Man blir snäll av tvål

Jag tycker om hår, vackert svallande, lockigt, rakt eller en snygg kort frisyr. När jag var liten drömde jag om att bli frisör, så fort jag fick chansen satte jag upp frisyrer på mina föräldrars vänner antingen de ville eller inte. Jag minns speciellt en gång när min gudfar var på besök, han stack ut ur mängden bland de andra vuxna männen i min omgivning, han hade nämligen hästsvans. Snabbt var jag framme och drog ur tofsen, och till min förvåning, hans förtret och alla andras munterhet blottades en kal fläck mitt upp på hans huvud när hans hår föll åt sidorna.

Fel sak på fel plats

Jag älskar verkligen hår, men bara när det är på huvudet. När det är min mat vill jag skrika, lika så när det ligger i golvbrunnar eller runt duschhandtag. Det behöver egentligen inte handla om hår, det är bara den här grejen med saker som inte är på sin naturliga plats, det liksom rubbar min verklighet och gör mig osäker. Därför skulle jag vilja ta en stund och prata om pepparkakor.

Att krama ur pengar ur julen

Jag förstår om ni känner en viss förvirring, hår och pepparkakor har egentligen inga gemensamma nämnare, men låt mig förklara. Vi närmar oss julen med stormsteg, nu till helgen är det första advent och över allt ploppar tomtar, ljusstakar och diverse andra juliga produkter upp i affärerna. Inte mig emot, jag älskar julen. Men det tycks råda en viss stress bland våra stora mat- och inredningsföretag, de måste liksom ta vara på julen och se till att krama ur så mycket pengar ur högtiden som de bara kan. Därför skapar de speciella julprodukter i ”limited edition” som bara går att köpa runt jul. Även detta kan jag förstå, julen är ju trots allt kommersens storhögtid, det jag däremot inte förstår är hur produktutvecklarna på dessa företag kan ha så oerhört dålig fantasi. Varför ska allt smaka och lukta som pepparkaka runt jul?!

Inte ett dugg nyskapande

Jag skojar inte, hittills har jag inte bara stött på Ballerinakex med pepparkakssmak, jag har även sett glass, kladdkaka, Dumlekola och, tro det eller ej, filmjölk och kolsyrat vatten i denna smak. Som om det inte vore nog med det finns det även tvål, schampo, hudkräm, parfym och doftljus som luktar pepparkaka. Vem vill gå runt och lukta julkryddor, jag bara undrar? Det är inte nyskapande med en produkt med pepparkakssmak, det är onaturligt och fel. Pepparkakssmak och pepparkaksdoft hör till pepparkakor, inget annat.

Pepparkakor med filmjölkssmak

Det finns faktiskt en väldigt enkel tumregel att följa. Hör upp nu alla produktutvecklare för det här är viktigt! Om ni funderar på att smak- eller doftsätta er produkt med pepparkaka så fundera först på om pepparkakor skulle bli bättre om de smak- eller doftsattes med er produkt? Pepparkakor med tvåldoft, låter inget vidare eller hur, inte heller pepparkakor med filmjölkssmak eller pepparkakor som smakar kolsyrat vatten. Jag har inte heller någon önskan att köpa pepparkakor som luktar stearinljus, inte ens pepparkakor som smakar kola eller Ballerinakex, äter jag pepparkakor vill jag att de ska smaka och dofta pepparkakor och inget annat.

Att smaksätta kolsyrat vatten med pepparkaka är som att medvetet lägga hår i duschen, och så gör man bara inte!

Förlängd självupptagenhet!

Jag smyger upp mobilen på bussen. Försöker se ut som om jag bara kollar in facebook samtidigt som jag diskret gör en pussmun mot skärmen och trycker på slutarknappen. I samma ögonblick som jag trycker på ”skicka” ångrar jag mig. Jag skäms över mig själv, över min fåfänga och över min brist på självrespekt.

Gryniga spegelbilder

Det var väl någon gång när jag gick på högstadiet som folk började skaffa mobiltelefoner med kamera. Jag minns min första kameramobil, den var fantastisk! Två megapixel, och den både lät och såg ut som en miniatyrkamera. Jag minns att den var ny när jag var på konfirmationsläger, och mina kompisar var förundrade, är det en mobil eller en kamera? Jag var inte riktigt säker själv faktiskt! I samma veva började folk ta bilder på sig själva och lägga ut på nätet. Gryniga bilder med dassiga färger tagna i en spegel så att ansiktet ständigt doldes av mobiltelefonen. Jag tyckte att det var ett pinsamt och konstigt beteende, och att de personer som ägnade sig åt att fota sig själva verkade vara både totalt verklighetsfrånvända och egocentrerade.

Lite för nära

Det dröjde dock inte många år innan de gryniga spegelbilderna ersattes av närbilder på ansikten, tagna uppifrån. Mobiltelefontillverkarna hade hoppat på selfie-flugan och satt en kamera på framsidan av mobilen så man kunde se sig själv samtidigt som man tog bilden. Spegeln var inte längre ett nödvändigt hjälpmedel. Och här någonstans förlorades även jag. Från den tiden är alla mina profilbilder på sociala medier tagna ovanifrån och lite för nära. Problemet var ju att armarna begränsade bilden. Det gick knappt att ta bild på två stycken samtidigt, och att få med någon omgivning var helt omöjligt.

Ett sätt att kommunicera

Nu för tiden är selfies accepterade, man behöver egentligen inte dölja att man tar dem. Alla gör det, jag ser folk på stan som poserar för sig själva och mina vänner skickar bilder på sig själva till mig hela tiden. Selfies har blivit ett sätt att kommunicera.

Hur ska det sluta?

En vän berättade hur han var på besök i Edingburgh och där noterade han en ny selfie-variant. Folk hade fäst sina kameror och mobiler på så kallade selfie-pinnar. Selfie-pinnen löser problemet med den korta armen, och gör att bilden ser ut som om den är tagen av någon annan. Detta är en intressant utveckling i selfie-världen, vi behöver verkligen inte andra för att ta bilder längre. Ännu en social aktivitet har ersatts av tekniska lösningar. Jag funderar på hur det här kommer sluta?! Kommer vi kanske börja leva våra liv helt skilda från varandra, medan vi på sociala medier konstant försöker ge sken av att vi är omgivna av människor som vill ta bilder på oss? Kommer vi glömma bort att kameran finns för att bevara minnen och använda den som ytterligare en produkt som ökar vår självmedvetenhet? Kommer det finnas ett ”finger över linsen-filter” att lägga på bilden så att den ser ut att vara tagen av en vän med engångskamera? Jag har ingen aning, men jag kan bara konstatera att finns det tillräckligt många som ägnar sig åt något som ser idiotiskt ut så blir det socialt accepterat. Och det borde definitivt gå att utnyttja till något mindre självupptaget än en selfie!

Illaluktande men lycklig

Den är liksom slät och och prydlig, och har en lyster som jag aldrig har sett förut. Den luktar faktiskt ingenting, vilket jag är väldigt ovan vid. Dessutom upptäcker jag vita detaljer på den som jag aldrig har sett förut. Den är för perfekt och tyvärr inte min längre.

Ett äckligt avslöjande
Jag tänkte att jag skulle använda min plats här i STT för att ta ett farväl och samtidigt avslöja en riktigt äcklig sanning som jag tidigare endast har delat med några exklusivt utvalda. Jag kommer förmodligen att hänga ut inte bara mig själv utan även några nära och kära och en hel organisation, men jag bryr mig inte för det är av kärlek jag gör det.

Tio år av svett, regn och glädje

Under 10 års tid har jag varit med i Svenljunga ungdomsorkester SUO. Detta är definitivt ingen hemlighet men kanske är det färre som vet att jag under alla dessa år har jag haft samma uniform (paus för applåd för en bra diet, eller konstaterande att jag måste varit en ovanligt stor trettonåring) och nu kommer vi till avslöjandet, under dessa 10 år i samma uniform har jag inte en enda gång lämnat min uniform på tvätt. Ja jag vet det är vidrigt, speciellt när man inser att uniformen har varit med på resor runt hela Europa, blivit blöt av svett och blivit blöt av regn. Fått fläckar från glass och franska matpåsar med obestämbart innehåll. Jag har aldrig varit så äcklig som i min uniform, jag har marscherat långt i italiensk 30-gradig värme och danskt piskande hällregn. Jag har suttit inträngd i redan illaluktande bussar i timmar i min uniform, och jag har nervöst svettats utanför de stora grindarna till Disneyland i Paris. Men detta har aldrig någonsin fått mig eller mina orkestervänner att ens överväga en liten tvätt. Sanningen är att jag har varit rädd för att tvätta bort magin.

Oerhört vemodigt

Men så för en vecka sedan lämnade jag in min uniform på kemtvätt, det kändes oerhört vemodigt att plocka av märken och medaljer, tömma innerfickorna på hårnålar, notgafflar, repertoarlistor och danska dryckesbiljetter. Min tid i SUO är nu över och jag lämnar vidare min uniform till någon ny som jag hoppas ska få uppleva precis lika mycket roligt som jag har gjort i den. Jag har burit min uniform alla de gånger i livet då jag har känt mig som lyckligast och stoltast. Åren mellan 13 och 23 är viktiga år i en människas liv, och jag har fått dela alla dem med SUO. Det är i SUO jag har gått från att vara nervös nybliven tonåring till någorlunda mogen och betydligt självsäkrare vuxen. SUO har lärt mig glädjen i musik, men har framförallt gett mig gemenskap och vänner för livet. SUO har faktiskt till och med gett mig en sambo. Att jag har varit och alltid kommer vara en stolt bandnörd är det ingen tvekan om. Men nu är det dags att lämna plats för nya medlemmar som ska få uppleva samma magi som jag har gjort.

Ett stort och varmt tack
Jag vet att den här krönikan är kladdigt känslodrypande. Men jag det får bli så. För jag måste få tacka på något vis, även om denna krönika inte är tillräckligt. Tack Svenljunga ungdomsorkester. Tack Anneli Egbo, och framförallt Tack Hasse Davidsson för alla fantastiska SUO-minnen. Jag kommer verkligen sakna det glada, marscherande, och kanske något illaluktande gänget som jag har fått vara del av i 10 år.

Konsten att posta brev

Men Elin, man måste faktiskt ha några kuvert liggande hemma och några frimärken i plånboken, tänk om du måste skicka iväg något viktigt snabbt?

Min mor tittar på mig med en både förbryllad och förebrående blick. Tydligen har jag helt ovetandes om det betett mig som en verklighetsfrånvänd snorunge när jag lite försiktigt undrade om hon möjligtvis kunde bidra med ett frimärke till mitt brev jag skulle skicka.

En stor katt och en gulnad blankett

Okej, jag kan ge henne att det kanske är lite underligt att blanketten om registrering av min katt nu har legat påskriven och redo att skickas iväg i snart ett år. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska ha för storlek på kuvertet, jag vet ju för sjutton inte ens vad storlekarna på kuverten heter! Så blanketten har legat där och stirrat irriterat på mig hur länge som helst. I samma takt som katten har blivit större har blanketten blivit mer och mer gulnad och något kantstött av alla gånger den har flyttats runt, från köksbordet, till skrivbordet, till byrån i hallen, ner i min väska och tillbaka till köksbordet igen. Blanketten alltså, inte katten!

En svamp från en svunnen tid

Men så blev jag för några veckor sedan med en blankett till, och den var det lite mer bråttom med, så jag var så illa tvungen att skicka iväg den. Jag insåg att det nu var dags att lära sig skicka snigelpost, men jag var fortfarande inte riktigt säker på vart jag skulle gå för att köpa frimärken och kuvert. Jag minns när jag var liten och fick följa med mamma till posten i Svenljunga. Jag minns den röda nummerlappsautomaten och ljudet när ett nytt nummer kom upp på den lilla skärmen ovanför disken. Jag minns pennorna som satt fast med en silvrig länk i sin sin hållare för att ingen skulle stjäla dem och jag minns att det brukade vara folk och kö där inne. Jag minns de små båsen där diverse blanketter, julkort och kärleksbrev skrevs, och jag minns framförallt den lilla gröna behållaren med den orange-bruna fuktiga svampen som fanns där för att man skulle slippa slicka på frimärket. Nu är posten tom och människorna har gått över till att skicka de flesta hälsningar via mail och sociala medier. Den lilla svampen är för längesen hoptorkad och jag har ingen aning om hur jag postar ett brev.

Nytt hopp för snigelposten

Tillslut tog jag mig ändå i kragen och vandrade in på Kinds Järn i Svenljunga, där har jag ställt många dumma frågor förut och de brukar vara hjälpsamma. Men när jag stod där i kön såg jag något som gjorde att jag fick nytt hopp om snigelposten. Ett bunt med fem stycken vanliga kuvert med redan betalt porto, fixat och klart för att även en modern och något verklighetsfrånvänd ung kvinna som jag ska klara av att skicka brev. Jag behövde inte ens slicka på ett frimärke, allting var redan ordnat för mig, det var bara att skriva på adressen och stoppa ner breven i den gula postlådan.

Det sista någonsin?

Fortfarande har jag, trots min mors förmaningar, alltså inte ett enda frimärke liggande i min plånbok. Men jag tycker faktiskt inte att hon har rätt att förebrå mig, jag menar, under ett års tid har jag bara lyckats samla på mig två blanketter att skicka via snigelposten. Det hade inte förvånat mig om de två breven var de sista någonsin som jag skickade på det sättet!