Fara för allmänheten

Varje år vid den här tiden ställs jag inför ett dilemma. Ett stort och svårt problem som kan hålla mig vaken om nätterna, en fråga som kan driva mig till vansinne och som tycks sakna svar. En fråga som får såväl palestinakonflikten som teodicéproblemet att framstå som en barnlek. Frågan som tär mig är inte helt enkel att formulera, men om jag lyckas tror och hoppas jag att det finns fler där ute som känner som jag, och som förstår mitt kval.

Åtta månaders vithet

I student- och skolavslutningstider är sommarklänning ett plagg som bör bäras. Jag har ett helt fång nätta, luftiga, korta skapelser som hänger i min garderob och bara väntar på att få tas ut i det fria. Men än så länge hänger de där i garderobens mörker för än så länge har jag inte hittat någon lösning på mitt problem, problemet om hur jag ska kunna visa mig ute bland folk i mina extremt vita vinterben. Jag vet, det kan tyckas som en bagatell, ett ickeproblem, men det är större än så, det är ett problem som oavsett hur jag vrider och vänder på det inte går att få bukt med.

Mina ben är alltså så vita att det krävs solglasögon snarare för att slippa bländas av dem än av solen. De är en fara för allmänheten, de får bilar att krocka och små barn att börja gråta. De har inte sett ljuset sedan september förra året. I åtta mörka månader har de blivit torra och vita gömda under mörka byxor, men i och med att solen kastade sina första varma strålar gjorde de sig påminda igen. Nu kanske någon av er därhemma tänker, men vad är problemet? Sola dem då. Men det är inte så lätt, för att få sol på benen måste jag nämligen ha på mig ett plagg som visar benen. Och jag vet, det finns kemiska vägar att gå, men efter att upprepade gånger blivit gul med bruna handflator och omgiven av en hemsk odör är det inte ett alternativ för mig.

Ett stort dilemma

Det är ett dilemma som inte går att ta sig ur,varje år är det likadant. Jag går i långbyxor så länge som möjligt, när vädret kräver kortare kläder är mina ben för vita för att visas, för att få bruna ben måste de solas och då måste de exponeras för omvärlden, vilket är ojust eftersom deras färg kan orsaka svåra bländningsskador hos mina medmänniskor. Framme i slutet av september brukar jag ändock, genom att ha solat på avskilt område i min trädgård, ha fått en hyfsad färg, och då är det återigen dags att dra på sig långbyxor.

Jag behöver en lösning, och det fort. Men så slår det mig nu när jag sitter här och inte bara försöker hitta en lösning på mitt problem utan också ett avslut till krönika att det där med att sola egentligen inte är så bra. Någon borde starta en trend mot det hudcancerframkallande modet, och vem är bättre lämpad för det än en riktig blekfis?! Jag ska inte bara blända folk med mina vita ben, utan även min visdom. Våga vägra UV-strålning, våga vara vit!

Nyckeln till frihet

Kanske en vas? Några fina glas? Något användbart för framtiden? Ett strykjärn? En hushållsvåg? Något roligt? En radiostyrd bil? Något utvecklande? En bok? En kikare? Dessa är alla frågor som rör sig i släktens huvud såhär i studenttider.

Varje år köps tusentals porslinsfigurer, vaser, glas och bestick i studentpresent. Prylar som stuvas undan för att glömmas bort och inte hittas förrän decennier senare. Jag kanske verkar lite negativ här, men jag vill bara vara ärlig, motverka onödig konsumtion och bidra till nöjda studenter. Har man tagit studenten vill man sällan ha en vas.

Cykel med centrallås

Trots att det har gått hela fyra år sedan jag tog studenten så minns jag den klart och tydligt, och det mina vänner kan inte alla skryta med att de gör. Jag visste att jag skulle få presenter, det hör liksom till, men i min allmänna studentyra hade jag inte lyckats klämma fram en enda vettig önskan om vad jag ville ha. Jag menar jag visste inte ens vad jag skulle göra dagen efter studentdagen, hur skulle jag kunna planera för en framtid där jag eventuellt skulle behöva glas, vaser och bestick?!

Så när jag stod där nyss hemkommen från flakåkning, med halsen nedtyngd av gosedjur och mössan på sned visste jag inte vad jag hade att vänta mig. Det var då mina föräldrar sträckte fram en liten ask och när jag öppnade den lilla asken fann jag...en ännu mindre ask, och när jag öppnade den asken fann jag bomull. Jag minns att jag förväntade mig ett smycke, så när jag lyfte på bomullen och fick se en nyckel blev jag förvirrad, tänkte att den kanske gick till en cykel, även om jag sällan har sett cyklar med centrallås. Jag tryckte på knappen på nyckeln och en grön Renualt blinkade glatt mot mig.

Hellre en rostig skitbil

Jag brukar vara rätt sparsam med att berätta den här historien, eftersom fördomarna mot min status som endabarn förstärks ytterligare. Folk ser mig med andra ord som en bortskämd skitunge. Men jag tänkte göra ett undantag och försöka förklara varför en bil slår alla presenter i världen. Jag vet vad ni tänker, det är inte bara att köpa en bil, en bil kostar pengar. Men det finns billiga bilar, och tro mig en student tar hellre en rostig skitbil än fjorton vaser.

En bil är inte bara en pryl, den gör den nyblivna studenten flyttbar, en flyttbar student kan söka ett jobb och flytta hemifrån. Har studenten inte körkort, kommer hen snabbt vilja skaffa det eftersom studenten nu har en bil. Vill studenten ändå inte ha bilen kan hen sälja den och köpa ett busskort. Studenten blir med andra ord mobil oavsett vad. Att vara mobil är att vara fri. Jag vet inte hur det är med er, men jag kan inte komma på en enda vas som bidrar till frihet.

EU:s morsa

Det är fyra dagar kvar till EU-valet. Fyra dagar, och jag som inte ens vet vad jag ska rösta på, eller vilken fråga som är viktigast! Är det kanske miljön, försvaret, skolan, ekonomin, invandringen, jordbruket eller internationella relationer? Jag vill bestämma mig, men ärligt talat har jag har lite svårt att fokusera på dessa frågor för jag har nämligen en mycket viktigare fråga att ta ställning till tills på söndag. Frågan om vad sjutton jag ska ge min mamma i mors dagspresent?! Det måste vara någonting som är tillräckligt fint för att jag ska visa min uppskattning men inte så fint att det verkar som om jag har dåligt samvete över något.

Oväntade likheter

Att mors dag och EU-valet råkar infinna sig på samma dag är inte bara svårt eftersom jag inte vet vad jag ska uppmärksamma i min krönika det kräver också en himla massa av mig personligen, som människa. På en och samma dag spelar inte bara min roll som dotter utan också min roll som EU-medborgare en himla stor roll. Men trots att det vid första anblick inte verkar som det så finns det oväntade likheter mellan mors dag och EU-valdagen. Det ena valet är att rösta på rätt parti och det andra valet är att uppmärksamma mor på rätt sätt men de båda handlar i slutändan om att göra rätt val för att i framtiden ha större chans att få sin vilja igenom.

Vad är egentligen viktigast?

Så sitter jag då här och funderar på en fråga som jag aldrig trodde att jag skulle ställa mig själv, vad är viktigast, min mamma eller Europa?! Ja men det är väl självklart tänker ni, vad kan vara viktigare än din mamma?! Och ja så klart att min mamma är en av de viktigaste människorna i hela min värld, alla mammor spelar en himla stor roll i våra liv, det kan man inte säga emot. Men EU då?! Det är ju min chans att påverka vad som händer även utanför Sveriges gränser. Och oavsett vad man sympatiserar med för parti och frågor eller om man är för eller emot EU så är det ju faktiskt så att valet är himla viktig. Dessutom är det bara EU-val vart femte år medan mor uppmärksammas varje år (förhoppningsvis oftare än så).

Trots att jag är en förespråkare för att utnyttja sin röst i olika politiska val så måste jag ändå säga att mor är betydligt viktigare, jag menar ingen EU-politiker, riksdagsman eller samhällsmedborgare skulle bokstavligt talat ha varit någonting utan sina mammor. Jag skulle nog vilja sammanfatta det så här. EU ska man uppmärksamma med hjärnan, mor däremot ska uppmärksammas med hjärtat.

Musik är politik

Jag har sett killar med smink, jag har sett killar i långt hår, jag har sett killar i klänning och killar i klackar, jag har till och med avundsjukt sneglat på Christer Lindarws ofattbart snygga spiror när han har varit med i melodifestivalen. Det är inget jag höjer på ögonbrynen åt. Jag tillhör en befolkning av mestadels moderna människor, vi är accepterande och vi är framförallt vana. Ändå kan jag inte hjälpa att jag höjde på ögonbrynen och tittade en gång extra när jag första gången såg Conchita Wurst, Österrikes drag queen som numera är vinnare av Eurovision Song Contest 2014. Jag är inte mer än människa, jag reagerar på på bilder som är ovana för mina ögon.

En oväntad likhet

Samtidigt funderar jag på varför jag reagerade. En man som vi alla har en mer eller mindre stark relation till framställs allt som oftast med långt hår, skägg och klänning, nej jag pratar inte om Thomas Di Leva, jag talar om Jesus. Det finns vissa likheter mellan guds son och Österrikes skäggiga dam. Inte bara utseendemässigt faktiskt. Det handlar också om vår attityd, Wurst är en vattendelare och detsamma gällde och gäller med Jesus. Det handlar om obehaget över sådant som sticker ut. Men man tycker ju att vi borde ha lärt oss något på 2000 år, och kanske har vi faktiskt det. Att vi reagerar på det som är annorlunda är ju egentligen inte felet, det ligger dessutom i vår natur att tycka att det är spännande och intressant med nya företeelser, huvudsaken är att vi kan acceptera det. Och i och med Conchita Wursts vinst tycker jag faktiskt att vi en gång för alla har bevisat att vi kan acceptera olikhet och omvärdera våra första åsikter.

Musikalisk acceptans

Som schlagernörd är jag extra stolt över att ännu en gång konstatera att det är i de glittriga klädernas och tonartshöjningarnas värld som den största acceptansen finns. Schlager-Europa slår ett slag för HBTQ-rörelsen och jublar över att till och med ett land som Ryssland kan gå emot sin omoderna människosyn och dela ut en fempoängare till Österrikes bidrag. Schlager-Europa var bland de första att stå upp för homosexuellas rättigheter och schlager-Europa visar gång på gång att de inte bryr sig om medlemsländernas konflikter. Det handlar om musik, glädje och glamour och ändå är det politik och mänskliga rättigheter som behandlas. Artisterna når fler än vad politikerna gör med sina budskap, och en powerbalad är många gånger bättre än det mest eldiga politiska tal.

Jag hoppas att Wursts vinst är en föraning om hur det kommer gå i de viktiga valen under supervalåret 2014, och att vi även där röstar för acceptans och förståelse för våra medmänniskor.