Utan täckning och lokalsinne i London

Tänk er följande scenario: åtta svenskar åker på semester till London. Tänk er att alla åtta är lantisar (fyra kommer från Gånghester och vill nog gärna se sig själva som stadsbor, men jämfört med London är de lika lantis som Sexdregabor). Tänk er att dessa åtta svenska lantisar ska försöka hålla ihop i London.

Där har ni bakgrunden till den historia som nu följer.

Att hålla ihop gruppen

Min mamma, pappa, sambo, faster, fasters man, mina två kusiner och jag tillbringade tillsammans en långhelg i London. Att hålla ihop åtta personer med åtta viljor i en miljonstad är inte lätt, men vi lyckades faktiskt. Tills sista kvällen. Det var en lördagkväll och kanske borde vi förstått att tanken på att bege oss till Piccadilly Circus för att äta möjligtvis skulle delas med några andra. Redan när vi skulle gå ner i tunnelbanan började det bli svårt att hålla ihop. Men väl på perongen var alla samlade och efter tre dagar i London och en ganska väl utvecklad vana att åka tunnelbana började vi känna oss självsäkra i rusningen. Det skulle vi inte gjort.

Kvarlämnade på perongen

Tåget kom och vi tryckte in oss tillsammans med en hel del andra. Jag fastnade mellan min kusin och en okänd engelsman och såg inte så mycket. Men när tåget började rulla vände jag mig om och tittade ut genom fönstret. Där på perongen med snopna miner stod min pappa och min faster.

Förlitade oss på hoppet

Vi sex som hade kommit ombord började genast intensivt diskutera hur detta skulle gå. Till saken hör nämligen att min faster och min far har en sak gemensamt, förutom att de har samma föräldrar, de har sjukt dåligt lokalsinne. Vi visste inte ens om de hade uppfattat vilken station vi skulle gå av på och vi var alla övertygade om att de inte hittade tillbaka till hotellet. I tunnelbanan finns inte heller någon mobiltäckning så den enkla lösningen fanns inte. Vi åkte alltså vidare och förlitade oss på hoppet. Att det vid nästa stopp trängde sig på ytterligare fem Londonbor bekräftade bara att vi inte var riktigt så inkörda i tunnelbanerutinerna som vi först hade trott.

Bara att vänta

Väl framme blev vi rådvilla. Frågan var om någon av oss skulle springa upp och försöka ringa. Samtidigt skulle det bara fungera om de två eftersläntrarna bestämt sig för att gå upp ur tunnelbanan och dessutom skulle då den som sprang upp förmodligen försvinna i folkvimlet. Så vi bestämde oss för att stå kvar och vänta. Vi gjorde upp en strategi där vi utgick från att de skulle stå kvar på samma ställe vilket i så fall borde innebära att de skulle stiga av på samma ställe som vi och därför kanske se oss på perongen.

En förmodad återkommande historia

Tiden gick och vi väntade ihärdigt. Försökte stå emot den allt mer tryckande folkmassan och hålla reda på varandra i vimlet. Tillslut ankom tåget och där stod de. Faster och far var räddade! Efter allt funderande och spänt väntande var det som att släppa en propp och alla blev mer uppsluppna än vad de tidigare varit. Vi förvånades över att det löst sig så bra, trots brist på både mobilteckning och lokalsinne, och skrattade åt det faktum att våra svenska artiga lantisgener inte riktigt gjorde sig i London. Vi hade kunnat oroa ihjäl oss, men istället tänkte vi att det skulle ordna sig och höll därför humöret uppe trots den inte helt ultimata situationen, det blev en rolig historia som nog kommer berättas mer än en gång på framtida släktmiddagar.