Så var ännu en av Sveriges prinsessor
gifta. Under pompa och ståt vigdes de lyckliga tu och hela Sverige
försattes ännu en gång i bröllopsyra.
Själv missade jag bröllopet, men jag
såg nyhetssändningarna på kvällen och dessutom en halvtimme av
reprisen dagen efter. Det räckte för att jag skulle få tilldelat
mig mer detaljer än jag någonsin kommer veta om mitt eget bröllop.
Klänningen recenserades gång på gång av olika kläd- och
etikettskunniga experter och tyckare. Den jämfördes med
drottningens klänning, kronprinsessans klänning, och de klänningar
som bars av prinsessorna av Danmark, Norge och England. Vigselakten
analyserades, och gästernas klädsel, ursprung, kavaljerer, längd
och skostorlek utreddes. Jag tror inte att det finns någon gång som
det är så okej att bedöma någon annans utseende som under ett
kungligt bröllop.
Det var ett himla hallå runt detta
bröllop som planerats under många år. Jag har lyssnat på radio,
läst tidningar och sett på TV och några saker återkom man till
gång på gång till; Bröllopet var relativt litet och intimt, det
hölls i den mindre slottskyrkan istället för storkyrkan,
Prinsessan själv hade varit med och valt dekorationer, kläder, och
själva bröllopets utformning, till skillnad från systerns bröllop
var det många vänner bjudna, och bröllopsklänningen var mycket
modern med en djup (?) ringning i ryggen, dessutom hade hon valt en
privat tiara. Men det som det pratades allra mest om var kyssen! Hur
Chris O' Neal valde att inför alla människor på slottsgården köra
en riktig långtradare till allmänhetens jubel.
Denna kyss skulle jag nog inte ha
missat även om jag verkligen velat. Bara under den halvtimme jag
tittade på reprisen visades den fyra gånger. Jag satt där i soffan
och funderade på varför. Varför blev just den så uppmärksammad?
Trots att det faktiskt knappast kan kallas litet så var det så man
ville framställa bröllopet. Att ha en svindyr brudklänning
designad av Valentino, att ha Peter Jöback sjungandes i kyrkan, att
efter vigseln mötas av tusentals väntande innanför kravallstaket,
att ha en kortege som stänger av halva Stockholm och en gästlista
där konungar och andra mycket betydelsefulla personer från hela
världen är inbjuden räknas alltså som en liten tillställning i
kungligheternas värld. Eller är det vi som vill framställa det så?
Vi anser att Prinsessan Madeleine är
en prinsessa av folket, någon som inte har samma distans till oss.
Och vad kyssen anbelangar så var den bara ytterliggare ett bevis på
att man även om man heter Bernadotte eller O' Neal i efternamn kan
visa en avslappnad attityd till äktenskapet. Vi vanliga Kindsbor kan
inte komma upp i en prinsesstatus, men när kungligheterna ger
indikationer på att vara mänskliga greppar vi hungrigt efter dem.
För att för en gång skull känna att vi ”jag och Madde”
minsann är på samma nivå.
Vi låter oss inbillas att bröllopet
var en liten och intim tillställning för själva få känna oss
kungliga, om så bara för en liten stund.