onsdag 28 augusti 2013

Exotism på hemmaplan

Så var ännu en Holsljungamarsch över. Det var tredje året jag gick den, och jag tror att jag skulle kunna kalla det för en tradition nu. Jag känner att jag och Holsljungamarschen har påbörjat en livslång relation.

Det är med en viss vemodskänsla som jag skriver denna krönika. Det blir så tomt när man har planerat och sett fram emot något så länge som jag och mitt lag faktiskt har gjort. Vi hade inte bara spånat fram en någorlunda enhetlig outfit (männen i kilt, kvinnorna i nästa skotskrutiga skjortor) vi hade också beställt smörgåstårta, jagat bort min killes föräldrar från sitt eget hem för att få en sovplats, kokat kaffe, laddat upp med vita bönor och bacon till frukost, utrustat en vanlig skrinda med dubbla hjul för en mer terränggående känsla. Vi hade lagt ner dagar, pengar och tålamod för att skapa den perfekta marschen. Men så är det över så fort. Någon hade dagen efter skrivit på Facebook att det var en sorgens dag eftersom det nu var ett helt år kvar tills nästa marsch. Hon satte verkligen huvudet på spiken! Konceptet marsch är så genialt att jag inte förstår varför inte alla orter har en egen. Det borde finnas en marsch att gå varje helg, det borde finnas SM i marsch, VM i marsch, så fantastiskt är upplägget!

Jag är som ni säkert redan förstått helt fast i denna underbara företeelse, och kanske pratar jag lite väl mycket om den. Drar anekdoter och hyllar arrangörerna. Jag har pratat så gott om marschen att jag har fått utbölingar intresserade. Och därför var vårt lag som tidigare bestod av folk från Svenljunga, Redslared, Holsljunga och Sexdrega i år utökat. Med oss hade vi fått en äkta Boråsare. Det är sant! En sådan som man i vanliga fall aldrig ser utanför stadsgränsen stod nu iklädd joggingskor på fotbollsplanen i Holsljunga en tidig lördagsmorgon och såg ut som hon undrade vad sjutton hon hade gett sig in på. Runt omkring henne rörde sig varelser som stirrade lika mycket på henne som hon stirrade på dem. Hon hade aldrig förr sett folk i kilt, tyrolerhatt, tigerdräkt, ölhatt och träskor. De hade aldrig förr sett en äkta Boråsare.

Min vän hade flera gånger försökt få en hint om vad det egentligen var hon hade gett sig in på, men vi var stenhårda. Det enda sättet att förstå en marsch är att uppleva en sa vi, och så startade vi.

Under hela marschen såg hon storögt med ett förundrat leende på spektaklet, hon gick med glädje in för stationerna och var helt klart en tillgång för laget, men inte nog med det, hon växte också som människa. Hon vågade konversera med okända människor och hon träffade nya vänner. Hon inte bara upplevde något för henne nytt och unikt, hon tillskansade sig också nya lärdomar. Som att el från ett elstängsel ger starkast stöt till den som står sist i ledet av människor och att tjur och ko är samma art. På kvällen fick hon för första gången uppleva en äkta kväll på en dansbana med anor. Och trots att denna tjej just kommit hem från ett halvår i Australien tyckte hon att hon upplevde något unikt och exotiskt.

Vi har en tendens att glömma bort att bara för att hemma för oss är så invant och naturligt så är det inte det för alla. Man behöver inte åka till Australien för att uppleva något annorlunda och nytt. Det kan räcka med att åka knappt fem mil söderut från Borås och vara med på Holsljungamarschen!

Vilken Birgit Nilsson?

Det är en vacker höstkväll i början av november. Jag och några släktingar befinner oss i Stockholm och är på väg till Chinateatern för att se på musikal. På vägen korsar vi Birgit Nilssons torg, och jag som tillhör Hjärnkontorgenerationen och i hela mitt liv har fått inpräntat i mig att ”frågar man inget får man inget veta” ställer utan att egentligen reflektera så mycket över det frågan; ”Vem är Birgit Nilsson?”.

Det skulle jag inte gjort.

Frågan leder nämligen till en lång argumentation med min släkting där hon bestämt hävdar att det nog är något fel på mig som inte vet vem denna Birgit Nilsson är. Diskussionen sträcker sig vidare till nästa dag och innefattar plötsligt den svenska skolans förfall och ungdomens lathet.

Jag visste verkligen inte vem Birgit Nilsson var, och svaret (som jag tillslut får efter en hel del ojanden över hur fruktansvärt dålig min allmänbildning är) är ingen aha-upplevelse. Tydligen har jag aldrig tidigare behövt veta vem denna kvinna är, för då hade jag antagligen i alla fall känt igen namnet.

Denna incident har många gånger fått mig att grubbla. Fråga mig vad som egentligen är allmänbildning och framförallt vem som bestämmer vad som är det. Här är det min släkting som bestämmer vad allmänbildning är. I hennes uppfattning om vad man bör kunna spelar Birgit Nilsson en central roll. Men jag kan inte låta bli att undra om en 17 åring och en 65 åring har eller ens bör ha samma kunskap. Av naturliga orsaker har hon självklart ett mycket större förråd av kunskap än vad jag har. Men jag tycker inte att jag är tappad bakom en vagn för att jag ibland måste fråga om saker. Om jag fick formulera en förklaring till allmänbildning skulle jag nog säga att det är kunskap man behöver för att överleva. Som att flugsvamp inte ska förtäras, bilar är hårda och människor mjuka, en glasbit är vass, eld är varmt, och att gul snö inte ska ätas. Det är allmän kunskap, sånt som alla vet, och de vet det för att de behöver kunskapen för att kunna leva ett normalt liv.

Självklart skiljer kunskap sig lite från person till person. Skilda egenskaper kräver olika kunskaper. Bland annat är jag inte säker på att min släkting skulle veta hur man tränsar en häst eller rengör en klarinett, men det vet jag. Jag överlever helt klart utan kunskapen, men mitt liv som ryttare och klarinettist skulle försvåras utan den. Min släktings vardag berörs inte av att hon inte innehar dessa kunskaper eftersom hon varken rider eller spelar klarinett. Triviala ting att kunna kanske, men för mig är de viktiga.

Jag skäms inte för att jag inte visste vem Birgit Nilsson var, det är nämligen inte en av de saker som jag själv anser är livsviktig för mig att kunna. Dessutom utspelade sig den här händelsen för ungefär fem år sedan och trots att jag numera är mycket medveten om vem denna svenska primadonna är så har jag inte fått något nobelpris, skrivit någon roman eller ens lyckats avsluta en prenumeration utan krångel. Kännedommen har inte hjälpt mig, den har visserligen inte stjälpt mig heller men jag tycker fortfarande att jag har rätt att hävda att vetskapen om vem Birgit Nilsson är faktiskt inte hör till en 90-talists allmänkunskapskvot.

Är det några saker man som ung ofta får utstå så är det just när äldre personer talar om vad man bör och inte bör kunna. Men jag måste säga att så länge vi kan leva ett fullt fungerande liv så har vi nog den kunskapen som vi behöver, allt annat är en bonus!

Sol, semester och idylliska mord

Äntligen är denna outhärdligt långa semester över. Som jag har längtat efter att slippa ligga på gräsmattan, äta glass och läsa böcker hela dagen. Okej, nu ljuger jag! Vart sjutton tog ledigheten vägen?! Det känns som jag knappt hann fälla upp min billiga bensinmacksstol eller ens ta en tugga av min Tre Topparstrut innan semestern var över. Det är så konstigt att tre veckors semester går dubbelt så fort som tre veckors arbete. Jag anar en konspiration, för jag har då inte haft 21 dagars ledigt på mina tre veckors semester!

I skrivande stund har jag precis arbetat första dagen efter semestern. Jag borde väl skriva något om att det är härligt att komma in i rutinerna igen, men då skulle jag ljuga. Visst hörde jag mig själv uttala de där klyschorna om att det är skönt med vardag igen, att komma upp i tid på morgonen och äta på bestämda tider. Men jag försökte bara lura mig själv, och var inte direkt övertygande. Samma sak gäller krönikeskrivandet, jag borde ha fullt av nya uppslag och idéer, men det är blankt. Jag har en känsla av att min hjärna har ställt in sig på en mental skärmsläckaren och det inte spelar någon roll hur många gånger jag trycker på startknappen, det behövs en formatering för att kunna komma in i rutinerna och vara nöjd med vardagen igen.

Det är intressant det där med semester. Det finns så många saker som man bara måste göra för att de hör semestern till, och kanske är det dessa som gör att den går så fort. Vi har för roligt helt enkelt. Mina måsten för semestern liknar nog på pricken många andras. Jag måste bada, äta glass och träffa gamla vänner. Jag måste cykla, grilla och lyssna på Gyllene Tider. Jag måste läsa, sova länge och bränna mig på axlarna men framför allt och viktigast av allt måste jag se Morden i Midsomer!Jag vet inte varför men så fort solen börjar lysa så får jag ett väldigt sug efter att få ta del av riktigt blodiga, makabra mord av iskalla mördare på idylliska platser. Jag verkar inte vara den enda med denna minst sagt makabra fäbless, ska sanningen fram har jag i sommar inte bara sett varenda avsnitt av morden i Midsomer jag har också plöjt igenom hela Camilla Läckbergs serie om Fjällbackamorden och lyssnat på Lars Kepplers råa kriminalromaner. Med varje glass, strandbesök och ljus sommarkväll har jag njutningsfullt låtit mig serveras ännu ett obehagligt dråp.

Hade det inte varit för att jag vet att många andra har samma sjuka intresse som jag så hade jag helt klart blivit orolig för mig själv. Men något gör att vi är ett gäng som inte tycker att sommaren är komplett innan den småtöntige polisen i Midsomer visar upp sin bricka och snabbt men precist presenterar sig som detective chief inspector Barnaby.

Självklart kan jag inte låta bli fundera över varför. Varför måste våra idylliska somrar bära spår av ond bråd död? Vad är det som lockar och varför verkar längtan efter kriminalserier öka under sommaren? Jag kan självklart bara spekulera och svara för mig själv. Men jag tror att det har någonting med den där semesterbubblan att göra. För att slippa en ännu värre kalldusch när verkligheten åter kallar försöker vi hålla kvar vid den inte alls så idylliska värld vi lever i genom att ständigt påminna oss själva om att hela livet inte är en bekymmersfri ledighet. Det kan vara så, detta kan också vara en efterkonstruktion från min sida. Kanske är förklaringen att vi alla är smått störda och alldeles alldeles för nyfikna för att låta bli att se vem som är mördaren den här gången, och om Midsomers invånare någon gång kommer lyckas utrota sig själva!


Virriga vikarier

Efter fyra härliga och otroligt roliga veckor som sommarvikarie på STT börjar jag äntligen… arbeta på nästa jobb! Nä, så illa är det faktiskt inte, jag kommer ha semester också! Som sommarvikarie har jag stött på mycket trevliga människor, men jag har även mött vikarietveksamheten. Ordet vikarietveksamhet finns inte med i Svenska akademiens ordlista, och googlar man på det får man inga direkta träffar. Det beror på att jag själv, i egen hög person har uppfunnit detta ord. Men, det är verkligen inte jag som har uppfunnit fenomenet bakom det. Vikarietveksamhet är när man inte riktigt är tillförlitad eftersom man är vikarie och inte ordinarie. Personer i ens närhet är helt enkelt lite tveksamma på om man faktiskt klarar av att utföra ett gott jobb.

Jag är varken förvånad eller förbannad för att det finns en vikarietveksamhet, och det är inte heller första gången jag stöter på fenomenet. När jag arbetade som sommarvikarie inom äldrevården stötte jag även då på det gång på gång. Men det kan bli lite frustrerande i längden när man inte riktigt blir tagen på allvar för att man är sommarvikarie. Självklart är jag inte alls lika kvalificerad som någon som har arbetat i branschen i 30 år, men å andra sidan skulle jag faktiskt inte fått jobbet som sommarvikarie om jag inte hade haft möjlighet att klara av det. Dessutom är jag övertygad om att vi vikarier har många bra sidor som de ordinarie inte har.

När jag arbetade som vikarie inom vården uppskattades jag för min glädje och ungdom. Det vore fel att säga att alla de ordinarie är sura och gamla, men jag kom som en fräsch nyhet, jag hade andra samtalsämnen än de gamla inövade och ett nytt sätt att ta mig an problem och situationer som uppstod.

Under min tid på STT har jag märkt att folk gärna vill ha lite extra koll på vad jag skriver, och gärna förtydligar sina påståenden lite extra. Det är verkligen inte fel, hade jag inte velat bli klassad som vikarie hade jag ju kunnat låta bli att tala om det. Ärligt talat har det varit lite skönt att få vikariestämpeln att luta mig emot. Jag tror liksom att bara jag säger att jag är vikarie så kan allmänheten inte bli arga för att jag säger eller skriver fel. För visst har jag gjort en hel del tabbar, bandet Huset som jag skrev om i bilagan till U-portfestivalen var inte helt nöjda över att jag menade på att deras musik var influerade av punk och inte funk, och ledarna på lägret sommarskoj på Nabben måste undrat vad jag var för en idiot när jag i panik ringde och sa att jag inte hittade dit och till råga på allt höll på att köra ner i diket när jag vände, men det är faktiskt inte så lätt, jag är ju bara en simpel sommarvikarie.

Dock tror jag att vi sommarvikarier har en tendens att se ner på oss själva och jag är helt övertygad om att även en ordinarie journalist hade kunnat blanda ihop punk och funk, eller kört fel i ett regnigt Hökerum. Skillnaden är att de kanske snarare hade tänkt; jag kan mitt yrke, alla gör misstag då och då.

Men en sak vill jag att ni alla tänker på; under tre månader drivs hela Sverige av vikarier och det har inte skett någon större olycka…än!

Glad sommar allihop, och var trevlig mot sommarvikarierna, de gör så gott de kan!

Världens sexigaste ortsnamn

”Elin Larsson Stenkullen 51291 Sexdrega”
”Ursäkta, vad sa du?”
”Elin Larsson Stenkullen 51291 Sexdrega.”
”Ta det en gång till är du snäll.”
”Suck, ELIN LARSSON STENKULLEN 51291 SEXDREGA!”
”Säger du Sekstrega?”
”Nej Sexdraga, S,E,X,D,R,E,G,A!”
”Med X?”
”Ja med X!”

Jag undrar hur många gånger under min karriär som Sexdregabo som jag har fått upprepa min adress på grund av människors mycket simpla fantasi. Det är så himla roligt att ordet sex, just det SEX finns med i namnet att folk inte kan låta bli att höja på ögonbrynen. Inte blir det heller bättre av att ortsbefolkningen har gett orten diverse ekivoka smeknamn som verkligen inte passar sig att skriva ut här.

Här i Sverige har vi inte bara en ganska välutvecklad associationsförmåga vi är också begåvade med ortsnamn som är svåra att inte skratta åt. Vad sägs om Fläskholmen, Runkarp, Bögebcka, Rumpsjön, Fånby, Pissholmen, Luderbygget, Snopptorp, Fnaskberget, Mensträsk eller Ulricehamns egna bidrag Köttkulla? Jag tror och hoppas att det är fler med mig som bygger upp en hel del konstiga bilder i huvudet vid åsynen av dessa minst sagt underliga namn.

När jag gör en snabb sökning på Snopptorp på internet (japp, den sökhistoriken är inte att leka med) hittar jag en enkät som Expressen gjort, där vittnar en kvinna från orten om hur hennes dotter fick ett snäsigt svar om att sluta larva sig när hon uppgav sin adress till CSN. Kvinnan beklagar sig över att inte fler vet om att snoppa är ett verb och inte har någonting alls med det manliga könsorganet att göra.

För det är just det, bakom alla dessa knäppa svenska ortsnamn finns ofta en naturlig och icke sexuellt associerad förklaring. Namnet Köttkulla till exempel är en förvanskning av Kiotves kulle. Kiotve är ett mansnamn. Köttkulla är alltså är det en helt vanlig killes hög, och inte ett berg av rått kött som ligger och ruttnar i solen.

Samma sak gäller Sexdrega och jag brukar försöka förklara att namnet antagligen kommer sig av att sex stycken ställen för notdragning av fisk, alltså sex fiskeställen fanns i Ätran just där orten är belägen, Sexdrega alltså sex drag.

Men det brukar inte hjälpa speciellt mycket att man försöker förklara, namnet Sexdrega etsar sig fast i utbölingarnas hjärna, inte på grund av historian bakom det, utan på grund av diverse snuskiga assocationer. Men man får ju leva med det, det finns inte så mycket att göra när man råkar vara född på orten som har fått utnämningen som ett av Sveriges fulaste ortsnamn, jag brukar tänka att det inte spelar så stor roll, alla människor som en gång har hört vart jag är uppväxt kommer ihåg det, och jag är hellre ”Sexdregabon” än ingen alls.





Vilse i Ulricehamn

Att vara sommarvikarie på STT bjuder på många oväntade men spännande situationer. Man kan fundera på hur redaktionen tänkte när de bestämde sig för att sätta en totalt lokalsinnesförvirrad Holsljungabo på att bevaka Ulricehamnsområdet under fyra veckor. Men jag klagar självklart inte. Det är jätteroligt att få upptäcka nya platser. För är det något jag gör om dagarna så är det att se mig omkring. Kanske lite mer än vad som är nödvändigt.

Som tidigare nämnt är jag född helt utan lokalsinne. Inte nog med att jag inte har en känsla för vilken riktning jag bör köra, inte förstår en kompass, inte kan tyda skyltar och inte minns några ortsnamn, jag är dessutom extremt dålig på att läsa kartor och framförallt kan jag inte lyssna på och ta till mig vägbeskrivningar.

Förra veckan skulle jag besöka Årås kvarn. Jag hade redan innan talat med Jan Holm som jag skulle träffa på plats, och han gav mig en kort vägbeskrivning. Men som vanligt kopplade min hjärna ur hörsel och koncentrationsförmåga så fort han började ge mig beskrivningen och jag tog inte till mig ett ord. Det är fruktansvärt frustrerande, men jag rår faktiskt inte för det. Jag tror att det beror på att jag vet att jag inte kommer att veta vilka några av de orter som nämns som landmärken är, och det är pinsamt att behöva erkänna. Jag tycker nämligen själv att man verkligen borde ha lite lokalkännedom vid 22 årsålder. Jag vill inte påstå att jag på något vis är ointresserad av bygden, men tyvärr håller min hjärna inte riktigt med mig där.

Som tur är har jag nu försett mig med såväl smartphone som GPS och därför har jag alla möjligheter i världen att hitta rätt. Eftersom jag saknar alla andra medel för att hitta måste jag alltså förlita mig till 110 procent på dessa apparater. Problemet är att datoriserade hjälpmedel tillverkade av en ingenjör i en storstad i USA inte riktigt har någon känsla för hur det fungerar ute på landsbygden i Västergötland. Till exempel var min GPS fabriksinställd på att undvika grusvägar, det ställde till med en hel del problem innan jag kom underfund om det. Är det något det finns gott om i våra trakter så är det ju just grusvägar.

Ändå kände jag mig säker på att jag skulle hitta rätt när jag ställde in koordinaten till Årås kvarn. Vad kunde gå fel? Allt kändes rätt till en början, men sen började GPS:en leda mig in på mindre och mindre vägar, och inte såg jag några skyltar heller trots att jag enligt min kära apparat skulle vara framme inom några minuter. Det var när jag svängde av på en ännu mindre grusväg och två svarta katter jagade varandra över vägen som jag började ana att det kanske inte riktigt stod rätt till. Helt plötsligt körde jag fram mot en gård, och vägen GPS:en tyckte att jag skulle fortsätta på gick över gårdsplanen, var liten, smal och krokig och hade en skylt med texten privat väg. Jag hade inte så stort val mer än att vända och med den monotona rösten som bad mig göra en u-sväng ringade i öronen köra tillbaka till den lite större grusvägen. Där blev jag stående, villrådig och med dålig täckning på mobilen.

Då kom han, räddaren i nöden. En man som körde förbi mig på en fyrhjuling måste ha uppfattat min förvirring, han backade tillbaka, och den här gången stålsatte jag mig för att lyssna ordentligt. Och tänka sig när mannen på bred västgötska förklarade vägen så tog jag in vartenda ord, och inom 10 minuter var jag framme vid Årås kvarn. Där mötte Jan Holm mig med orden; det var inga problem att hitta hit ser jag, men varför kommer du från fel håll, det finns ju inga skyltar från det hållet.

Genuint masstillverkad

Jag besökte det stora möbelvaruhuset med gul och blå logga i helgen. Själv är jag inte särskilt förtjust i just denna plats. Jag får faktiskt utslag bara av att tänka på att gå och titta på möbler bland skrikande ungar och bråkande par. Jag får dessutom en viss ångest av alla de käcka utställningarna av små mysiga rum som jag aldrig någonsin kommer kunna uppnå i inredningsväg, det blockerar på något vis mitt annars så välutvecklade shoppingsinne.

Vi skulle köpa säng, bara det känns jobbigt. Det är något utelämnande med att behöva lägga sig ner mitt i folkvimlet och bli ombedd att försöka slappna av och ligga som man gör när man sover. Hur ska jag veta hur jag ligger när jag sover? Jag sover ju då. I vilket fall som helst skulle sängen inköpas, och vår svenska varuhusstolthet var platsen där det skulle ske.

Jag tog ett djupt andetag innan jag gick in i butiken, stålsatte mig och förberedde mig på de värsta scenarierna innan jag tog klivet in genom den stora entrén. Jag såg redan framför mig hur min sambo skulle propsa på en stenhård säng med limegrön sänggavel glatt påhejad av någon alldeles för duktig säljare. Men jag hade tur, inte många verkade så sugna på att tillbringa fredagskvällen på Ikea och vi var i stort sett ensamma. I synnerhet på sängavdelningen verkade försäljningen gå segt. Inte mindre än sju säljare satt i sängarna och bara väntade på att få hjälpa oss. Efter bara fem minuter hade vi valt varsin skön säng och enats om en gemensam bäddmadrass. Tio minuter senare var även en sänggavel och två matchande sängbord valda och vi kunde lugnt äta kyckling med bearnaisesås i varuhusets inte så lyxiga, men väl effektiva restaurang.

Väl hemma återstod den största utmaningen. Monteringen. Den här gången var det dessutom extra viktigt att den fungerade eftersom planen var att sova i sängen redan samma natt. Redan när vi med gemensamma krafter försökte öppna kartongen till sängen insåg jag att en kollektiv montering nog inte var att prata om, och jag valde istället att fokusera på sängbordet.

Aldrig har jag känt mig så händig som när jag la ut alla delar i rätt ordning och började skruva enligt manualens beskrivning. Det finns fler än en poäng med att Ikeas möbler kommer i en miljon bitar. Dels tar de ingen som helst plats varken på deras lager eller i vår bil, men något som jag faktiskt tror är den huvudsakliga anledningen till varuhusets kända plockepinn-koncept är känslan av att göra det själv. Att med mina bara händer skruva ihop mina nya möbler.

Jag skruvade i skruvar och bankade i träpluggar, och sakta växte ett bord fram under mina händer. Visserligen gjorde jag fel ett antal gånger och några svordomar östes väl över den lilla hjälplösa möbeln, men vad gjorde väl det. Hade allt gått som på räls hade jag ju inte varit hälften så nöjd med resultatet. Det var verkligen med ren viljestyrka och i mitt anletes svett som det lilla bordet växte fram under mina händer. Visserligen blev det några skruvar kvar när jag ansåg mig färdig, och lite skevt var det ju, men det är ju det som är charmen när man gör någonting själv. Det blir inte helt perfekt, men å andra sidan ligger det mycket jobb och kärlek bakom en möbel som man har gjort själv, den är inte sådär vanlig och masstillverkat utan genuin och handgjord allt efter Ikeas manualer.