Länge leve skvallret!

Många av oss , för att inte säga alla vi som bor här i Kind kan nog klassas som lantisar. Vi lantisar får ofta rykte om oss att vara väldigt nyfikna. Vi måste alltid ha koll på vad som händer runt om oss. Har grannen en ny bil vet vi det inom tio minuter, har grannen ny partner vet vi det ännu snabbare, har grannen slängt ut sin gubbe eller kärring vet vi det innan det egentligen har hänt.

Visst finns det en hel del överdrift i dessa påståenden, men nyfikna det är vi! Även om jag inte gärna erkänner det, så tittar jag alltid ut genom fönstret när det kör förbi en bil hemma i Sexdrega. Biltrafik är ovanlig ute på småvägarna, och vem vet kanske är det någon jag känner!

Varför är det just vi som bor ute på landet som är så nyfikna då? När jag gick på skola i Borås brukade jag och min vän från Överlida ha koll på ungefär samma skvaller. Vi kände med andra ord till vad som var på gång i ett område som sträckte sig ända från Överlida till Sexdrega. Våra klasskompisar från Borås däremot visste inte ens vilka som bodde i samma lägenhetshus som dem. De brukade säga att anledningen till att vi hade så bra koll på vad som hände runt omkring oss var för att det inte hände så mycket ”där ute i skogen”. Men jag köpte inte riktigt den teorin. Jag trodde inte att det var vi lantisar som var ovanligt nyfikna, utan stadsborna som var ovanligt avtrubbade till omgivningens aktiviteter.

Men ibland är det svårt att förneka att småbygden är en skvallerhåla utan dess like. Orter på landsbygden är ofta så små att alla känner alla. Detta ger skvallret extra bränsle. Problemet är att det inte händer så jättemycket på landet. Då är det lätt att spä på ett rykte. En fjäder blir lätt en höna, och en aning blir en sanning. Det händer faktiskt att man får reda på saker om sig själv som man inte hade en aning om. För inte så längesedan stod det till exempel i Holsljunga byalags tidning att jag hade gått och blivit Holsljungabo. Något jag själv inte visste om, men står det i tidningen är det ju sant eller hur? Just det här exemplet är inte speciellt farligt, jag skulle inte ha något emot att bli Holsljungabo, även om det inte var så denna gången. Men det gäller att passa sig, det finns exempel på osanna rykten som har fått folk arga, ledsna eller till och med fördrivit dem från orten. Ibland verkar det som att det inte bara är journalistyrket utan även i livet som lite källkritik kan vara på plats.

I helgen flyttade jag till en lägenhet i Borås. Mina två fönster i den lilla ettan vetter ut mot en stor bakgård. I flera minuter stod jag bara och stirrade ut genom fönstret. Inte nog med att det passerar en hel del bilar förbi jag kan dessutom se rakt in i flera lägenheter. På en kväll fyllde jag min nyfikenhetskvot flera gånger om. Och när jag stod där och stirrade på mina nya grannar förstod jag varför stadsbor är så ointresserade av omgivningen. Det skulle helt enkelt vara allt för energi- och tidskrävande att ha koll på allt som händer i en stad. Jag insåg att om jag ska kunna bo där måste jag försöka koppla bort min nyfikna sida annars kommer jag aldrig få någonting gjort.