onsdag 29 februari 2012

Könsbyte?


I helgen var jag på bio. Jag var där ganska tidigt, så innan reklamen drog igång och alla hade satt sig tänkte jag att jag skulle göra den obligatoriska facebook-kollen på mobilen innan jag stängde av den. När jag satt där i godan ro och bläddrade bland mina nya händelser hörde jag plötsligt en röst; ”hörru grabben lägg ner mobilen!” Jag reagerade inte först, men tittade mig runt för att se vem rösten tillhörde, och råkade se in i ett par ögon som tittade rakt på mig. Uppenbarligen var tillsägelsen -som kom från en biljettkontrollant inkrånglad mellan biostolar och besökare- riktad mot mig. Inte förrän han hade krånglat sig ut och var på plats vid dörren igen insåg jag vad han hade sagt; ”hörru grabben”. Jag har aldrig någonsin i mitt liv blivit kallad för grabben förut. Dessutom tyckte jag väl att det inte gjorde speciellt mycket om jag knappade på min telefon när han fortfarande släppte in folk, och ridån var fördragen för bioduken.

Jag satt självklart där och önskade att jag hade varit lite mer kvicktänkt och svarat något i stil med; ”du, bruden jag stänger av den när reklamen börjar”, eller i alla fall påpekat att jag aldrig har varit och antagligen inte kommer att bli någon grabb. En dräpande replik som skulle fått honom att inse sitt misstag och mig att slippa sitta och muttra irriterat över tjuriga biljettkontrollanter. Men det verkar vara i just sådana här situationer som den tillfälliga totalförlamningen sätter in, man kan varken säga något eller röra sig.

En annan gång då jag verkligen önskar att jag hade haft den där repliken på lager var när jag stod i kassakön och väntade på att få betala. Bredvid mig fanns en kö till en annan kassa. När det var min tur trängde sig personen i den andra kön förbi mig. Jag knackade henne på axeln och sa att hon nog hade råkat gå före mig. Hennes svar blev; ”ja fast nu tycker jag faktiskt att jag stod före dig.” Nu i efterhand önskar jag verkligen att jag hade lagt upp mina varor bredvid hennes och sagt att jag faktiskt tyckte att hon kunde betala mina varor också då. Åtminstone kallat henne tant. Istället stod jag tyst och inväntade min tur.

När jag tänker på sådana här saker börjar det krypa i hela kroppen. I skrivande stund vill jag bara ringa upp de där människorna och kasta ur mig alla dräpande kommentarer jag kan komma på. Men nu är det ju för sent. Jag hade en chans och jag missade den. Totalförlamningen inträffade.

När jag stöter på situationer som de ovan brukar jag försöka trösta mig med att jag varken är bitter eller otrevlig, och att jag oftast inte har några problem att skilja på könen. Men det hjälper inte mycket. Hur mycket jag än försöker intala mig själv att det är jag som har rätt och att jag är en trevlig person till skillnad från dem så känns det inte bättre. Det enda som skulle kunna hjälpa är nog tråkigt nog att få återuppleva händelsen. Att en gång för alla lägga min nu väl inövade kommentar som får dem att tyst stiga åt sidan. Tyvärr är det idag inte möjligt att resa i tiden, men om det någon gång blir det då vet jag precis vart jag ska resa först – till biografen någon gång i slutet av februari år 2012.

Det minsta jag kan hoppas på är att biljettkontrollanten och tanten i kassan läser min krönika.

Ni kommer inte tro det!


Jag gjorde en ganska revolutionerande upptäckt här om dagen. Jag tog den sista mjölken ur paketet. Någon dag senare skulle jag ha mjölk igen, och då fanns det ingen i kylskåpet! Jag vet att många har svårt att förstå det här, men det verkar som att matvarorna inte automatiskt fyller på sig själva i kylen.

Min framgång som upptäckare började ungefär samtidigt som jag flyttade till min första egna lägenhet. Det första jag la märke till var att det troligtvis var något allvarligt fel på min tvättkorg. Efter ett tag insåg jag att mina strumpor började ta slut, jag förstod inte varför. Jag hade lagt dem i tvättkorgen, och då är min erfarenhet av det hela att de efter ett tag återkommer rentvättade. Men den här gången låg de kvar i tvättkorgen otvättade! Fler och fler av dessa olösbara mysterier drabbade mig under veckorna efter flytten. Bland annat blev tallrikar och bestick aldrig diskade hur länge jag än lät de ligga i diskhon. Schampot tog slut och soporna blev överfulla. Det var då en mening som jag har hört allt för många gånger under min uppväxt började ringa i öronen; vänta du bara tills du får ditt eget hem Elin, då kommer du förstå hur mycket arbete du slipper här hemma! Rösten som sa dessa förmanande ord var min mors, och samtidigt som jag la det sista av mitt studiebidrag på mjölk insåg jag vad ordens innebörd egentligen var.

Kanske framställer jag mig själv som en riktigt bortskämd unge nu. Visst har jag förstått att man får mycket gratis av att bo hemma. Men den där meningen som min mor upprepat för mig hundratals gånger har jag viftat bort med argumentet; jag vet hur man sköter ett hushåll, jag bara avvaktar med att göra det tills jag får mitt eget hem.

Jag har förstått att jag till skillnad från många andra ändå var ganska förberedd för mitt nya egna vuxenliv. En kompis drabbades näst intill av skörbjugg innan hennes mor förklarade att man inte kan räkna ketchup som en grönsak, och att en kost bara bestående av olika sorters pasta och ketchup inte räknas som varierad. Men jag har ändå lurat mig själv rejält när jag har trott att det är lätt att sköta ett hem.

När jag flyttade in i min lägenhet kunde jag både tvätta, städa, och laga mat, problemet var inte att jag inte kunde utan snarare att jag hade ett liv planerat utan luckor för dessa obligatoriska ”vuxengörorna”. När tvättkorgen var full och strumplådan gapade smärtsamt tomt hade jag inte avsatt någon tid till tvättning, inte bokat tvättid och inte heller köpt tvättmedel. Att mat behövdes köpas hade jag räknat ut, men alla dessa saker som bara ska finnas hemma var det värre med. Tvättmedel, tejp och tändstickor sken med sin frånvaro. Innebörden av mammas ord fick en ny betydelse, det jag inte förstod hade dolts under min förvissning om att vissa saker bara fungerade automatiskt utan någon ansträngning.

Tyvärr för min mors och alla andra föräldrars skull tror jag att den där meningen kommer upprepas av alla kommande generationer. Men det är inte förrän barnet har vuxit upp och skaffat sig sitt eget liv som de förstår hur mycket tid en förälder lägger ner på hemmet och vardagstillvaron över huvudtaget. Så för att avsluta får jag väl bara svälja stoltheten, retirera och erkänna; mamma, du hade rätt och jag hade fel, ett hem sköter inte sig självt!

onsdag 15 februari 2012

Rosenblad, choklad och bittra krönikörer

När jag kom hem den 14 februari möttes jag av en fantastisk doft, ett spår av rosenblad ledde mig in till badrummet där hundratals värmeljus brann. Det ångade från ett bad med rosa skum och en stor ask med choklad stod bredvid en flaska champagne. Jag blundade och lät den fantastiska doften uppfylla mig samtidigt som något inte riktigt kändes som det skulle. Nähä, det var visst inte jag som blev överraskad med blommor choklad och champagne, det var visst någon mager brutta på filmen jag satt och tittade på.

Finns det verkligen någon som har blivit bemött på det här sättet på alla hjärtans dag? Eller existerar det bara på film? Är det framför allt det ultimata sättet att visa kärlek på? Jag kan inte låta bli att fundera på vem som ska dammsuga upp alla de där rosenbladen, tänk om man missar några och de ligger och ruttnar under soffan. Verkligen romantiskt! Dessutom är ju rosor svindyrt, speciellt om man ska slänga allt utom kronbladen. Vem har för övrigt så mycket tid över att de hinner sitta och rycka bort alla blad? Och alla dessa hundra värmeljusen sen. Det måste bli otroligt varmt, och tänk på brandrisken! Nä, det där är nog något som bara fungerar på film.

I helgen gick jag i affärer. Efter tre butiker stod Alla hjärtans dags-hysterin mig upp i halsen. Över allt fanns de luddiga hjärtana, chokladen, rosorna och allt annat som hör detta kommersiella jippo till. Handeln har verkligen förstått att det där med rosenbladen kräver mycket jobb så de har gjort allt förarbete åt oss redan. Chokladen har blivit snyggt paketerad i en hjärtformad ask. Hudkrämen har fått hjärtan på etiketten, mjukisnallarna har fått ett mjukishjärta fasttrocklat i sin mjukistass, och allt detta bara för att underlätta för alla oss kärleksfirare. Det enda vi behöver göra är att betala några kronor extra så är alla hjärtans dag gjord!

Jag vet, flera av er har redan tänkt det; den där krönikören är allt bra bitter. Varför ska hon hacka på firandet av kärleken? Men det är liksom det jag försöker bena ut både för mig själv och andra, är alla hjärtans dag verkligen den ultimata högtiden att fira kärleken på? Räcker det med att ge bort ett mjukt bomullsstoppad hjärta för att bevisa att man älskar någon? Behövs det inte något mer? Och varför gäller det bara en gång om året, kärleken existerar väl för bövelen på andra dagar än 14 februari!

I Sverige har alla hjärtans dags uppkomst endast en kommersiell grund. Men i andra länder finns det en sägen som berättar om den unge Valentin som strax innan sin avrättning den 14 februari lyckades smuggla iväg ett kort till sin älskade – det allra första Alla hjärtans dagskortet. Men han behövde inte en särskild dag för att visa sin kärlek på. Det var ingen affär som hade pressat honom att köpa kortet. Att hans avrättning skedde just den 14 februari var antagligen en slump. Han struntade i dagen, men brydde sig desto mer om kärleken.

Kanske behövs en högtid som Alla hjärtans dag för att vi ska bli påminda om att vi faktiskt borde uppmärksamma de vi älskar. Men jag ställer mig högst tveksam till att en dag om året räcker. Jag tycker att vi ska visa vår kärlek oftare än så. En kram på en vanlig dag är ofta mer värd än ett bomullshjärta den 14 februari.

torsdag 9 februari 2012

Nu går det bara nerför


Jag fyllde år i veckan. 21, så nu är jag officiellt tant. Det är något bitterljuvt med att nu vara myndig i alla länder som jag kan vara myndig i. Som jag har förstått det finns det från och med nu inga stora mål kvar i livet innan pensionen. Kanske har jag missuppfattat det hela, men jag har en vän som en gång uttryckte det; "vid 21 är det bara en lång nerförsbacke kvar till döden." Om det är så kan självklart bara framtiden utvisa. Fast riktigt så illa är det väl kanske inte. Förhoppningsvis. Jag skulle tro att från och med nu är det inte ålder utan händelser som är betydande i livet.

Jag förstår om det sitter folk i mina föräldrars ålder och tycker att STTs krönikör inte är lite fräck nu, men så är jag också ung krönikör och ska se det ur ett ungdomligt perspektiv. Jag insåg samtidigt som jag skickade ett mail till STT om att de skulle ändra åldern i min header från 20 till 21 år att man inte kan vara ung krönikör hur länge som helst. Än så länge har jag inte fått något mail tillbaka om att jag tyvärr måste sluta, och det är ju skönt, men jag började fundera på när just åldern man slutar vara ung inträffar. När är man gammal? Kanske är det en händelse i livet som bestämmer det. När man införskaffar Volvo villa och vovve är man officiellt gammal, men samtidigt skulle det vara ganska lätt att undvika att bli gammal då. Förhoppningsvis är det hur man själv känner sig som avgör om man är gammal eller inte. I så fall känns det inte så jobbigt. Jag känner flera unga 75+-åringar.

På morgonen på min födelsedag firades jag med frukost och paket på sängen, precis som sig bör. Men när jag satt där i sängen och åt min macka och tittade på mina långfärdsskridskor jag hade fått i present funderade jag på vad det egentligen är vi firar när någon fyller år. Att jag varje år får paket för att jag var så snäll och valde att ploppas ut ur livmodern så där i början av februari är mystiskt. Inte nog med att det verkligen inte var självvalt att födas (även om jag är rätt nöjd med att vara född), jag kommer dessutom inte ihåg ett dugg av den stora händelsen, hur mycket jag än försöker.

Kanske firar man att jag nio månader tidigare deltog i en kapplöpning och tilldelades vad som kom att bli det enda förstapriset i snabbhet i mitt liv. Men samtidigt borde ju min födelsedag i så fall infunnit sig någon gång i början på maj, eller?

Jag tycker väl snarare att den som borde firas dagen jag föddes är min mor. Det är ändå hon som stod för den jobbigaste delen av min födelse. Att klämma ut en nästan fyra kilos unge tidigt på morgonen kan ju inte anses som världens mest angenäma upplevelse. Visst var väl pappa delaktig på ett hörn, men jag tror inte att någon skulle påstå att hans del i det hela var speciellt ansträngande.

Det mest logiska vore alltså att fira mamma med blommor och choklad. I här ser jag dessutom en möjlig framtid fylld med paket och frukost på sängen. För ju fler barn jag skaffar desto oftare måste jag bli firad. Dessutom helt utan att man bryr sig om min stigande ålder, det är liksom inte det som är det viktiga när man firar födelsedagar i framtiden.

söndag 5 februari 2012

Jag är ingen supermänniska!


Spatserande fram i mina egna tankar märkte jag inte den svinhala isfläcken mitt på Södra Torget i Borås. Det vill säga, jag märkte den inte förrän mina fötter gled åt varsitt håll och mina knän och händer tog i marken med en duns. Egentligen hann jag nog inte riktigt uppfatta vad som hände innan jag var uppe och började gå igen, det var då jag kände smärtan i knät och insåg att jag hade ramlat. Bara fallit ihop i en hög så där mitt på torget. Man skulle kunna tänka sig att en naturlig reaktion efter att jag hade kravlat mig upp igen skulle ha varit att borsta av mina snöiga knän och kollat så att jag var hel. Men det gjorde jag inte, istället tittade jag mig runt för att försäkra mig om att ingen hade sett. Tyvärr var det ju som sagt mitt på torget i Borås, och som sig bör på ett busstorg mitt i en stad passerade det både en och sju personer där, alla storögt gloende på mig.

I den här situationen hade antagligen det allra bästa varit att nonchalant borsta av sig, glo tillbaka på sta'borna och med högburet huvud marchera där ifrån. Jag gjorde precis raka motsatsen. Med nerböjt huvud gick jag så snabbt som möjligt från den olycksaliga isfläcken, knäna och händerna bultade, men jag vågade inte borsta av dem. Då kanske någon mer skulle upptäcka att jag faktiskt var så pass mänsklig att när jag halkar så trillar jag omkull! Min andra tanke, som inte heller den innehöll någon som helst ansats till att titta över mina blåslagna ben var att jag faktiskt skämdes, och att det var himla konstigt. Is är halt, människor är instabila, så är det. Att trilla på en isfläck är inte konstigare än att svettas på sommaren. Vidare tänkte jag självklart att kanske skulle denna konstigt nog pinsamma incident kunna skrivas om i min krönikespalt. Så efter flera meter hade jag fortfarande inte borstat av benen, utan ägnade mig istället åt att formulera en rubrik. Mänsklig och stolt kanske? Nä, tyvärr var det ju min mänskliga sida jag skämdes över.

Det är väldigt konstigt att skämmas över en så naturlig sak som att trilla omkull. Men vi gör det. Jag har en känsla av att dagens människa måste vara någon slags superindivid. En person som klarar allt! Jag antar att de flesta både har klagat över, och har stött på folk som klagar över att de har för mycket att göra, att det är svårt att få ihop vardagen utan att stressa ihjäl sig. Men det är inte ofta man stöter på någon som talar om att de har för lite att göra. Det klart att även de personerna existerar, men de hojtar inte direkt med att de har det så. Det anses nämligen både konstigt och fult att inte vara lite stressad.

Vi har byggt upp en kultur som går ut på att vara en supermänniska. Och en supermänniskor trillar inte! Klarar du inte av att leva upp till det idealet är du en perfekt hackkyckling. Det är därför vi tycker att det är underhållande att se på tv-program som Lyxfällan och Du är vad du äter. Sådana program får oss att känna oss bra och duktiga. Vi klarar av vår vardag. När jag trillar omkull mitt på torget blir jag en av de där människorna som ingen vill vara. Jag antar att de flesta som storögt såg på mig tackade sin lyckliga stjärna för att det inte var de som kravlade omkring på marken med snöiga ben. De var glada över att det inte var deras superfasad som hade krossats offentligt.

Nu när jag sitter här i min soffa och skriver, och mina byxben är blöta av smält snö, blir jag förbannad mig själv. Varför kunde jag inte bara ha rest mig upp, borstat av mig och gått vidare. Att stå för sina misstag och fadäser borde väl betyda att säkerheten inte bara är en yta? Nästa gång jag trillar, och det kommer att hända snart igen, ska jag minsann stå för att mina giraffben faktiskt är jäkligt ostabila. En supermänniska borde väl ändå vara en person som är säker på sig själv utifrån och in? En sådan person hade sett halkningen som ett oväntat och uppfräschande inslag i vardagen.