Är ni klappade och klara inför julen?
Det är inte jag! Jag ställer mig något kluven till det där med
julklappar. Så mycket jobb för att få se någon tindra med ögonen
en minut om man har tur. Tacka vet jag när man var liten, då var
julklappar minsann något tveklöst roligt och spännande. Ingen
press på att ge bort några, det handlade bara om att ta emot. Det
var så fantastiskt, en morgon bara låg de där, inslagna och
färdiga att öppnas så att dess fantastiska innehåll kunde
avslöjas för mina tindrande ögon, för då var tinder inget
problem.
Men det var ju inte riktigt så att
julklapparna helt magiskt landade under granen en morgon. Det var
ingen skäggig äldre man med viktproblem som hoppade ner genom
skorstenen och placerade alla dessa fantastiska gåvor där medan
familjen fridfullt låg i sina bäddar. Nä, bakom dessa paket låg
veckor av inhandlande, planerande, smusslande och inslagning.
Det är konstigt det där med
paketinslagning. Som om det inte vore nog med att man ska behöva
lägga ner sina surt förvärvade slantar på saker till andra. Saker
som mer än ofta är helt fel och hamnar bortglömda i någon dammig
byrålåda. Vet ni förresten att i USA sparar man alla presenter man
inte vill ha i förpackningen och ger dem vidare till någon annan
när tillfälle ges, DET tycker jag är smart! Nåväl, för att
återgå till paketinslagningen. Efter allt sjå med att köpa
julklappar ska man alltså dessutom behöva sätta sig ned och krulla
snören, och vika snygga inslagningar, och sticka sig på saxen och
få varmt lack på fingrarna och tejp i håret, och allt detta för
att någon mindre än ett dygn senare ska slita upp paketen och
slänga pappret i en stor hög. Jag tycker ofta att det verkar som
att högen med papper och snören är större än julklappshögen.
Det är helt absurt när man tänker på det. Egentligen tror jag att
det bara finns två individer som uppskattar julklappspappren;
nämligen bäbisar och katter, men de bryr sig å andra sidan inte om
själva innehållet, så även där känns inslagningen något
bortkastad. Som om det inte vore nog med att det är tidsödande och
tålamodsprövande att slå in julklappar är det dessutom inte
speciellt miljövänligt med alla dessa blekta och färgade papper.
Vad jag vet ger vi bort julklappar för
att tre vise män gav Jesus gåvor när han föddes. Men jag tror
inte att jag har missuppfattat berättelsen helt och hållet när jag
vågar påstå att dessa presenter inte var inslagna i blekt och
färgat papper. Deras paket innehöll visserligen guld, myrra (vad nu
det är) och rökelse, och kanske kräver inte gåvor av den kalibern
ett roligt papper för att uppskattas. Men det är ju tråkigt att vi
idag inte håller på ursprunget av vår tradition. Jag hade inte
tackat nej till lite guld, inslaget eller ej!
Men om ni nu nödvändigtvis, trots
mina förmaningar, ska hålla på traditionen att slå in klapparna
så använd inte blekt och färgat julklappspapper, slå in
presenterna i något personligt istället. Kanske i någon
lokaltidning ni tycker är fantastiskt bra? Jag vill inte verka
egenkär och partisk på något vis, men själv skulle jag bli
hímlans glad över ett paket inslaget i en sida av STT.
Slutligen vill jag avsluta med ett
skämt som passar utmärkt såhär i juletider. Den ena nunnan sa
till den andra: jungfrufödsel, det kan jag gå med på, men TRE vise
män...?
God Jul