Dags att betala tillbaka

Det är en fredagseftermiddag i centrala Göteborg, alla ska hem och det är trångt och rörigt på spårvagnen. Jag gör som svenskar i allmänhet och tittar ut genom rutan med hörlurar i öronen och mobilen i handen. Plötsligt sätter sig en äldre dam bredvid mig. Jag noterar att hon studerar mig ingående och ser upp för att höra om hon kanske undrade något.

Helt förvirrad

- Du har ju också en sån där, säger damen och tittar uppfordrande på mig innan hon frågar; hur suddar man egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad hon menar och funderar ett ögonblick på om hon är helt förvirrad.

- Ehm, vadå?? Frågar jag

- Jamen en sån där smart telefon, säger damen och tittar på mig som om det är jag som är lite förvirrad, du förstår, säger hon, jag har precis fått en precis likadan och jag förstår inte hur man suddar.

Damen plockar mycket riktigt upp en exakt likadan mobil som jag har. Hon är inne i sms-programmet och där ligger ett antal meddelanden som hon har öppnat och läst, men tydligen inte vill ha där

- Du behöver inte sudda de där de kommer inte störa dina andra program, försöker jag förklara medan damen drar upp och ner och åt sidan på skärmen i desperata försök att få bort meddelandena.

- Men jag vill inte ha dem här, jag har inte bett om det, säger hon bestämt. 

Jag visar henne hur hon ska göra och hon verkar bli nöjd, men när hon själv ska testa håller hon på två ställen samtidigt på skärmen och inget händer.

- Det fungerar inte, säger hon frustrerat.

- Du får inte hålla med två fingrar samtidigt, då blir det dubbelkommando, och det klarar inte mobilen, försöker jag förklara.

- Det var konstigt, muttrar damen, det skulle ju vara en smart telefon.

Rätt att bli imponerad?

Väl framme vid min hållplats tackar hon i alla fall mig så hjärtligt. Jag skrattar lite för mig själv men imponeras ändå över att hon både åker spårvagn och har en smartphone. Det slår mig att det egentligen är konstigt att man ser så få äldre ute på stan och jag börjar fundera på om vårt samhälle enbart är anpassat för folk under pensionsåldern. Det borde egentligen vara helt naturligt att en äldre person åker kollektivt och äger en smartphone.

När jag blir gammal vill jag vara som damen på spårvagnen. Hon vägrade bli utstött av samhället på grund av sin ålder och hon såg det som min skyldighet att förklara för henne hur telefonen fungerar, och det är helt rätt. Det är dags för min generation att betala tillbaka för all kunskap vi har fått från våra mor-och farföräldrar när vi växte upp.

Ödmjukhet är en dygd

När är det befogat att inte vara trevlig och ödmjuk? Det är en fråga som många ibland borde ställa sig. Vissa verkar tro att ödmjukhet inte behövs längre när en högskoleexamen har uppnåtts, andra anser att ödmjukhet bara är en egenskap för människor utan talang. Vissa verkar inte ens veta om vad ödmjukhet är. Jag och många med mig har en teori om att brist på ödmjukhet är detsamma som brist på självkänsla. Ju stöddigare desto osäkrare helt enkelt.

En synonym till ödmjuk är respektfull, och det ordet tycker jag nästan ännu bättre om. Att vara full av respekt, respektera andra men också sig själv. För att vara ödmjuk behöver inte betyda att man är osäker eller mjäkig det innebär bara att man inte lyfter fram sig själv hela tiden.

Ingen diva

Ibland händer det att man träffar på en människa som det liksom lyser ödmjukhet om. Det är svårt att sätta fingret på varför vissa människor har den auran men tydligast blir det självklart när man anser att en person har en egenskap eller talang som borde kunna leda till brist på ödmjukhet.

Jag träffade en sådan person i helgen. Jag har den stora äran att spela i Svenljunga Symphonic Band, och i lördags hade vi en konsert tillsammans med Magnus Bäcklund. En artist som de flesta nog förknippar med gruppen Fame som vann melodifestivalen med låten Give me your love. Magnus är inte bara en man som har vunnit Sveriges största musiktävling, han har också en sångröst som skulle göra de flesta avundsjuka, han kan låta exakt som Tom Jones och sjunga Queenlåtar så att Freddie Mercury skulle bli imponerad, dessutom är han en riktig underhållare som utan problem fick både publiken och oss i bandet att skratta flera gånger. Han har allt en artist bör ha och han skulle lätt kunna vara en riktig diva men det är han definitivt inte, han oerhört ödmjuk och jordnära.

Ursäkt från scen

Under första delen av konserten råkade han blanda ihop låtordningen vilket egentligen inte ledde till något mer än att vi i bandet fick bläddra förbi en låt. Han insåg dock sin lilla fadäs efter några låtar och istället för att köra på som att inget hade hänt bad han om ursäkt på scen. Ingen i publiken hade märkt om han bara hade fortsatt och vi i bandet hade inte påverkats speciellt mycket av det, men han var så noga med att göra rätt för sig att han gjorde det på scen. Även i pausen bad han hundra gånger om ursäkt.

Han gav verkligen ödmjukheten ett ansikte där och då, dessutom fick publiken något att skratta åt. Resten av konserten gick strålande och han fick stående ovationer men även då var han mycket noga med att framhäva bandet. Den här killen hade nästan 300 betalande personer i publiken som hade kommit dit för att se honom ändå lyckades han stå med båda fötterna på jorden och erkänna sitt lilla misstag. Är han ödmjuk finns det aldrig en anledning för någon att inte vara ödmjuk.

Le mot världen

Att le är det enklaste sättet att försköna sitt utseende. En vacker kvinnas leende är plånbokens tårar. Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus, men ändå lyser det upp ett hem.

Det finns otaligt med ordspråk om leenden. Antagligen för att ett leende faktiskt betyder mer än man kan ana. Vissa påstår till och med att ett leende kan skapa lycka. Det sägs till exempel att om man ler när man är ute och springer så kommer kroppen automatiskt förknippa känslan av att springa med lycka. Jag vet dock inte hur sant det är, jag har försökt, men i mitt fall verkar det som att inte ens ett gapskratt skulle kunna motverka blodsmak i munnen och väsande andhämtning.

Man måste le

Leenden kan vara av olika slag, det finns illmariga, förvånade, varma och hemlighetsfulla som Mona-Lisas. Men oavsett är leenden viktiga, de finns av en anledning och de bör utnyttjas så ofta som möjligt.

Håller man på något vis på med underhållning och musik så vet man hur viktigt ett leende är. Jag har inte varit med i ett enda Luicatåg, köruppträdande eller teaterframförande utan att någon ständigt har tjatat på mig om att jag MÅSTE le. Och det är inte alltid så lätt när man är koncentrerad på att komma ihåg texten till Luciasången, minnas sina repliker, eller inte svimma. Det brukar ofta sluta med att ett något stelt leende påklistras i ansiktet precis innan man stiger upp på scen.

Ett stort ansvar

Några som ofta har fått höra att de måste le är Svenljunga ungdomsorkesters drillflickor, de har ett stort ansvar att axla eftersom de inte bara är SUO:s frontfigurer utan också måste le för de 50 personer som går bakom och absolut inte kan le eftersom de har hela munnen full av instrument. Det är inte alltid lätt att le, inte när man har marcherat i spöregn i tre timmar i en liten ort i Danmark eller när man har haft fyra olika spelningar och gått säker två mil i 30 graders värme i Tyskland. Men kanske är det då ett leende gör som bäst nytta.

”Det är lätt att le om man har något att le åt” heter ett annat ordspråk. Förra veckan var SUO med Drill i Paris, en av spelningarna vi gjorde var i Luxembourgparken, en park som omnämndes som folkets park. Vi hade nog egentligen inte förväntat oss så jättemycket, men när vi började spela, dansa och marschera flockades människor runt oss, de fotade oss, klappade i takt och marscherade med. Det var fantastiskt roligt, och när jag satt där och spelade så tittade jag upp och precis då vände sig drillflickorna mot orkestern i sin dans, och det var då jag fick se de äkta leendena. De som satt där helt naturligt utan ansträngning och när jag tänkte efter kände jag att till och med jag som hade en klarinett i munnen hade ett leende klistrat på läpparna. Det var det fåniga leendet, det som kanske inte alltid är så vackert, men som vinner över alla andra leenden eftersom det är så äkta. Ett leende som smittar!

Skrämd till snabbhet

När jag gick på gymnasiet åkte jag ofta med min pappa in till skolan. Han började egentligen åtta men när jag åkte med brukade han få flexa en halvtimme eftersom jag var så seg på morgonen. Det var som att det inte spelade någon roll hur tidigt jag steg upp, eller hur mycket jag hade planerat dagen innan, när jag skulle åka med pappa fick jag alltid bråttom i slutändan. Ibland hände det att jag åkte med mamma istället, och då blev jag av någon anledning aldrig försenad. Jag vet att min pappa frågade mig hur det kom sig att jag alltid blev försenad med honom men aldrig med mamma, och just då kunde jag inte svara på det.

Försenande extrabestyr

Nu ska klara av de där morgnarna själv. Jag pendlar till Göteborg och hittills har jag aldrig blivit försenad till bussen, förutom de dagarna då jag har bestämt mig för att åka in tidigare för att plugga eller uträtta ett ärende, då missar jag alltid bussen.

De senaste två veckorna har jag missat min buss varje morgon. Jag har lagt en himla massa tid som jag hade tänkt tillbringa sittandes i en varm buss med en god bok, nåja en ganska tråkig men lärorik bok, på att istället sitta och frysa i en busskur för att säkert inte missa nästa buss. Mina vänner har fått vänta, och mina ärenden har blivit outrättade, men jag har inte missat någon skola. När jag missade min buss för fjärde gången samma vecka började skönja ett mönster. Jag hade varenda morgon som jag inte absolut behövde hinna med bussen för att inte missa något viktigt i skolan lämnat hemmet ungefär fem minuter senare än vad jag skulle gjort annars, jag hade tagit längre tid på mig att äta frukost, klä på mig och borsta tänderna. Jag hade till och med gjort mig själv försenad genom att i sista stund och helt ologiskt byta byxor, väska eller skor, och dessa små extrabestyr gjorde mig försenad.

Bedragen av hjärnan

Det verkar alltså som om min kropp överlistar min hjärna, eller kanske att min hjärna bedrar mig. Jag tänker; imorgon ska jag åka in till skolan extra tidigt för att plugga eftersom jag inte börjar förrän 10.00. Min hjärna hör; jag börjar inte förrän 10.00, och min kropp säger; gött då kan jag ju sega hur mycket som helst.

Men hur är det då med min inledning? Varför var jag sen när jag åkte med pappa men inte med mamma? Av exakt samma anledning. Jag tänkte; imorgon ska jag åka med pappa, då måste jag vara i tid, min hjärna hörde; jag ska åka med pappa, han blir inte arg om vi blir lite sena, och min kropp sa; gött då kan jag sega hur mycket som helst. När jag däremot skulle åka med mamma lät det annorlunda, då visste hjärnan att det skulle bli ett jäkla liv om vi kom försent och kroppen reagerade därefter.

I skrivande stund är det en dag kvar innan jag ska på en lång bussresa med SUO till Paris. Jag önskar att någon kan skrämma mig lite så att jag säkert inte kommer försent!

Ung men imponerad

Svetten rinner längs med ryggen och jag häver ett glas vatten medan jag försöker lugna min puls lite. Jag har inte insett exakt hur mycket jag faktiskt har ansträngt mig, men sittandes där på stolen inser jag att jag har hållit igång konstant i säkert en halvtimme. Men det är inget svettigt gympass jag beskriver, inte heller en springrunda, det är en kväll i Örsås bygdegård.

De tre festnivåerna

Jag vet att vi är många runt om i bygden som har tillbringat otaligt långa och roliga kvällar i Örsås. Kvällarna brukar se ganska likadana ut oavsett vem som anordnar festen och vad det är för folk som är inbjudna, de är liksom indelade i tre festnivåer. Först en lite stel inledning med mingel och fördrink, följt av en något lättsammare middag med lite allsång och trevliga samtal, och slutligen när borden flyttas undan och dansgolvet fylls nås den tredje nivån, en uppsluppen stämning där alla eventuella hämningar släpps och festen sätts igång på riktigt. Det är den sista festnivån som är den bästa, den då alla pratar med alla och folk vågar skratta och prata högt.

Jag är medveten om att det förmodligen är fler i mina föräldrars ålder som kan känna igen sig i ovanstående beskrivning. Det brukar inte vara folk i 20-årsåldern som utgör den flitigaste gruppen bygdegårdsbesökare, och det gör att jag är bland de yngsta på den fest som kören Likören anordnat i samarbete med Örsås bygdegårdsförening. Det borde såklart finnas vissa förväntningar på att jag som representant för den yngre generationen ska vara den som orkar hålla igång längst. Så är det inte. Det händer något med mina medelålders och medelålders-plus-vänner när bandet börjar spela gamla godingar, de liksom glömmer ålder, alla eventuella krämpor och alla eventuella extrakilon som i vanliga fall kan vara hämmande.

Djupt imponerad

De kastar sig ut på dansgolvet och buggar som om de aldrig har gjort något annat i sitt liv. Jag är djupt imponerad över två saker; den ena är att alla, och då menar jag verkligen alla verkar kunna dansa, och gör det riktigt riktigt bra, jag har inte en chans att hålla jämna steg med dem, trots att jag faktiskt kan bugga. Det andra som imponerar mig är att de som i vanliga fall förmodligen inte skulle orka med att springa hundra meter nu kan hålla igång en hel kväll utan att pausa.

Jag sitter där och betraktar mina föräldrar, deras vänner och mina vänner som virvlar omkring på dansgolvet och jag inser att jag inte har en chans att mäta mig med dem. Men så blir jag uppbjuden igen och det är då jag förstår hur de kan orka, det går inte att jämföra med att springa hundra meter. Löpning är ju motion, medan dans är fest och det är fest och inget annat som är botemedlet mot ålder, eventuella krämpor och eventuella extrakilon.