Tänk er följande scenario: åtta
svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är
lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig
själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som
Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka
hålla ihop i London.
Där har ni bakgrunden till den
historia som nu följer.
Att hålla ihop gruppen
Min mamma, pappa, sambo, faster,
fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en
långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i
en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista
kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att
tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta
möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå
ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl
på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en
ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss
självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort.
Kvarlämnade på perongen
Tåget kom och vi tryckte in oss
tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och
en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började
rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på
perongen med snopna miner stod min pappa och min faster.
Förlitade oss på hoppet
Vi sex som hade kommit ombord började
genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör
nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom
att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi
visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av
på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till
hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så
den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och
förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på
ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så
inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott.
Bara att vänta
Väl framme blev vi rådvilla. Frågan
var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa.
Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt
sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som
sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss
för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi
utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så
fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi
och därför kanske se oss på perongen.
En förmodad återkommande historia
Tiden gick och vi väntade ihärdigt.
Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla
reda på varandra i vimlet. Tillslut ankom tåget och där stod de.
Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt
väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer
uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det
löst sig så bra, trots brist på både mobilteckning och
lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga
lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa
ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och
höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata
situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer
än en gång på framtida släktmiddagar.