När jag började skriva för STT för
fem år sedan kände jag sällan ett behov av att skriva seriöst.
Visst hände det hemska saker i världen, det gör det. Men allt var
så långt bort, det berörde inte mig. Men så på senare tid har
det smugit sig närmre.
Jag skrev om attentatet mot den
franska tidningen Charlie Hebdo och dess rasistiska följder i
Sverige och jag skrev om flyktingkatastrofen som är så nära.
Rasismen har krupit sig på de senaste åren, och nu. Trollhättan.
Jag kan inte skriva om annat, men jag vet inte hur jag ska ta i
ämnet.
Det händer här
Jag fick en nyhetsflash på min mobil
när det precis hade hänt. På min skärm såg jag orden;
”skolmassaker i T...”. Jag tänkte att det förmodligen var
någonstans i USA det hade skett, att ”T” var början på ett
amerikanskt ortsnamn, så jag tryckte inte på länken. Jag tänkte
att USA är ett sjukt land, men jag är så van vid att sådan
hemskheter händer i USA att jag inte tryckte på länken. Sen kom
min kollega och berättade att T inte stod för Tulsa, Tampa eller
Toledo, det stod för Trollhättan. Som i svenska Trollhättan. Då
fick händelsen en ny innebörd. Vi kan inte skylla på slapphänta
vapenlagar, och vi kan inte slå det ifrån oss med att ”det är i
USA”. Vi kan bara skylla på galenskap och rasism och vi måste
förstå att det är här, i Sverige som det händer just nu.
En skrämmande tystnad
Sekunderna efter att man gått ut med
de fruktansvärda nyheterna om skolmassakern i Trollhättan fylldes
internet med hat. Folk skrev så fruktansvärt rasistiska saker.
Sedan gick media ut med att det var en svensk man som hade gjort det
och att det låg rasistiska motiv bakom dådet. Då blev det helt
tyst. Inte ett inlägg och inte en kommentar.
Hur kan vi bara se på?
På 40-talet skedde något som vi alla
har läst om i skolan, något som har präglat generationer. Nazismen
kom att vinna mark, allt för stor mark. En av de största
anledningarna till att de kunde få så stort genomslag var folks
tystnad. Medan nazisterna dödade folk på grund av deras etnicitet
och tro var folk tysta, eller de tystades kanske. Oavsett är en av
de vanligaste frågorna som kommer upp när man talar om Nazismen
”hur kunde folk bara se på?”.
Lika fega nu som då
Det verkar som om 40-talets tyskar
varken var fegare eller mindre insatta i den politiska situationen än
vad vi är idag. För nu närmar vi oss igen. 70 år senare och vi
tiger som muren igen. Asylboenden bränns ner, barn dödas på grund
av sin hudfärg och vi är tysta. Visst, jag är medveten om att
hemska händelser har skett som personer med icke-svensk bakgrund har
stått bakom. Men den stora skillnaden är att det då uppstår en
debatt, folk höjer rasistiska röster, och fruktansvärda åsikter
eldas på.
Vi är här på samma villkor
Det är när det blir tyst efter en
händelse som den i Trollhättan, så tyst att det blir obehagligt,
som man börjar fundera på vem det egentligen är som har
åsiktsmakten idag. Är det vi som vill att alla människor ska få
finnas på jorden på samma villkor eller är det de som tycker att
hudfärg, etnicitet och religion definierar om en person har rätt
att leva eller inte?!
Det är 70 år sedan nazisterna
förlorade. Och vi har inte lärt oss något. Jag hör redan tunga
kängor marschera igen.