I helgen var jag på bio. Jag var där
ganska tidigt, så innan reklamen drog igång och alla hade satt sig
tänkte jag att jag skulle göra den obligatoriska facebook-kollen på
mobilen innan jag stängde av den. När jag satt där i godan ro och
bläddrade bland mina nya händelser hörde jag plötsligt en röst;
”hörru grabben lägg ner mobilen!” Jag reagerade inte först,
men tittade mig runt för att se vem rösten tillhörde, och råkade
se in i ett par ögon som tittade rakt på mig. Uppenbarligen var
tillsägelsen -som kom från en biljettkontrollant inkrånglad mellan
biostolar och besökare- riktad mot mig. Inte förrän han hade
krånglat sig ut och var på plats vid dörren igen insåg jag vad
han hade sagt; ”hörru grabben”. Jag har aldrig någonsin i mitt
liv blivit kallad för grabben förut. Dessutom tyckte jag väl att
det inte gjorde speciellt mycket om jag knappade på min telefon när
han fortfarande släppte in folk, och ridån var fördragen för
bioduken.
Jag satt självklart där och önskade
att jag hade varit lite mer kvicktänkt och svarat något i stil med;
”du, bruden jag stänger av den när reklamen börjar”, eller i
alla fall påpekat att jag aldrig har varit och antagligen inte
kommer att bli någon grabb. En dräpande replik som skulle fått
honom att inse sitt misstag och mig att slippa sitta och muttra
irriterat över tjuriga biljettkontrollanter. Men det verkar vara i
just sådana här situationer som den tillfälliga totalförlamningen
sätter in, man kan varken säga något eller röra sig.
En annan gång då jag verkligen önskar
att jag hade haft den där repliken på lager var när jag stod i
kassakön och väntade på att få betala. Bredvid mig fanns en kö
till en annan kassa. När det var min tur trängde sig personen i den
andra kön förbi mig. Jag knackade henne på axeln och sa att hon
nog hade råkat gå före mig. Hennes svar blev; ”ja fast nu tycker
jag faktiskt att jag stod före dig.” Nu i efterhand önskar jag
verkligen att jag hade lagt upp mina varor bredvid hennes och sagt
att jag faktiskt tyckte att hon kunde betala mina varor också då.
Åtminstone kallat henne tant. Istället stod jag tyst och inväntade
min tur.
När jag tänker på sådana här saker
börjar det krypa i hela kroppen. I skrivande stund vill jag bara
ringa upp de där människorna och kasta ur mig alla dräpande
kommentarer jag kan komma på. Men nu är det ju för sent. Jag hade
en chans och jag missade den. Totalförlamningen inträffade.
När jag stöter på
situationer som de ovan brukar jag försöka trösta mig med att jag
varken är bitter eller otrevlig, och att jag oftast inte har några
problem att skilja på könen. Men det hjälper inte mycket. Hur
mycket jag än försöker intala mig själv att det är jag som har
rätt och att jag är en trevlig person till skillnad från dem så
känns det inte bättre. Det enda som skulle kunna hjälpa är nog
tråkigt nog att få återuppleva händelsen. Att en gång för alla
lägga min nu väl inövade kommentar som får dem att tyst stiga åt
sidan. Tyvärr är det idag inte möjligt att resa i tiden, men om
det någon gång blir det då vet jag precis vart jag ska resa först
– till biografen någon gång i slutet av februari år 2012.
Det
minsta jag kan hoppas
på är att biljettkontrollanten och tanten i kassan läser min
krönika.