Bröd, kladd och dill

Matexperten på radion påstår att smörgåstårta är det svenskaste man kan äta. Jag blir lite besviken, här har man gått omkring i 23 år och trott att köttbullar med brunsås och lingon är Sveriges nationalrätt, och så kommer någon med experttitel och spräcker mina illusioner bara sådär. Han förklarar att vi svenskar alltid har haft en förkärlek för bröd och mejeriprodukter. Men också att ju kladdigare maten är, desto bättre tycker vi att det är, och är det dessutom dill med i bilden då är vi sålda.

Den förrädiska dillen

Jag kan ju inte låta bli att ge honom rätt. Samtidigt som vi alla ju vet hur farligt dill är. Man blir illamående dagen efter man har ätit dill, det vet ju alla. Midsommarafton- dill, påskafton- dill, jul- dill, kräftskiva- dill. Men förutom den nackdelen är ju dill, klet och mackor en himla bra kombination.

Samtidigt kan det ju kännas lite tråkigt att vår svenskaste maträtt är så konstig. Man kan få uppfattningen att vi är lite ambivalenta. Vi vet uppenbarligen inte vad vi ska äta och kombinerar därför allt. Och medan Italienarna skryter med sin pasta och sina smakrika korvar, fransmännens mat är kantad med vitlök, och serveras på lyxkrogar runt om i världen och thailändarnas välkryddade maträtter finns i vartenda gathörn, har vår nationalrätt inte riktigt nått samma globala status. Det är få lyxkrogar runt om i världen som serverar en bit smörgåstårta med två korslagda gräslöksstrån, och än verkar det inte ha ploppat upp smörgåstårteställen som erbjuder en snabb och god lördagsmat. Det känns på det hela taget inte riktigt som om man vill skryta med att vi gillar vitt bröd i lager med majonnäs emellan och allt man kan hitta i kylen ovanpå.

Oförtjänt dåligt rykte

Smörgåstårtan är trots sin nationalstämpel en rätt utskälld maträtt. Det är inte många som står och gör en smörgåstårta för att skryta för grannen på finmiddagen. Samtidigt tycker jag faktiskt att smörgåstårtan förtjänar bättre rykte. Det är ett hantverk att kunna göra en bra smörgåstårta, en som varken är för torr eller för kladdig, och som är konstfullt dekorerad. Personligen tycker jag att det kan jämföras med att slå en bra bearnaisesås, skillnaden är att många skryter om sin fantastiska bea, men det är sällan du hör någon berätta hur deras tonfiskfyllning är en riktig smakförhöjare i smörgåstårtor.

Jag tycker det är dags att vi slår ett slag för tårtan som jag har en känsla av befinner sig på kalasborden oftare än vad vi vill erkänna. Det är inte fult eller ocharmigt. Det är genialiskt. En rätt som ensam har fler ingredienser än ett helt buffébord. En rätt som inte bara är god att äta, utan också vacker att se på. En rätt att vara stolt över!   

En riktig katt-astrof

Jag har lovat mig själv att inte skriva några krönikor om min katt eftersom jag vet att andras katthistorier är supertråkiga att lyssna på. Jag hade av samma anledning också lovat mig själv att inte lägga ut några kattbilder på sociala forum. På min sida på fotomediet instagram är ungefär 90 procent kattbilder. Jag kan bara inte låta bli. Och nu tänker jag alltså också bryta mitt löfte om att inte skriva kattkrönikor.

Gatukatten Bob

Anledningen till att jag tänker gå emot mina principer grundar sig i att jag för ungefär tre månader sen blev kattägare till en söt men ack så ettrig sak vid namn Klas. Men huvudorsaken till att jag nu väljer att skriva en kattkrönika har med boken Gatukatten Bob att göra. Jag började lyssna på den för ett par dagar sedan och kunde inte sluta. Det är en fantastisk och helt sann berättelse om en kille som lever ett hårt liv som gatumusiker i London. Han är fast i ett drogberoende och ser ingen framtid för sig själv. Men så träffar han Bob, den hemlösa katten som förändrar killens liv. Den kattberättelsen har lästs av miljontals människor runt om i världen. Om inte det är ett bevis för att andras katthistorier är fängslande så vet jag inte vad som är det. Därför tycker jag att jag borde kunna skriva en krönika om min katt Klas.

För katten!

Klaskatt eller Klasas som han för det mesta heter gör allt för att jag och min sambo aldrig ska få en lugn stund. Han brukar väcka mig genom att bita mig i tårna. Och jag lovar att det inte finns en enda katt i hela världen som kan jama så starkt som Klas gör klockan sex på morgonen. Men bara på helgen såklart, på vardagarna ligger han mysigt hoprullad trots att klockan har ringt flera gånger.

Klas gillar att välta vaser, äta upp krukväxter och bita av antennkablar. Han vill sitta så högt upp som möjligt och ser inga bekymmer i att han river ner allt i sin väg för att ta sig dit. Han raderar gärna krönikor, tentor och andra viktiga texter genom att sätta sig på tangentbordet och om man går på toa tycker han att det är trevligt att försöka fånga toapappret först när man torkar sig, och sen när man spolar, det och det faktum att han ibland torkar sig efter sina egna toabesök genom att gnida sig mot mattan har också gett honom namnet Klajan-Bajan.

En crazy catlady

Men det är någonting med Klas som gör att han trots alla dessa hyss blir älskad av alla. Jag har upptäckt hur inte bara 90 procent av mina sociala medier är fyllda av Klas, jag kan också prata om honom i timmar, han har gjort mig till en riktig crazy catlady.

Klas är ingen hittekatt, han är född in i ett liv av kärlek och kanske är det därför han är övertygad om att vi älskar honom vad han än tar sig för. Och konstigt nog har han rätt! En katt kan förgylla, förändra eller rubba din vardag. Men i slutändan kan ingen låta bli att påverkas av en liten katt!

Studentens krigsskildring

I en veckas tid har jag suttit isolerad och läst. Det kallas tentaperiod, och det är en omänsklig process man som student måste genomgå. Jag visste att fredagen då jag skulle tryckas in med inte bara min klass utan en himla massa annat folk i en stor sal och svettas ikapp närmade sig, och bara tanken gjorde mig kall av skräck!

Omtenta också en erfarenhet

Men ofrånkomligt var dagen där alldeles för snabbt, och på bussen på vägen in satt jag och våndades medan jag panikläste mina anteckningar. Jag försökte samtidigt intala mig själv att ett underkänt inte är hela världen, att jag hade pluggat så mycket jag bara kunde, och att en omtenta minsann är en erfarenhet det också, men ändå satt ångesten som en klump i halsen.

Vi hade blivit tillsagda att befinna oss vid tentasalen lite innan nio eftersom dörrarna låstes då Jag var där kvart över åtta och det var resten av min klass också. Alla var på något vis påverkade av den kommande prövningen. Jag såg folk som satt tysta och inåtvända och rabblade oavbrutet för sig själva, det handlade om matte, juridik och kommunikation. Det var modeller och formler som bara behövde sitta kvar i huvudet i några timmar till och som därför upprepades tyst om och om igen.

Som ett krig

Det fanns också dem, som liksom jag, genom att övertyga sina medmänniskor om att tentan borde vara lätt, att vi ju kan det här och att vi oavsett inte kunde göra något åt situationen nu försökte lugna våra egna nerver. Höga, gälla skratt hördes, liksom hulkande snyftningar. Det låg en spänning i luften som med vånda och förväntan dallrade som om det var ett krig vi skulle rycka ut i och inte en tenta som skulle skrivas.

Väl inne i salen satte sig de över hundra nervösa studenterna vid varsin bänk, placerade kaffe, penna och kexchoklad framför sig. En pensionär som för dagen agerade tentavakt tog upp en mikrofon och började ge instruktioner av det hårda slaget; ytterkläderna ska hänga på krokarna vid sidorna, har ni inte med er legitimation kan ni lika gärna gå direkt, pratar ni är ni diskade, detsamma gäller om er mobil ringer! Folk började nervöst fumla med sina legitimationer, mobiltelefoner trippelkollades så att de verkligen var avstängda och det svaga mumlet förbyttes mot panikslagna minera. Så slog klockan nio och tentorna delades ut.

Den förlorade dottern

Efteråt möttes vi utanför salen, klassen som inte känt varandra i mer än några veckor, och kramades, grät ut och gratulerade varandra till en första avklarad tenta. Ruset jag kände, trots att jag inte visste om jag klarat det eller inte, var euforiskt. Och väl hemma kände jag mig som en dotter som återvänt från krigets prövningar. Jag gjorde det, jag överlevde tentan!

Ett lantisperspektiv

Det var i förskolan som min karriär som pendlare började. Min snälla mor följde mig de två kilometerna genom skogens som jag gick för att ta mig till skolskjutsen. När jag berättade för folk att jag gick genom skogen varje morgon brukade de oja sig över stackars lilla mig. Själv hade jag inte direkt ont av att gå, det hörde liksom till. När jag började på högstadiet i Svenljunga och senare gymnasiet i Borås brukade jag istället cykla fyra kilometer till Lockryds bussterminal, inte heller detta var speciellt jobbigt, men jag stötte ständigt på människor som tyckte synd om mig.

Boråssyndromet

Efter ett tag insåg jag att det fanns en sak dessa människor ofta hade gemensamt. De kom från stan, åtminstone ifrån någon tätort. När jag började i Borås stötte jag dessutom på ytterliggare en aspekt av detta fenomen. Det verkade nämligen som om vägen från Borås till Sexdrega var mycket längre än den från Sexdrega till Borås. Jag och de andra lantisarna i min klass döpte företeelsen till Borås-syndromet. Det var det som gjorde att jag utan problem kunde ta mig till skolan varje dag, men många av mina vänner i Borås inte kunde tänka sig att åka den ”långa vägen” till Sexdrega.

Nu när jag pluggar har jag blivit pendlare till Göteborg och jag har upptäckt att det där med Boråssyndromet är lite felaktigt, det är nämligen inte bara Boråsare som tycker att allt utanför 50-skyltarna är alldeles för långt bort. Det gäller även Göteborgare, och dessa tar det hela till och med ett steg längre.

Inte så stort som det verkar

Häromdagen frågade jag min klasskompis hur jag skulle ta mig till Hagakyrkan från Grönsakstorget, och hon började genast föreslå spårvagnar att hoppa på. När jag frågade om det inte möjligtvis var gångavstånd tittade hon på mig som om jag var smått dum i huvudet som ens kunde tänka en sådan befängd tanke och svarade att det var det nog inte, men hon hade i och för sig aldrig gått den biten. Jag tackade för hjälpen och gick och ställde mig vid närmsta hållplats, men när jag märkte att nästa spårvagn inte skulle gå på tio minuter tänkte jag att jag i alla fall kunde gå en hållplats. Jag klickade upp kartan på min mobil och märkte till min förvåning att det bara var en kilometer till mitt mål. En väg som gick snabbare att gå än tiden jag skulle få vänta på spårvagnen.

Jag har många gånger slagits av just det här, att Göteborg krymper om man börjar gå istället för att åka kollektivt. Men det klart, det beror ju på vad man har för perspektiv på tillvaron. I Göteborg bor man långt ifrån om det tar 20 minuter med spårvagnen. I Redslared bor man nära om man kan pendla på en och en halv timme.