Välgörande irritationsmoment

Jag ser hur koppen faller till marken och krossas mot det hårda golvet med ett högt kras, jag hör röster som tystas mitt i meningar och jag känner hundratals blickar riktas mot mig.

Året är 2004, jag är precis nybliven tonåring och på bilsemester i Sverige med mina föräldrar. Vi har stannat vid en vägkrog och trängs inne i den varma lokalen tillsammans med andra semesterfirare och yrkeschaufförer. Den klassiska rödspättan med remouladsås har intagits och vi ska bara lämna brickan innan färden fortsätter. Det är trångt i brickstället, och jag tycker att vi ska lämna vår disk på bordet, men får en skarp tillsägelse av mamma att man bara inte gör så. Pappa måttar in den fullastade brickan och trycker sedan in den i stället. Jag ser direkt att en olycka kommer ske. En av kaffekopparna glider långsamt mot brickans kant, väger ett ögonblick för att sedan falla över och med ett kras krossas mot golvet.

Förlorad värdighet

Det är helt tyst i lokalen, man kan höra en knappnål falla och just där och då tror jag inte att det kan bli värre det är då ett litet fniss stiger upp ur min mammas strupe, fnisset eskalerar och utvecklas till ett skratt och pappa hänger på. Jag står där helt utelämnad och stirrar förfärat på mina uråldriga föräldrar som står där och bara inte kan sluta skratta. De skrattar så att de har svårt att få luft, hostningar och grymtande ljud kommer från deras strupar, och jag känner mig som den mest utelämnade människan i hela världen. De lutar sig mot varandra i allt skratt. Jag vänder på klacken och rusar ut genom dörren för att slippa se på när de försöker sopa upp skärvorna av koppen, och sin egen värdighet.

Roliga jullåtar

Tio år senare sitter jag tillsammans med min far och en massa andra trevliga personer på en körövning i den nya fina kulturskolan i Svenljunga. Vi övar julsånger inför vår årliga första adventskonsert i Kalvs kyrka. Julsången vi sjunger handlar om en julbock och har inte det minsta lilla humorinslag i sig, ändå händer någonting under övningen. Någon, det kan ha varit min far igen, får ett hysteriskt skrattanfall och drar med sig de som sitter runt omkring. Ju mer de försöker sluta desto värre blir skrattet. För oss oinvigda som står en bit ifrån är det obegripligt vad som kan vara så kul. Vi får mest stå och se på när de skrattande körmedlemmarna försöker bli seriösa igen.

Ostoppbara skrattanfall

Det är någonting oerhört speciellt med skratt av det här slaget. Skrattanfall som man får ont i magen av för att de stjäl så mycket luft, skrattanfall som inte går att stoppa. Kanske kan det verka som om jag alltid är en åskådare vid dessa situationer, men det är långt ifrån fallet. Jag har fått skrattanfall på finrestauranger, i kyrkor och i klassrum. De uppkommer oftast vid de mest olämpliga tillfällena och är förmodligen väldigt störande för de som sitter runt om och inte har en aning om vad som är så fruktansvärt roligt.

Man kan reagera som mitt tonåriga jag gjorde och skämmas ögonen ur sig, man kan också bli irriterad, eller så kan man försöka falla in i skrattet. Jag tror att det sistnämnda är det bästa sättet, inte bara för att genans och irritation är två jobbiga känslor utan också för att ett gapskratt är så oerhört välgörande. Man laddar på något vis sina energidepåer när man gapskrattar. Det är ju trots allt så att ett gott skratt förlänger livet!   

Är du en bonne?

Jag får syn på en artikel på facebook som heter ”Om bara de högutbildade kommunerna fått rösta skulle valresultatet sett ut ungefär så här”. Det första jag tänker är att det måste vara den längsta rubriken någonsin. Sen slår det mig vad det faktiskt står. Artikeln är skriven av en frilansande journalist som heter Jens. Jens har gjort ett gediget arbete med sin research, han har nämligen googlat fram vilka av Sveriges kommuner som har högst utbildningsgrad och vilka som har lägst, sedan har han googlat fram valresultaten i kommunerna och sammanställt två resultaten i två diagram.

Rädda för det främmande
Jens menar att han genom sina diagram kan bevisa att Moderaterna skulle vunnit och sossarna kommit på andra plats om bara de högskoleutbildade fick rösta medan Socialdemokraterna skulle vunnit och SD skulle blivit det näst största partiet bland de lågutbildade. Jens, den smarta frilansjournalistens egentliga poäng är alltså att lågutbildade är mer rädda för det som är främmande och annorlunda.

Det där med demokrati
Jens artikel har fått många delningar på sociala medier och folk applåderar honom för hans smarthet. En liten fråga väcks i mitt huvud, hur skulle Jens artikel bemötts om den istället hade hetat ”Om bara män fått rösta skulle valresultatet sett ut ungefär så här ” eller ”om bara personer med svenskt ursprung fått rösta skulle valresultatet sett ut ungefär så här”? Då hade nog inte Jens ansetts lika smart. Jens har nämligen missat två små saker. Den första är att vi i Sverige har någonting som kallas för demokrati. Senast jag wikipediade demokrati (ca 13 sekunder sen) stod det att demokrati minsann innebär att ALLA har rätt att rösta. Även de som inte har en akademisk utbildning. Den andra lilla saken Jens har missat att kolla upp den fulla innebörden av är ordet främlingsfientlig. Främlingsfientlighet är precis som Jens skriver samma sak som rädslan för det som är främmande. Det Jens missade är att han i samma stund som han gör två diagram av svenska folkets röster bidrar till främlingsfientligheten. Det är rätt uppenbart att Jens inte umgås med så många lågutbildade personer, då hade han nog inte kunnat med att dela upp väljarna på det här viset. Det enda jag kan se att Jens oerhört smarta artikel gör är att se ner på dem som inte tillhör hans sociala grupp och vet ni vad?! Då utövar plötsligt Jens en form av främlingsfientlighet.

Stabo eller bonne?
Jag är oerhört less på uppdelningen stad och land, akademiker och arbetare, stabo och bonne. Men jag stöter tyvärr på den överallt. Moderaternas eventuella nya ledare Anna Kinberg Batra har sagt att ”Stockholmare är smartare än lantisar” och en föreläsare på min utbildning menar på att riktigt dålig reklam ofta fungerar på de som bor på landet eftersom de inte är så insatta i verkligheten som akademiker.

Jag blir allvarligt oroad över vad som håller på att hända. Det verkar som om har en växande rasism inte bara mot andra etniska folkgrupper utan också inbördes i Sverige. Det är som om det finns ett behov av att hitta en sämre grupp att jämföra sig med. Jag tycker faktiskt att såväl frilansjournalist-Jens som moderat-Anna och min akademiker-föreläsare borde ta och tänka till en extra gång innan de öppnar munnen, för om stadsbo och akademiker är samma sak som verklighetsfrånvänd då är jag faktiskt mycket hellre en riktig bonne!

Barnförbjuden radio

 En vanlig vardagsförmiddag på valfri SR-kanal.

Radiopratare: hej och välkommen till programmet, vem talar jag med?

I andra sidan luren är det tyst.

Radiopratare, försöker igen: vem talar jag med?

I andra sidan luren hörs nu ett andetag.

Radiopratare, nu något irriterad: Är det någon där?

I andra sidan luren hörs nu en mycket ljus röst som i ett andetag säger, min katt heter Måns!

Ungefär här stänger jag av radion. Det finns nämligen få saker i radiosammanhang som jag tycker så illa om som när barn ringer in till sändningarna. Och jag vet, alla har rätt att göra sin röst hörd, och jag låter som en barnhatare. Så innan jag fortsätter på den här krönikan vill jag bara poängtera att jag gillar barn, mycket, bara inte i radion. Det är ungefär som hår, oerhört vackert och tilltalande när det sitter på huvudet, men i min köttfärssås är det högst obehagligt. Radion är inte ett barns naturliga miljö helt enkelt.

De grundläggande artighetsfraserna

Samtalet ovan är ett exempel på hur det oftast låter när barn ringer in till radion, de har liksom inte riktigt lärt sig de grundläggande artighetsfraserna, och hur en direktsänd radiosändning fungerar, dessutom blir de ofta blyga vilket leder till de jobbiga pauserna och konstiga svaren.

Framför allt under min semester hörde jag otaliga sådana här samtal, eller ja, jag hörde bara halva samtalen eftersom jag alltid stänger av radion när jag inser att det är ett barn som ringer. Men jag tycker mig upptäcka en ökning av barnsamtal under semester och helger och jag har en teori om varför det är så. Många är de barnfamiljer som sitter inträngda i en bil på väg till valfri semesterort, släkting eller vän under de lediga stunderna och jag vet hur det låter, jag har faktiskt också varit ett barn på bilsemester. Efter ungefär tio minuter börja det liksom klia i hela kroppen och barnen börjar med sina små ljusa röster ungefär var tredje kilometer fråga, “när är vi framme?!”. Jag kan tänka mig att föräldrarna då i ren desperation lovar barnet i fråga att det ska få ringa in till det pågående ring-inprogrammet på radion om det bara är tyst lite längre än tre minuter åt gången.

Ingen bra idé alls

Det kan kanske verka som en bra idé att låta barnet få ringa in till radio. Det är det inte. Ingen gillar när barn ringer in till radion. Radioprataren blir oerhört obekväm, det är svårt för en journalist att vara tvungen att lämna sina förutbestämda, trygga standardfrågor, vilket de tvingas göra när personen i andra änden antingen inte säger något alls eller berättar något helt oväsentligt. Radiolyssnaren gillar definitivt inte när barn ringer in till radion, det är obekvämt och pinsamt och sist men inte minst gillar barnet det absolut inte. Det hörs på långa vägar, de vet inte vad som förväntas av dem, de har inte heller insett att det är direktsändning, och framförallt har de förmodligen ingen aning om att ljudklippet sparas. Att det går att ta fram om 20 år, och använda i diverse utpressande eller förnedrande syften.

Det kan möjligtvis finnas någon farmor eller mormor där ute som tycker att det är lite gulligt att barnbarnet är med på radio, men det är liksom hela grejen med mormödrar och farmödrar, de gillar allt som har med barnbarnet att göra. Och de blir precis lika glada över ett vykort, jag lovar!

Bra! Då är vi överens. Vi har nu infört en åldersgräns för att ringa in till radio. Under 15 år är det totalförbjudet. Helst kan vi skippa alla ring-inprogram, det funkar alldeles utmärkt för mig!

Kör för livet

Ett muller hördes i fjärran och ljudet av stämsång tystnade. Att lägga ett körläger på Påarps gård samtidigt som över 600 motorcyklister hade samma mål i kikaren gjorde knappast en i vanliga fall rätt disträ kör mer uppmärksam. Det var lite svårt att koncentrera sig, en kör och ett jättestort motorcykelgäng som möts i Håcksviks skogar är en högst annorlunda händelse. När motorcyklisterna med sina mörka visir och klubbmärke på ryggen i en strid ström svängde in på gårdsplanen kände åtminstone jag mig lite liten. Jag menar körsångare är till skillnad från motorcyklister sällan förknippade med coolhet och pondus, inte gjorde det saken bättre att mobilteckningen i Håcksvik är lika med obefintlig. Med tanke på motorcyklisters rykte hade mötet lika gärna kunnat sluta med utplånandet av en hel kör. Vad skulle vi kunna skydda oss med? Sjunga ihjäl dem?

Välgörande frititdsintressen

Som tur var är varken mina fördomar eller min fantasi särskilt tillförlitliga, och framförallt inte i det här fallet. De 600 personerna är nämligen raka motsatsen till gangsters, de är hjältar och förebilder. Anledningen till att de samlades var för ett mycket gott syfte. De samlade in pengar till barncancerfonden, och i slutet av dagen hade de fått ihop den imponerande summan på över 150 000 kronor.

Att på det här viset samla in pengar till välgörande ändamål genom att utöva sitt intresse har blivit väldigt populärt. Det är lätt att samla in pengar till något bra när man dessutom får ha roligt på vägen. Ett liknande initiativ finns i hundsportens värld där en hundägare startade facebook-sidan ”Apportera för livet mot Cancer”, där hon uppmanar andra hundägare att skänka pengar för varje apport deras hund levererar. När hundägarens initiativ spred sig via sociala medier dröjde det inte länge innan fonden hade lyckats tiodubbla det ursprungliga målbeloppet.

Iskall kampanj

Det finns säkert fler sådana här initiativ där idrottsklubbar, orkestrar, fiskeföreningar och andra fritidsklubbar genom att utöva sina favoritsysselsättningar samlar in pengar till välgörande ändamål. Därför tycks det mig väldigt konstigt att folk väljer att hälla hinkar med iskallt vatten över huvudet i välgörande syfte.

Ice bucket challenge är en kampanj där man samlar in pengar till forskning om hjärnsjukdomen ALS. Syftet är självklart bra, men metoden är jag något tveksam till. Kampanjen går ut på att man utmanar sina kompisar att antingen hälla en hink iskallt vatten på sig och skänka en summa pengar till hjärnforskningen eller fega ut och då som ”straff” få skänka en större summa pengar. Initiativet har verkligen spridit sig som en löpeld över världen, och på två veckor har det gått från att vara något de sysslar med i Amerika till något man sysslar med i Svenljunga, Tranemo, Gällstad, Hillared, Mårdaklev, Limmared, ja i hela Sverige faktiskt.

Min facebooksida svämmar över av filmer på människor som häller iskallt vatten över sig, och jag inser att det finns en risk att jag snart står där med en hink vatten hotfullt hängande över huvudet, och funderar på hur jag egentligen ska ställa mig till kampanjen. Att den har lyckats är det inget tvivel om, men det har snarare kommit att handla om att göra en så rolig video som möjligt än att uppmärksamma ALS. Jag väljer nog faktiskt hellre att åka motorcykel, apportera eller idrotta för välgörande ändamål. Men det klart gillar man att hälla iskallt vatten på sig så ska jag inte vara den som är den. Huvudsaken är ju trots allt att man i slutändan skänker pengar till en organisation som kan rädda liv!

Två påsar politisk skit

Det är inte ofta jag utsätter mig själv för en ritt genom samhället i Sexdrega. Men nöden har ingen lag, och när två feta hästar ska flyttas mellan två beten. Men jag och min ridkompanjon var förberedda, vi hade inte bara reflexer och ryggsäck, vi hade dessutom två plastkassar. Det förekommer nämligen att hästar bajsar. På den drygt två mil långa vägen mellan betena är ungefär en kilometer samhälle, av den kilometern är hälften dikeslös, vilket gör det omöjligt att sparka undan eventuella högar. Risken att hästarna skulle bajsa just där var alltså ganska liten, men jag ville ändå vara på den säkra sidan och ha med mig hästvarianter på bajspåsar.

En något prekär situation

Till en början gick allt bra, vi i red på i bra takt tills vi kom till Larssons livs - en typsikt dikeslös plats mitt i samhället - där den ena hästen bestämde sig för att lätta lite på trycket. Det var bara att stanna och ta upp påsen. Det var en något prekär situation att stå där på trottoaren och plocka bajs, men vad skulle vi göra?!

Vi hann inte längre än kanske 50 meter innan vi överraskades av ett skott i fjärran som fick både oss och hästarna att hoppa till. I rena förskräckelsen släpper nu den andra hästen ifrån sig en hög. Även här på ett ställe helt utan dike. Smått irriterad fiskade jag upp den andra påsen och plockade upp bajset. Då skiter den första hästen ytterligare en gång. Tyst svärande för mig själv kravlade jag omkring på gatan och plockade bajs. Och nu hade vi ett problem, bajs väger jättemycket, men vi kunde ju inte bara lämna skiten där på gatan.

Många alternativ

När jag stod där och stirrade på de två bajsfyllda påsarna insåg jag plötsligt vilken aktuell metafor jag stod inför. Nämligen riksdagsvalet. Jag tycker att det är oerhört viktigt att rösta, men det är inte så mycket för att jag tror att ett visst parti kan göra samhället fantastiskt. Jag röstar för att jag hoppas att det finns ett sätt som är lite bättre än de andra när det gäller att ta hand om skiten. Och visst finns det alternativ.

Jag skulle ju till exempel kunna hävda att den norska fjordhästen som ju stod för hälften av skiten inte är svensk och att vi därför borde skicka ”hem” hästen till Norge. Eller så skulle jag kunna anställa någon som städar upp min skit och mena på att min förmåga att skapa arbetsmöjligheter ska ge mig rätt att dra av på skatten. Jag skulle påtala att hästar och deras skit länge främst har omhändertagits av tjejer och därför hävda att det nu är männens tur att ta hand om skiten. Eller så kan jag nöjt konstatera att det visserligen ligger skit där, men eftersom den är miljövänlig så gör jag inget åt den. Kanske kunde jag samla ihop all skit och sedan sprida den jämt över samhället så att alla får sin beskärda del av den. Eller så kan jag påstå att problemet ligger i att vi har varit för slapphänta med hästarna, att vi måste höja kraven på dem redan som föl. Kanske skulle jag kunna hävda att alla borde hjälpa mig att på ett solidariskt sätt plocka upp skiten. Eller så manar jag att skiten borde ligga kvar, att jag till och med ska få bidrag för den, eftersom den ju faktiskt bidrar till en levande landsbygd.

Jag löste mitt skitproblem genom att använda livlinan ring en vän, eller en sambo med skåpbil i mitt fall. Han dumpade skiten i skogen och slängde plastpåsarna i soptunnan. Jag vet inte om det är rätt sätt, men hade jag inte gjort ett aktivt val hade skiten varit kvar där än idag, och det hade definitivt varit det sämsta sättet.