Ta det lugnt och stirra på fötterna!

På det franska busskontoret var det fullt av folk. Som de ordentliga och snälla svenska flickor jag och min vän gärna ville utge oss för att vara ställde vi oss snällt sist i det som möjligtvis kunde beskrivas som en kö, om än en något ostrukturerad sådan. Det tog lång tid framme vid disken, och det var varmt i det lilla utrymmet. Men trots att vi bara skulle fråga en snabb sak och väntade på att få åka till stranden stod vi kvar och försökte se så trevliga ut som möjligt. När det bara var två personer framför oss i kön stoppades den visserligen väldigt långsamma men ändock befintliga rörelsen framåt upp av en man som tycktes ha många problem att reda ut. Mannen som köade bakom honom hade en lång stund stått och vridit på sig och suckat högljut, och nu tycktes han få nog.

På snabb smattrande och mycket irriterande franska skrek han något till mannen med de många frågorna. Jag hoppade till, ovan vid den höga ljudvolymen. Tänkte att detta nog var en person som allt för länge hade undertryckt sina aggregationer, annars hade han väl knappast reagerat så starkt på att mannen framför behövde mycket hjälp?!

Killen som hade stått och stoppat upp kön ett tag, och som fram tills den arge mannen börjat svära över honom verkat trevlig, lugn och förstående vände sig blixtsnabbt runt och tryckte upp ansiktet bara några centimeter ifrån den arge mannens ansikte. Efter fem år av franskstudier kan man tycka att jag borde kunna förstå språket men tyvärr är det enda jag kommer ihåg av undervisningen uttrycket; nedrans titta där min buss, och trots att vi befann oss på just busskontoret så var denna fras inte till så stor hjälp. Men de yviga gesterna, den höjda tonen och sättet att spotta fram orden indikerade att detta inte var någon trevlig konversation. Jag och min vän visste inte riktigt vart vi skulle kolla, man vill ju för allt i världen inte bli inblandad. Och medan vi stirrade på våra fötter började plötsligt en kvinna bakom oss lägga sig i, och några personer längre bort i en annan kö kom med höga tillrop. De som satt bakom disken lade sig också i och helt plötsligt var alla utom de två unga snälla svenska flickorna inbegripna i en diskussion på snabb och irriterad franska.

Dispyten var snabbt över, men när killen med de många frågorna äntligen var klar vände han sig mot den arge mannen och rörde återigen upp diskussionen. Jag och min vän såg nog rätt tagna ut när det äntligen var vår tur. Trots att ingen av oss är kända för att vara konflikträdda så var det här något långt utöver vad vi är vana vid. En liknande situation i Sverige hade knappast uppstått, och om den skulle gjort det hade ingen nappat på gubbens irriterade gnäll och framförallt hade ingen när grälet väl ebbat ut självmant tagit upp ämnet igen. Jag skulle vilja skriva något klokt om hur jag tycker att det bör vara och hur man ska bete sig, men ärligt talat vet jag inte vad som är bäst. I Sverige undertrycker vi våra aggregationer tills vi är så fulla av ilska att vi irriterar oss på allt. I Frankrike får alla utlopp för sin ilska direkt och kanske lättar de på trycket. Men ärligt talat vet jag inte. Själv kommer jag nog oavsett vart jag befinner mig fortsätta stirra på mina skor under offentliga gräl, det är faktiskt en strategi som alltid fungerar!