tisdag 28 april 2015

Underkänt i tålamod

Klockan är 9.15 och läraren hälsar välkommen och ber oss logga in på datorerna. En kvart senare sitter jag fortfarande och stirrar på en snurrande symbol som indikerar att datorn laddar. Runt omkring mig hörs irriterade suckar.

Klockan 9.45
Alla har nu äntligen kommit in på sina användare. Lektionen kan börja. Läraren ber oss öppna upp programmet och sedan öppna en bild.

Klockan 10.15
Programmet öppnades visserligen redan en kvart efter att vi försökte första gången, men när alla skulle öppna upp bilden blev det för mycket för systemet och alla program stängdes ned. Läraren utlyser kafferast. Ingen protesterar.

Väl tillbaka
Några datorer har stängt ned sig helt medan andra fortfarande surrar på. Vi bestämmer oss för att dela skärm. Sitta och titta på medan den andra personen försöker följa lärarens instruktioner. Det går inte så bra, man blir sjukt frustrerad av att se men inte röra. Det rycker i mina händer. Jag vill testa, men jag får nöja mig med att sitta bredvid och komma med glada tillrop och förslag på tillvägagångssätt.

En dold sida
Plötsligt kommer en sida som har varit dold i mitt innersta fram. Den egoistiska knuffa-bort-sidan. Jag känner hur jag liksom kommer närmre och närmre min vän och datorn. Hur jag först börjar peka på tangenter som jag tycker att hon borde trycka in, hur jag sedan börjar trycka in tangenterna själv, lite diskret sådär. För att slutligen finna mig själv ha rullat bort min vän från skärmen och nu sitta och helt själv styra över uppgiften, utan att ta notis om hennes idéer och förslag. Vi (jag) börjar precis bli klar med uppgiften när hela datorn låser sig. Igen. Det är här min lärare inser att vi är många som håller på att tappa tålamodet rejält. Under den senaste timmen har frustrerade suckar och utrop haglat från datorplatserna runt om i rummet. Han springer därför ut för att hämta skolans IT-kille.

Inga fördomar men
Efter några minuter öppnas dörren och en lång man med blek hy fyller upp dörröppningen. Det är inte så att jag har några fördomar om IT-killar, men ibland har jag en känsla av att de ser ner lite på oss vanliga dödliga för att vi inte förstår deras bästa vänner, datorerna. Han tar ett steg över tröskeln och plötsligt börjar alla datorer fungera som om de aldrig har krånglat i hela sitt tvååriga datorliv. Jag blir inte direkt förvånad. Alla som någon gång har haft problem med datorer och tillkallat IT-killen vet att han är för datorer som Cesar Millan är för hundar. Hans blotta närvaro får datorerna att vilja göra allt man ber de om. Men det hjälper liksom inte. Frustrationen blir inte mindre av att han med ett lite för överlägset leende frågar varför vi egentligen har tillkallat honom när allt verkar fungera så bra.

Klockan 12.00

Vad jag trodde skulle bli en tre timmars InDesign-kurs slutade som tre timmars kurs i tålamodsprövning. Jag fick underkänt.  

torsdag 23 april 2015

Äntligen vår?

Solen börjar värma. Fjärilarna leker. Blommorna blommar. Några dårar har redan börjat gå omkring i shorts. Katten drar in tonvis med sand i sängen. Och fästingarna dignar kring öronen på honom. Jag har fått skoskav av mina nya skor. Det luktar av olika typer av bajs vart man än kommer. Nu är det tamejfan vår.

Nu är det slut på friden. Med våren kommer många åtaganden och måsten. Det förväntas helt plötsligt av mig att jag ska göra massa saker. Måla om hus, kratta trädgårdar, jogga, plantera blommor, ta på mig ljusa kläder och hålla dem rena en hel dag, säga saker som ”nu börjar verkligen energin komma tillbaka” och ”det är så härligt när det är ljust när man kommer hem”. Och allt detta ska göras med ett leende. Ett ansikte som lyser lyckligt mot gröna knoppar och ett humör som är på ständig topp. Till våren hör också att det helt plötsligt anses konstigt och totalt fel att göra vissa saker som på vinterhalvåret har varit socialt accepterat och förväntat av mig. Jag får inte titta på TV på kvällarna längre, för jag ska tydligen sitta ute och frysa och ”njuta” av de härliga ljuset. Jag får inte längre göra långkok som jag kan äta som matlåda hela veckan, nä nu ska jag göra ”fräscha sallader” på ”vårprimörer”, jag får inte ha på mig svarta kläder utan förväntas gå i femtio nyanser av beige. Jag måste ställa om hela min vardag och allt bara för att det har blivit några grader varmare och två timmars mer ljus på kvällarna.

Jag är så satans trött på Sveriges hype över ljus och ”värme”. Vi går in i någon gemensam psykos när våren kommer och helt plötsligt har vi massor förväntningar på oss själva och på andra. Vi förväntas le mot varandra, gå upp tidigt på morgonen och ändå ha en massa energi över. Framförallt får vi inte vara inne en sekund så länge det är solsken, eller bara lite ljus ute. Nu väntar åtminstone fem månaders dåligt samvete varenda gång man ser på TV eller sitter framför datorn. Detta dåliga samvete blandar sig fint med ångesten för att man inte heller i år kommer se ut som Pamela Anderson i Baywatch inför beach-säsongen. Jag är trött på vår och sommar innan det ens har satt igång på riktig.

Våren är inte alls härlig. Den innebär insekter, ångest över sommarjobb man inte får, planeringar för semestrar som inte får vara för stressiga, men heller inte händelselösa, stress över allt som måste bli klart, för trånga kläder som inte döljer några skavanker, i färger som förstorar allt det man vill dölja, krav på att äta nyttigt och vara hälsosam samtidigt som man förväntas grilla stora marinerade köttstycken och äta dem med feta såser.


Egentligen har jag ingen som helst slutkläm på den här krönikan. Men jag måste sluta nu, klockan är fem, det är sol ute och jag har ett uthus som måste målas, och tvätt som måste hängas ute. Det är dags att dra på sig shortsen, lämna datorn och ge sig ut i ljuset. Det finns ingen tid att vänta gott folk, våren här, kom igen nu lapar vi solljus tills näsan lyser röd och fejkar lycka ända tills hösten kommer och det är okej att vara deppig igen!

tisdag 14 april 2015

När nöden är som störst

När jag desperat försöker byta fil i rusning och ingen av bilarna i den andra filen vill släppa in mig, utan bara kör på med sammanbitna miner. När jag tappar mina böcker i marken och alla går förbi utan att ägna mig en blick. När busschauffören stänger dörren mitt framför ansiktet på mig. Det finns rätt många gånger i vardagen när jag funderar på om ordet medmänniska ens existerar längre.

Borde ligga i vår natur
Folk tycks tänka mer och mer på sig själva och blir allt mer fokuserade på sitt eget, vilket i slutändan gör att medmänsklig vänlighet helt har slutat existera. Jag pratar inte om storslagna gester som att skänka stora summor pengar eller donera organ, vilka visserligen är gärningar som är oerhört generösa och självklart ska uppmuntras. Men de gester jag vill åt är de som alla kan göra oavsett vad de har för bakgrund eller ekonomiska förutsättningar. Det där man gör helt osjälviskt bara för att det borde och ska ligga i vår natur att hjälpa varandra.

Det finns hopp
På grund av denna nedstämda spaning gör det mig så oerhört glad att kunna rapportera att det fortfarande finns hopp. Det finns fortfarande tillfällen då medmänsklighet är ett faktum, och då andra människor ställer upp för okända personers nöd.

Att åka till Knalleland
Jag och min vän var på shoppingrunda på Knalleland i Borås. Alla ni som har varit där vet att Knalleland är stället helt utan själ och finess som bara finns för kommersens syfte. Att göra reklam där barn skriker att de vill åka till Knalleland hjälper inte. Det finns ingen som faktiskt vill åka till Knalleland, man gör det bara om man inte har något annat val. Till exempel om man ska köpa ett rosa, glittrigt ridspö till en möhippa och Knalleland har de närmsta billiga hästaffärerna.

Nöden har ingen lag
Nåväl, åter till min historia. Efter ett par timmar på shoppingmeckat kände både jag och min vän att den extra stora läsken och kaffet med fri påtår började göra sig påminda och behovet av en toalett blev stor. Väl framme insåg vi att Knalleland, liksom många andra själslösa anrättningar tar betalt för andra människors nöd. Och eftersom jag tillhör den moderna generationen är mynt ett sällan förekommande föremål i min plånbok. Vad göra? Vi hade inget att växla, och en växande blåsa. Det var då en toadörr öppnades och en man tittade frågande på oss medan han höll upp dörren.

En representant för medmänsklighet
När nöden var som störst och förtroendet för mänskligheten som minst stod han där, mannen som kom att bli en räddande ängel och en representant för medmänsklighet. Hans vänliga ansikte fick den nedkissade ringen att kännas lätt att torka av. Han vann ingenting av att hålla upp dörren för oss två myntlösa, kissnödiga främlingar, men hans gest kom att påminna mig om att totalt osjälvisk medmänsklighet fortfarande existerar.

En kedja av vänlighet

Till följd av hans gest kändes det enkelt och självklart för oss att hålla upp dörren för nästa människa i nöd utanför i toalettkön, och jag är säker på att även hon valde att hålla upp dörren för nästa person. Det är nämligen så medmänsklighet fungerar. Fina och osjälviska gester, föder fler fina och osjälviska gester.

onsdag 8 april 2015

Livet som andragångshälsare

”Hej! Elin”, jag sträcker fram handen och ler artigt. ”Vi har setts förr”, personen ler lika artigt tillbaka, men kommentaren får mig att tappa min fasad och bli röd i ansiktet, börja stamma, ljuga något om ”javisstja du var med på den där festen...eller ehm, tillställningen? Förra året..månaden??”

Den egocentriska idioten
Påsk innebär fester, släktsammankomster och diverse andra kalas där människor jag inte känner infinner sig. Jag gillar verkligen att träffa nya människor, men varenda gång jag går in genom dörren till ett kalas är jag rädd för att ovanstående generande incident ska hända. Jag vet ju själv vad jag tänker när jag blir hälsad på av personer som jag tycker borde känna igen mig. Det är lätt att bli stött, att tycka att den andra personen är en egocentrisk idiot som inte kommer ihåg mig, MIG!

En ofokuserad hjärna
Tyvärr är jag sällan den som får påminna om ett eventuellt tidigare möte, utan snarare påminnas om. Om det är allt för många nya människor på en och samma plats så kan jag inte för mitt liv komma ihåg ansiktet på de personerna dagen efter. Det är verkligen inte av otrevlighet eller nonchalans, det är bara så att min hjärna inte kan registrera allt för många nya personer på en och samma gång.

Att inte känna igen
När en person säger ”vi har setts förr” känner jag mig automatiskt som en kass människa, en egoist utan dess like. Ibland säger jag ”ja men just det” och ler fåraktigt för att sedan vända mig till närmsta kända person och be denne förklara vem personen egentligen är. Det värsta är när någon säger ”nämen Elin, vad roligt, känner du inte igen mig?!”. Då kanske man borde säga nej, men den frågan genererar oftast i ett snabbt ”joo, det klart” och sen står man där och pratar och undrar exakt hur mycket information man behöver ge till den andra personen om sig själv för att föra samtalet framåt.

Killen med hatten
Det är lättare att komma ihåg ett utseende om personen i fråga har något speciellt attribut att hänga upp minnet på. Det kan vara en stor näsa, dålig andedräkt, sneda tänder eller varför inte ett speciellt klädesplagg (vilket då i och för sig måste vara på nästa gång vi ses också för att jag ska komma ihåg). På en fest jag var på var det med en kille med hatt, eftersom det var så många nya namn och ansikten fick han helt enkelt heta ”killen med hatten”. Vi sågs några månader senare och jag sträckte som vanligt ut handen och hälsade, och han svarade ”vi har setts förut”, när han såg att jag inte kom ihåg suckade han och sa ”av någon anledning kallar ni tydligen mig för killen med hatten” och genast kunde jag placera honom.

Ta det på rätt sätt

Men alltså, det jag försöker säga med den här krönikan är att vi, människorna som vi kan kalla för andragångshälsare, sällan är arroganta och egocentrerade as. Vi råkar bara ha en hjärna som är dålig på att registrera ansikten. Jag tycker inte att man ska bli så förolämpad om man blir hälsad på en gång till. Se det snarare som ett bevis på att du varken har en abnorm näsa eller sneda tänder. Och framförallt om ni måste ge informationen ”vi har setts förut” lägg då till plats och tidpunkt för detta tidigare möte. Det gör det mindre stelt och pinsamt för alla!