Så var ännu en Holsljungamarsch över.
Det var tredje året jag gick den, och jag tror att jag skulle kunna
kalla det för en tradition nu. Jag känner att jag och
Holsljungamarschen har påbörjat en livslång relation.
Det är med en viss vemodskänsla som
jag skriver denna krönika. Det blir så tomt när man har planerat
och sett fram emot något så länge som jag och mitt lag faktiskt
har gjort. Vi hade inte bara spånat fram en någorlunda enhetlig
outfit (männen i kilt, kvinnorna i nästa skotskrutiga skjortor) vi
hade också beställt smörgåstårta, jagat bort min killes
föräldrar från sitt eget hem för att få en sovplats, kokat
kaffe, laddat upp med vita bönor och bacon till frukost, utrustat en
vanlig skrinda med dubbla hjul för en mer terränggående känsla.
Vi hade lagt ner dagar, pengar och tålamod för att skapa den
perfekta marschen. Men så är det över så fort. Någon hade dagen
efter skrivit på Facebook att det var en sorgens dag eftersom det nu
var ett helt år kvar tills nästa marsch. Hon satte verkligen
huvudet på spiken! Konceptet marsch är så genialt att jag inte
förstår varför inte alla orter har en egen. Det borde finnas en
marsch att gå varje helg, det borde finnas SM i marsch, VM i marsch,
så fantastiskt är upplägget!
Jag är som ni säkert redan förstått
helt fast i denna underbara företeelse, och kanske pratar jag lite
väl mycket om den. Drar anekdoter och hyllar arrangörerna. Jag har
pratat så gott om marschen att jag har fått utbölingar
intresserade. Och därför var vårt lag som tidigare bestod av folk
från Svenljunga, Redslared, Holsljunga och Sexdrega i år utökat.
Med oss hade vi fått en äkta Boråsare. Det är sant! En sådan som
man i vanliga fall aldrig ser utanför stadsgränsen stod nu iklädd
joggingskor på fotbollsplanen i Holsljunga en tidig lördagsmorgon
och såg ut som hon undrade vad sjutton hon hade gett sig in på.
Runt omkring henne rörde sig varelser som stirrade lika mycket på
henne som hon stirrade på dem. Hon hade aldrig förr sett folk i
kilt, tyrolerhatt, tigerdräkt, ölhatt och träskor. De hade aldrig
förr sett en äkta Boråsare.
Min vän hade flera gånger försökt
få en hint om vad det egentligen var hon hade gett sig in på, men
vi var stenhårda. Det enda sättet att förstå en marsch är att
uppleva en sa vi, och så startade vi.
Under hela marschen såg hon storögt
med ett förundrat leende på spektaklet, hon gick med glädje in för
stationerna och var helt klart en tillgång för laget, men inte nog
med det, hon växte också som människa. Hon vågade konversera med
okända människor och hon träffade nya vänner. Hon inte bara
upplevde något för henne nytt och unikt, hon tillskansade sig också
nya lärdomar. Som att el från ett elstängsel ger starkast stöt
till den som står sist i ledet av människor och att tjur och ko är
samma art. På kvällen fick hon för första gången uppleva en äkta
kväll på en dansbana med anor. Och trots att denna tjej just kommit
hem från ett halvår i Australien tyckte hon att hon upplevde något
unikt och exotiskt.
Vi har en tendens att glömma bort att
bara för att hemma för oss är så invant och naturligt så är det
inte det för alla. Man behöver inte åka till Australien för att
uppleva något annorlunda och nytt. Det kan räcka med att åka
knappt fem mil söderut från Borås och vara med på
Holsljungamarschen!