Det är ju ändå korken som räknas

Nyårsafton närmar sig, och festplaneringen är i full gång. Förväntningarna är höga på att just den här nyårsafton ska vara starten på ett fantastiskt nytt åt. Som ett litet tips så här i festtiderna skulle jag vilja berätta om en vän som jag brukar fira nyår tillsammans med. Vi kan kalla honom Anton, för han heter nämligen så.

Ett år av väntan

Det är nyårsafton 2011/ 2012 min vän Anton skryter om att han har köpt en JÄTTESTOR flaska med champagne till tolvslaget. När klockan slår 00.00 och det nya året rings in har Anton slarvat bort sin jättestora flaska och firar istället in det nya året med vatten. Dagen efter när vi städar hittar Anton sin jättestora flaska oöppnad, och lycklig över att han fortfarande har chansen att skjuta iväg korken lovar han att han ska ta med sin flaska nästa nyårsafton.

Det här med champagne på nyår är lite speciellt. Alla köper det, eller åtminstone något surt mousserande vin som ska likna champagne. Varje år säljs det miljontals flaskor av den bubbliga drycken, men ska vi vara helt ärliga är det få som faktiskt tycker om det torra vinet som ofta döljer sig i de snygga folieinklädda flaskorna. Det som inte sprutas ut över någon stackars vän får någon annan hälla ut i vasken dagen därpå. Tro mig jag vet, jag har städat efter ett antal nyårskalas.

Egentligen är det inte själva drycken utan snarare korken som är det viktiga. Det ligger någon slags skräckblandad förtjusning i att lyckas skjuta iväg korken just när klockan slår tolv.

Den fantastiska drycken

Åter till min vän Anton och hans jätteflaska med skumpa. Min vän Anton är en kille som håller sina löften och nästa nyårsafton hade han mycket riktigt med sig sin jättestora champagneflaska. Tolvslaget nyårsafton 2012/2013 kom, och den här gången var Anton på hugget. Han sköt iväg korken precis när klockan slog tolv och sedan började han bjuda friskt. Vi andra hade egentligen nog med att dricka av vårt eget sura vin men ville samtidigt inte göra Anton besviken när han nu hade väntat ett helt år på att få öppna sin jättestora flaska.

Och som vi drack! Vi förundrades alla över den söta och törstsläckande dryck som var innehållet i Antons flaska. Vi glömde helt bort våra egna sura skumpor och ägnade oss helt åt att faktiskt dricka ur hela Antons jättestora flaska.

Dagen efter pratade folk fortfarande om Antons skumpa, och lyckan var stor när vi fann den nu tomma jättestora flaskan och äntligen skulle få veta namnet på denna fantastiska dryck. Vi var alla rörande överens om att detta var drycken vi alla skulle fira in nästa nyårsafton med, den fick kosta vad den kosta ville

Så i år är vi ett gäng som ska göra som Anton och köpa varsin flaska Herrljungas alkoholfria äppelcider. Det är ju trots allt korken som är det viktiga!

Gott Nytt År!

Tror du på tomten?

Jag kan inte minnas att jag någon gång har trott på tomten. Jag skulle vilja hävda att det beror på att jag alltid har varit alldeles för intelligent för att gå på att en enda man skulle klara av att dela ut paket till alla världens barn under ett dygn. Men som treåring har man lätt en övertro på vuxna och jag hade säkert gått på myten om jultomten om det inte varit för att mina föräldrar aldrig gjorde någon hemlighet av att tomten var på låtsas.

Magiskt dallrande spänning

Ärligt talat vet jag inte om skillnaden hade varit så stor om jag hade trott på tomten. För det fanns en jultomte i min familj ändå. Han var en man med tovigt skägg och en gammal rock som luktade källare. En man som alltid lyckades komma när min farfar var i källaren och tittade till pannan som av någon anledning alltid tycktes krångla på julafton. En man som trots att han ibland hade lite problem med att läsa på paketen och hade en röst misstänkt lik min farfars spelade rollen som en glad och barnkär tomte så bra att jag ibland undrar om han inte nästan gick på det själv.

Jag och mina kusiner fattade ganska snabbt kopplingen mellan pannan och tomten och utvecklade en strategi, den gick ut på att vi så fort vi kom innanför dörren började hävda att vi frös. Våra föräldrar brukade stå ut med tjatet till efter maten ungefär. Sen gick farfar plötsligt ner i källaren, och stämning förbyttes till magiskt dallrande spänning.

Allt för barnen

Och trots att vi alla var helt på det klara med att det var min snälla farfar som gömde sig bakom skägget så blev vi lite blyga och pirriga, jag tror att det var traditionen som gjorde det. En gång om året hade min farfar skägg, och det innebar inte bara paket och god mat utan också att alla som jag tyckte om var samlade och hade ett gemensamt fokus på att göra oss barn lyckliga.

Tyvärr gick farfar bort alldeles för tidigt, och han tog med sig lite av julens pirriga glans när han försvann. Vi skapade nya traditioner och min pappa var tomte några år. Men det blev inte riktigt som förr. Ingen kunde riktigt axla farfars roll. Nu är jag vuxen, åtminstone rent juridiskt, och julen har kommit att betyda andra saker än vad den gjorde för mig när jag var liten. Det är fortfarande en av mina favorithögtider men det magiska skimret har avtagit lite.

Men någon gång när det återigen kommer in små barn i min familj så hoppas jag att någon, kanske min pappa, ska kunna ta över den rollen som min farfar hade på jul. För alla barn, oavsett om de tror på tomten eller inte, är värda att få uppleva lite magiskt skimrande spänd förväntan. Julen är ju trots allt barnens högtid.

Jag vill önska er alla, oavsett om du är ett ungt eller ett gammalt barn, en riktigt magiskt skimrande jul!

En modern julsaga

Jag tog mig i kragen och begav mig till ett stort och vidrigt köpcentrum i Borås i helgen. Planen var att inhandla julklapparna, jag var inte helt ensam om att tänka den tanken. Det var obehagligt mycket folk där, alla med siktet inställt på att under så kort tid som möjligt konsumera så mycket som möjligt.

Innan jag gav mig iväg tänkte jag att det kunde bli lite trevligt att strosa omkring i affärer och lyssna på vacker julmusik. Det blev inte riktigt så. Det första jag såg var ett hysteriskt barn i femåsrsåldern med en lika hysterisk mamma som stod precis utanför entrén. Mamman hade ytterligare ett barn i en barnvagn och på marken framför henne låg en kasse vält och diverse julklappar låg utspridda runt kaoset. Femåringen grät hysteriskt och skrek att han minsann ville handla för sina egna pengar, och att det var orättvist att han inte fick det. Mamman skrek tillbaka att han faktiskt fick skärpa sig annars blev det inga julklappar i år!

En tid av konsumtion och stress
Det ingen av de hysteriska familjemedlemmarna märkte var att det lutad mot väggen vid entrén bara några meter ifrån kaoset satt en kvinna insvept i filtar med en pappersmugg i handen. En kvinna som frös i minusgraderna och som tittade på scenen som utspelades framför henne med rent hat i blicken.

Jag hade siktet inställt på julklappsinköp och ägnade inte kaoset någon egentlig tanke till att börja med. Men när jag lämnade butiken, smått irriterad över att kön i bokaffärbokaffären var onödigt lång på grund av att folk inte ens orkar slå in sina julklappjulklappar själva nu för tiden passerade jag återigen kvinnan med muggen, det var först då det slog mig vilken metafor för samhällets kontraster som hade utspelats framför mig bara någon timme tidigare.

Kan inte ensam rädda världen
Det var nästan så att jag undrade om mamman, barnen och den frusna kvinnan var skådespelare som spelade upp en scen. En scen tagen ur en tid som borde innebära solidaritet och lugn men som på senare tid mer och mer har kommit att handla om konsumtion och stress istället. Jag vill inte peka ut mamman och hennes barn som några onda personer,de är snarare offer av vår tid. Där konsumtion går före kärlek och stressen över julklappar överskuggar julens viktigaste budskap, att ta om varandra och visa varandra kärlek.

Jag är inte bättre än någon annan, jag spenderar årligen tusentals kronor på julklappar och min egen önskelista är lång. Jag kan inte rädda världen själv men det jag kan göra är att reflektera över det kaos som råder och försöka ändra på mitt eget beteende. Kanske kan vi istället för att ge bort den symboliska julblomman i år istället skänka de pengarna till någon hjälporganisation, om inte annat för att bota vår egen bittra eftersmak av den överkonsumtion som har kommit att höra julen till.

Går det att äta?

Kallpratsämnet som har överträffat vädret de senaste veckorna är självklart advent och jul. Förra veckan var standardfrågan om man satt upp adventsljusstakarna. Kanske ville folk kolla lite så att man inte råkade bli en av dem som pyntar för tidigt. Det är farligt att vara för ivrig vet ni!

Jag har märkt att åsikterna om adventsljusstakar och julpynt är vitt skilda, vissa tycker att de elektriska ljusstakarna i fönstret kan få komma upp redan någon vecka innan första advent, andra vägrar tända ljusstakarna innan första söndagen i advent, någon tredje har redan fått upp julgardiner och tomtar. Likheten mellan alla dessa människor är att de är helt övertygade om att ”deras” sätt är det rätta. Jag har inte riktigt funnit ut vad min åsikt är än, utan försöker kallprata mig fram till någon gyllene medelväg. Inte först och inte sist, utan lagom ivrig inför julen.

Även på spinningpasset i Holsljunga kom advent på tal. Någon vågade ställa frågan om varför vi egentligen firar advent. Det är en sådan där typisk fråga som ingen vågar ställa trots att få egentligen vet. Detta märktes inte minst på de svävande svaren. Eh, något med ankomst kanske, svarade någon, medan någon annan fyllde i med ”väntan”. Den överenskomna förklaringen blev tillslut att man firade att Jesus skulle komma, och den naturliga följdfrågan på det var självklart; men hur visste man att han skulle komma?

De existentiella frågorna på spinningpasset fick inget riktigt svar. Det verkade som om ingen var riktigt säker, vi hade funderat så mycket på när det var rätt tid att sätta upp de elektriska ljusstakarna att anledningen till varför de överhuvudtaget existerar helt hade gått oss förbi.

Det var inte förrän en extra insiktsfull spinningsdeltagare slängde ur sig kommentaren; ”det är la mest för att ha en anledning att äta så mycket som möjligt som vi firar jul” som vi andra faktiskt kände att vi hade fått svar på vår fråga. Vem bryr sig om Jesus, tre vise män och någon stjärna när det finns köttbullar, sill och prinskorv?

Det ligger oerhört mycket i denna kommentar. Dra det ett steg längre, varför firar vi midsommar? Ingen aning, men vi får i alla fall äta köttbullar, sill, och prinskorv. Samma sak med påsken. Det är något med Jesus där också, men folk i allmänhet har ingen tid att fundera över det, de har fullt upp med att äta köttbullar, sill och prinskorv.

När man tänker efter handlar de mesta vi gör om att få äta. Att fredagens spinningpass avslutades med att instruktören gav alla motionärer varsin chokladmuffins (jajemen så fungerar det i Holsljunga!) gjorde ju inte det hela sämre. För det är med träning som med jul, påsk och midsommar vi genomlider det mest för att kunna äta så mycket som möjligt!