höga krav på både sig själv och omgivningen.

Men utöver säkerhetsordningar och partners anser jag att kraven måste sänkas!

Det ultimata tecknet på att sänkta krav gör livet roligare fick jag förra helgen. Jag har bjuden på 70-talsfest.Att hitta kläder från ett årtal 20 år före sin egen födsel är krångligt. Men jag utnyttjade min nya livsfilosofi, sänkte kraven och insåg att om folk inte ser ut som i postorderkatalogerna idag så gjorde de inte det på 70-talet heller.

Själva festen var nog det ultimata tecknet på att sänkta krav gör människor gladare. Den något stela stämningen som så ofta infinner sig på en fest med många människor var som bortblåst. Istället för att stå och fundera på om klädvalet verkligen var rätt, och sen ha svårt att komma på något att prata om var det fritt fram att peka och skratta, ingen klädsel var fel, det var ju tanken som räknades. Och tog samtalsämnena slut hade man alltid en hel drös med konstiga kläder att diskutera.

Det bästa av allt var att jag kunde utöva min favoritsysselsättning, att stirra på folk, helt utan att skämmas.

Så mitt mitt bästa tips är alltså att sänka kraven, och ha riktigt roligt på vägen. Jag tror faktiskt att bara man är glad så blir man både snygg och lyckad. Och glad blir man genom att sänka kraven!

Over and out från livscoachen Elin!

Från den andra sidan

Känslan innan man stiger in i klassrummet är svår att beskriva. Det är tystare än vanligt, någon

kan skratta till men ofta lite för högt och onaturligt. Ibland dristar sig någon till att fråga ”har du

pluggat”, som att vetskapen att någon annan inte har pluggat tillräckligt gör ens egna chanser att klara sig bättre.

De senaste veckorna har jag följt en lärare hack i häl för att få en aning om hur skolan fungerar

från ”den andra sidan” och ta reda på hur det egentligen är att vara lärare på gymnasiet. I fredags var det dags för prov, och jag skulle få sitta provvakt. Att sitta och titta på när eleverna nervöst svettades över sina prov kändes inte som en jättejobbig uppgift. När jag klev in i klassrummet insåg jag att det var första gången någonsin som jag inte är den övervakade utan den som övervakar. Men trots att jag nu satt på andra sidan katedern upplevde jag än en gång den där speciella provsituationen som på något vis verkar följa samma mönster vilken klass eller skola det än handlar om.

Just det här provet var en skrivuppgift och eleverna hade fem timmar på sig. Efter en timme reste

sig den första personen, och inom loppet av tio minuter hade säkert halva klassen försvunnit. Det var som att de hade suttit och väntat. Rädda för att bli avslöjad som en oduglig elev om de gick först.

Sen följde de där tysta timmarna. Att gå in i ett klassrum som de ska vara prov i är som att gå in i en

bubbla. Inne i bubblan förstärks alla sinnen, klasskompisarnas frenetiska skrivande dånar i öronen,

det är så att man kan känna lukten av all inspiration som flödar till alla runt om en. För visst är det

så att det alltid känns som att du har minst koll av alla. Jag har upplevt det själv, och såg det när jag vaktade provsalen. De där som bara satt och stirrade på pappret och tittade upp ibland bara för att se sina klasskamrater fullt upptagna med att skriva snabbt och frenetiskt. Jag såg stressen i deras blick, och hade gärna talat om för dem att det jag såg var att alla där inne hade samma känsla. ”Jag är den enda i hela världen som inte vet vad jag ska skriva om.”

Det är något med provsituationen som är lite skrattretande också. Där sitter man med 20

andra personer och delar på det lilla syre som finns i klassrummet. Och samtidigt som hjärnan verkligen arbetar på högvarv för att komma ihåg allting man lärt sig finns det nog ingen gång som

hjärnan fokuserar på så få saker. Under provet finns det inget utrymme för något annat än; Westfaliska freden 1648.. Westfaliska freden 1640... Det krävs en ansträngning som är nästan omänsklig.

Men samtidigt som provsituationen är något av det värsta man kan vara med om är det på något vis

värt all ångest och ansträngning när man svävar ut från klassrummet. I samma stund som man

lämnar klassrummet har man visserligen glömt allt det som man har suttit och tragglat veckan innan, men det spelar ingen roll. För känslan när hjärnan slappnar av och man helt plötsligt kan fokusera på helt oväsentliga saker istället för matte, historia eller svenska är värd all möda. Den känslan kan man leva på länge.

Små barn i slöja

Jag tänkte skriva en krönika om påsken, och googlade för att få inspiration. Jag måste säga att jag blev något irriterad när det enda jag fick upp var artiklar om ekologiska ägg, bilder på söta kycklingar och bloggar där folk visade hur söta deras barn är när de, utklädda till påskkärringar, letar efter ägg i buskarna.

Jag såg ett litet barn på bussen som var utklädd till påskkärring, mitt emot henne satt en kvinna med

slöja. Kvinnan tittade väldigt fascinerat och intresserat på barnet som tittade lika intresserat tillbaka.

Man måste ju ändå förstå kvinnan i slöjan. Debatten angående hur, och om slöjor får bäras är

ständigt aktuell, och kvinnan måste ha undrat varför det helt plötsligt satt ett slöjbeklätt barn framför henne. Som om det inte vore nog med var barnet hårt sminkad och hade flera lager kjolar på sig så att hon såg ut som en liten babusjka. Jag älskade att klä ut mig till påskkärring när jag var liten, det var enda gången på hela året man fick härja fritt bland mammas smink. Sen var det bara att hoppa upp på kvasten och ge sig iväg till Blåkulla.

Men lite mystiskt är det ändå att vi väljer att låta våra barn klä ut sig till påskkärringar. Ursprungligen är påskkärringen inte alls gullig, utan en riktig häxa. Blåkulla är inte något trevligt festställe, utan djävulens gästabud, och kvasten de rider på har de antagligen stulit från någon stackars grannes trappa. Förr tände man eldar och sköt gevärsskott i luften för att skrämma iväg häxorna. Idag gör många upp påskeldar och skjuter fyrverkerier utan att ha en aning om varför.

Påsken har på något vis flera ansikten, dels är det kyrkans viktigaste högtid. Det var då Jesus dog och uppstod från de döda. Men samtidigt är påsken högtiden då vi firar att blommorna slår ut igen, träden knoppas, solen börjar värma och hönsen börjar värpa igen. Sen har vi ju det där med påskkärringar, påskharar och påskägg. De kommer både från nordisk folktro och andra länders traditioner. Och visst är det väl roligt hur konstigt det kan bli när traditioner blandas. Kvinnan i slöja tittade konstigt på det lilla barnet som var utklädd till påskkärring, och många barn har fått för sig att harar lägger ägg. Allt på grund av kulturkrockar.

Men harar lägger inte ägg. Påskharen som kommer från Tyskland är egentligen en kanin. Och kaniner är kända för att de förökar sig snabbt och i stor utsträckning, så därför fick de vara en symbol för påskens fruktbarhet. Här i Sverige började hönorna lägga ägg efter den kalla vintern och då blev ägget istället symbolen för påskens fruktbarhet. Mitt i allt blandade sig kommersen in och gjorde om de små vita äggen till stora ägg med tonvis med godis i. Allt detta blandades, och vad fick vi? En påskhare som kommer med chokladägg. Förvirrande är bara förnamnet.

Men en sak har alla påskens olika aspekter gemensamt, det handlar om att vara glad. Så antingen ni är glada för att Jesus uppstår, för att solen åter börjar värma, för att ni får klä ut er, eller kanske för att ni har en väldigt bra anledning att äta godis, så hoppas jag att ni ska få en riktigt Glad Påsk!