Välgörande irritationsmoment

Jag ser hur koppen faller till marken och krossas mot det hårda golvet med ett högt kras, jag hör röster som tystas mitt i meningar och jag känner hundratals blickar riktas mot mig.

Året är 2004, jag är precis nybliven tonåring och på bilsemester i Sverige med mina föräldrar. Vi har stannat vid en vägkrog och trängs inne i den varma lokalen tillsammans med andra semesterfirare och yrkeschaufförer. Den klassiska rödspättan med remouladsås har intagits och vi ska bara lämna brickan innan färden fortsätter. Det är trångt i brickstället, och jag tycker att vi ska lämna vår disk på bordet, men får en skarp tillsägelse av mamma att man bara inte gör så. Pappa måttar in den fullastade brickan och trycker sedan in den i stället. Jag ser direkt att en olycka kommer ske. En av kaffekopparna glider långsamt mot brickans kant, väger ett ögonblick för att sedan falla över och med ett kras krossas mot golvet.

Förlorad värdighet

Det är helt tyst i lokalen, man kan höra en knappnål falla och just där och då tror jag inte att det kan bli värre det är då ett litet fniss stiger upp ur min mammas strupe, fnisset eskalerar och utvecklas till ett skratt och pappa hänger på. Jag står där helt utelämnad och stirrar förfärat på mina uråldriga föräldrar som står där och bara inte kan sluta skratta. De skrattar så att de har svårt att få luft, hostningar och grymtande ljud kommer från deras strupar, och jag känner mig som den mest utelämnade människan i hela världen. De lutar sig mot varandra i allt skratt. Jag vänder på klacken och rusar ut genom dörren för att slippa se på när de försöker sopa upp skärvorna av koppen, och sin egen värdighet.

Roliga jullåtar

Tio år senare sitter jag tillsammans med min far och en massa andra trevliga personer på en körövning i den nya fina kulturskolan i Svenljunga. Vi övar julsånger inför vår årliga första adventskonsert i Kalvs kyrka. Julsången vi sjunger handlar om en julbock och har inte det minsta lilla humorinslag i sig, ändå händer någonting under övningen. Någon, det kan ha varit min far igen, får ett hysteriskt skrattanfall och drar med sig de som sitter runt omkring. Ju mer de försöker sluta desto värre blir skrattet. För oss oinvigda som står en bit ifrån är det obegripligt vad som kan vara så kul. Vi får mest stå och se på när de skrattande körmedlemmarna försöker bli seriösa igen.

Ostoppbara skrattanfall

Det är någonting oerhört speciellt med skratt av det här slaget. Skrattanfall som man får ont i magen av för att de stjäl så mycket luft, skrattanfall som inte går att stoppa. Kanske kan det verka som om jag alltid är en åskådare vid dessa situationer, men det är långt ifrån fallet. Jag har fått skrattanfall på finrestauranger, i kyrkor och i klassrum. De uppkommer oftast vid de mest olämpliga tillfällena och är förmodligen väldigt störande för de som sitter runt om och inte har en aning om vad som är så fruktansvärt roligt.

Man kan reagera som mitt tonåriga jag gjorde och skämmas ögonen ur sig, man kan också bli irriterad, eller så kan man försöka falla in i skrattet. Jag tror att det sistnämnda är det bästa sättet, inte bara för att genans och irritation är två jobbiga känslor utan också för att ett gapskratt är så oerhört välgörande. Man laddar på något vis sina energidepåer när man gapskrattar. Det är ju trots allt så att ett gott skratt förlänger livet!