Många
står i dessa tider inför ett stort val. Gymnasievalet! Jag skulle
kunna mala på om hur man ska välja rätt, tänka inför framtiden,
och ha kul på vägen. Men att välja till gymnasiet handlar om så
mycket mer än att hitta en utbildning som passar. Tre år på en ny
skola, kanske på en ny ort med ett nytt hem och framförallt med nya
vänner. I början tror jag inte att speciellt många funderar över
om den linje de har valt verkligen kommer leda fram till den framtid
de har tänkt sig. De funderingarna kommer senare. Första dagen är
det en central fråga som snurrar runt i alla nya gymnasisters
hjärna, nämligen; kommer det finnas någon i min klass som jag kan
bli riktigt bra vän med? Att hamna på fel program eller linje känns
inte speciellt oroväckande om man bara har vänner runt omkring sig.
Oron
över att man inte ska hitta någon att umgås med gäller självklart
inte bara gymnasiet. Det är ett dilemma man ställs om titt som
tätt. På det nya arbetet, i den nya hemorten eller i den nya
föreningen. Oron över att inte hitta en vän är alltid som
starkast när man ställs inför en ny erfarenhet eller prövning.
Själv
satt jag där i aulan för bara några dagar sedan, dock inte inför
tre år på gymnasiet, men väl i en skolsituation. Satt där och
tittade ut över ett hav av okända människor och funderade på om
någon av alla dessa personer skulle kunna tänka sig att bli vän
med en liten Sexdregabo. Problemet var att alla såg så självsäkra
och lugna ut, medan jag var skiträdd! Jag mindes att samma sak
inträffade när jag satt i aulan första dagen på gymnasiet. Även
då verkade alla har fullständigt koll på läget, medan mitt hjärta
bankade så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ur bröstet,
handflatorna var svettiga och munnen torr. Varför var alla så
säkra? Nu fyra och ett halvt år senare, visste jag tack vare min
gymnasieupplevelse att säkerhet är en fasad. De självsäkra
ansiktsuttrycken är en mask. Det ligger i våra gener att aldrig
visa oss svaga i pressade situationer, då är man ett lätt byte för
rovdjur. I en ny klass är alla potentiella rovdjur, som bara väntar
på att få en chans att slita en i stycken. Då är det bäst att
inte se orolig ut!
Nu
när jag ännu en gång ställdes för utmaningar i skolbänken
intalade jag mig själv det jag egentligen visste. Alla är lika
rädda som jag. Även deras händer darrar som asplöv, och att deras
huvuden känns också tunga av oro. Den övertygelsen gjorde allt så
mycket lättare. Jag frågade försiktigt min granne i
föreläsningssalen om han hade någon aning om vart vi skulle gå
sedan. Bara den lilla oroliga kommentaren fick honom att spricka upp
i ett leende, sänka axlarna och räcka fram handen. Att han inte
heller hade någon aning spelade ingen roll. Jag hade någon att luta
mig mot. Det räckte alltså att erkänna att jag var en skrämd hare
för att rovdjuren skulle förvandlas till bytesdjur de med.
Så
antingen du ska börja på gymnasiet, ett nytt jobb eller gå med i
en förening erkänn direkt att du är en hare. Det finns ingen som
är ett lejon första dagen. Man klappar hellre en luddig liten hare
än ett rytande lejon med sylvassa tänder!