Nu när hösten äntligen är här (som
jag har längtat). Så har också livet återgått till det normala
igen. Känslan som fanns i slutet av sommaren när vi längtade efter
vardag och fasta rutiner är som bortblåst och på samma sätt
längtar vi nu efter semester och mat på oregelbundna tider. Men det
är som det är, och vi kan i alla fall glädjas åt att det äntligen
har börjat regna lite vilket gör att man i vilket fall som helst
inte hade kunnat sitta i en baden baden-stol med en paraplydrink i
handen hela dagen. Det är liksom lika bra att jobba på.
Vardag, skola och jobb innebär för
många en hel del pendlande med buss, så även för mig. Jag har
inget emot att åka buss, jag tycker till och med att det är riktigt
trevligt. Jag har gjort bussåkandet till min stund. Det är då jag
gottar ner mig i ett säte, har med mig kaffe i en termosmugg, och
gör mig redo för en stund av lugn, tystnad och framsvischande
landskap att studera inne i bussvärmen.
Så gjorde jag även denna busstur, men
knappt hade jag satt mig innan jag hörde en liten harkling bakom
mig. I tron att någon ville mig något vände jag mig om, men ingen
verkade ha sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll så jag återgick
till mitt stirrande ut genom fönstret. Dock dröjde det inte länge
innan en harkling nu följt av en liten hostning hördes bakom mig.
Återigen vände jag mig men ingen ville påkalla min uppmärksamhet.
Det var när en nästan oupphörlig
kavalkad av harklingar och hostningar följde som jag insåg att det
inte handlade om ett sätt att försöka fånga någons
uppmärksamhet. Personen i fråga verkade snarare ha åkt på en
rejäl höstförkylning och hade antagligen massa obehagligt slem som
låg och skavde i halsen.
Det tog ungefär en kvart, sen hade jag
lust att springa upp ur mitt säte och dunka personen i fråga hårt
i ryggen, eller kanske låna mikrofonen och påkalla att riktiga
hostningar är tillåtet och föredras framför 100-tals
småharklingar.
Jag irriterade mig såpass mycket på
denna stackars förkylda människa att jag flera gånger kom på mig
själv med att dra till med en riktig djuphalshostning som för att
visa att det faktiskt inte är förbjudet. Jag försökte stänga ute
det fruktansvärt irriterande ljudet med musik men upptäckte till
min förskräckelse att min ena hörlur hade gått sönder och
tvingades därför fortsätta lyssna till ljudet som snart var det
enda jag hörde.
Det kan verka som jag är lite väl
fördömande här men där på plats i bussen hade det lika gärna
kunnat vara en tortyrmetod jag utsattes för. Känslan av att vara
fast i ett rullande fordon utan en chans att komma undan de små
harklingarna sände rysningar längs hela min kropp. Och plötsligt
fick jag förståelse för den man som innan sommaren irriterade sig
så mycket på att jag pratade i telefon på bussen att han kände
sig nödgad att skälla ut mig innan han gick av. Det var inte
telefonsamtalet i sig utan känslan av att inte kunna ta sig ifrån
det som irriterade honom så mycket.
Dock förstår jag fortfarande inte
hans förolämpning ;du har ju förfan gälar istället för hjärna.
Men något var väl stackaren tvungen att hitta på för att kunna
skaka av sig känslan av den moderna och ovanliga typen av tortyr han
tyckte sig blivit utsatt för!