Hatade idrottslektioner

Jag kommer inte ihåg min första idrottslektion, men jag mins mycket väl min sista. Det var på gymnasiet och jag har sällan varit så lycklig som när jag gick därifrån.

På SVT går det just nu en tv-serie som heter Gympaläraren. I den ska SVT:s nyfikna hälsofreak Kalle Zackari Wahlström hoppa in som gympalärare på sin gamla högstadieskola för att försöka få dem som hatar gympa att förstå vikten av att röra på sig.

Dålig och rädd

Den här serien har rört upp känslor hos mig. Jag var en av dem som avskydde idrotten över allt annat. Jag minns de dagar som vi hade idrott som dagar då jag hade en klump i magen hela dagen. På låg- och mellanstadiet gick idrotten oftast ut på att man skulle hoppa, kasta, rulla, kullerbytta och springa. Jag var inte bara extremt dålig på alla dessa grejer, jag var också rädd för allt från bollar till rep och plintar.

Att bara kunna

Men det var inte bara att jag var rädd och dålig, även hela ämnets uppbyggnad gjorde det svårt för mig. En av de konstigaste grejerna med idrott är att det är ett ämne man förväntas kunna redan från första början. Man ska veta hur man hoppar över en plint och spelar fotboll, så är det inte i något annat ämne. Ingen hade accepterat att matteläraren helt plötsligt delade ut ett multiplikationstest utan att någonsin talat om hur gångertabellen fungerade. Jag minns att jag fick en aha-upplevelse när jag började högstadiet och min nya idrottslärare visade mig att man faktiskt kunde komma över ribban i höjdhopp bara man hoppade på rätt fot.

En stämpel som satt kvar

Det kan göra mig lite arg såhär i efterhand att ingen tog sig tid att visa mig hur man faktiskt gjorde. Istället fick jag stämpeln som dålig i idrott redan i lågstadiet och den stämpeln lyckades jag aldrig tvätta av mig. Jag förstår de ungdomar som helt enkelt struntar i idrotten. Jag skolkade aldrig men jag var inte direkt närvarande heller, det finns väldigt många knep att ta till för att slippa delta.

Steget in i idrottshallen igen

För tre år sedan fick jag ett infall att utmana idrottshataren i mig, och jag anmälde mig till ett spinningpass i idrottshallen i Holsljunga. Det var i princip första gången jag satte min fot i en gympasal sedan jag tog studenten och jag var så fruktansvärt nervös. Bara lukten i hallen fick mig att vilja vända, men jag genomled passet och känslan när jag var klar var helt magisk. Jag hade för första gången någonsin gjort något jag var stolt över i en idrottshall. Jag fortsatte gå på spinningen och även box- och cirkelträning, och i höstas började jag gå på gym. Jag har hela tiden omgett mig med människor som vill förklara för mig hur man gör rätt och det har gjort att jag nu förstår hur härligt det är att röra på sig, att man kan få riktiga lyckokänslor av att lyfta tungt, hoppa högt och springa snabbt. Jag önskar att jag hade kunnat åka tillbaka till nioåriga Elin och fått henne att förstå det redan då.

Den här krönikan är ingen kritik mot skolidrotten, bara ett försök att få er andra som var bra på gympa att förstå hur det kändes för mig och framförallt vill jag förmedla att det finns hopp. Även vi som alltid blev valda sist kan bli intresserade av idrott, bara vi får instruktioner och respons och får vänja oss i vår egen takt.  

Först in, först ut!

Vi skulle bara ställa en snabb fråga, men det var ett kölappssystem och uppfostrade som vi är tog vi snällt en lapp och inväntade vår tur.

På byrån vi skulle köpa på IKEA stod det tydlig att man skulle kontakta personal vid köp. På vår lapp stod det nummer 41 och på den lilla skärmen ovanför våra huvuden sto det 38. Det var mycket folk och lite personal och tiden sniglade sig fram. Paret med nummer 39 verkade testa alla sängar som fanns i hela varuhuset. Det hade säkert gått 30 minuter när expediten äntligen skulle trycka fram vårt nummer på skärmen. Det var då en medelålders kvinna sprang fram och avbröt knapptryckningen. I handen på kvinnan fanns en kölapp, med nummer 46, men hon verkade inte riktigt ha förstått hur kölappssystemet fungerade för hon gick helt sonika före oss. Jag skrek inombords.

Positiv kunskap

Hade det inte varit för att min mor har förbjudit mig att vara bitter i mina krönikor skulle jag nu talat om vilken typiskt tant-i-övre-medelåldersbeteende detta var, men jag får väl lyssna på min närmsta tant i övre medelåldern och vara lite positiv, därför tänker jag med avstamp i denna kö-anekdot försöka förmedla lite snabb kunskap i köande. Kunskap är nämligen något positivt. Här följer såldes en positiv guide i tre lätta steg som utförligt beskriver hur man köar.

Hur man rent fysiskt köar

En kö är i sin rätta bemärkelse en rad med människor som står bakom varandra. Där är personen sist i raden också sist i kön och det är alltså efter denna person du bör ställa dig för att hamna på rätt plats i kön. I vissa fall kan det dock vara svårare att se vem som är först och vem som är sist, folk kan tyckas stå utspridda lite här och var. Då kan du med allra största säkerhet utgå från att det finns en kölappsautomat någonstans, när du lokaliserat denna och tagit en lapp behöver du inte ställa dig bakom någon, i kölappssituationer upplevs nämligen för närgånget köande som obehagligt, försök därför hitta en position där du kan se sifferskärmen men ändå står så långt ifrån alla andra som möjligt

Attityd till de andra köande

Bara för att ni står i samma kö är ni inte automatiskt bästa vänner. Det bästa är att aldrig söka kontakt med den före eller efter dig i kön. Dock finns här vissa undantag och alla dessa har med krogen att göra. I krogkön är det tillåtet att prata med alla, här kan även vissa andra köregler förbigås om någon är för full/ nykter/ tråkig, men dessa är överkurs. En tumregel är annars att ju trevligare saken du köar till är, desto mer okej är det att prata med de andra i kön. I toakön ska det med andra ord aldrig utbytas några fraser överhuvudtaget. Förutom om du är på krogen då, men det är som sagt överkurs.

Undantag från kösystemet

Vi återvänder till anekdoten i början och konstaterar att det faktiskt nästan aldrig finns några undantag (om du inte är på krogen då..) även om vissa människor verkar tro det. Ålder, kön, sexuell läggning, etnicitet, hårfärg, prisklass på kläder, favoriträtt, bilmärke, etc, är aldrig en anledning att gå före någon i en kö. Står du med ett enda paket mjölk i handen bakom en person med full kundvagn kan du fråga om du får gå före, men blir svaret nekande är det bara att acceptera. En kö är en kö, och man går inte före varandra. Så är det bara!

NYA SUPERDIETEN!

”Så tappar du femton kilo på två dagar”, ”hon gick ner halva sin vikt se den häpnandsväckande förvandlingen”, ”Sara, 22, rasade i vikt med hjälp av detta enkla knep”, ”superbäret som hjälper dig nå målvikten”, ”fetman är ett minne blott, se hur peter, 32, gick ner 30 kilo på bara 4 månader”.

Löpsedlarna talar sitt tydliga språk. Fetma och övervikt är det värsta som kan hända en människa, och viktnedgång är det alla önskar sig. Inte nog med det ska det gå fort och enkelt, den stressade samtidsmänniskan har inte tid att gå på gym och handla grönsaker, hon vill kunna äta dessertost och dricka vin framför tv-serier varje dag och ändå ”rasa i vikt”. Därför trycker kvällstidningar upp dessa fånga löpsedlar i ansiktet på oss, och vi köper det uppenbarligen med hull och hår, annars skulle de förmodligen inte fortsätta.

Förvirrad och osäker

Ju fler artiklar jag läser om kost, motion och diet, desto mer förvirrad blir jag. Ska jag äta bara fett eller ska jag rikta in mig helt på protein? Är mjölk livsfarligt, eller livsviktigt? Är löpning skadligt eller ”en supermetod för att rasa i vikt”? Vilka är egentligen ”superråvarorna som får mig att nå min drömvikt” och är det värt att bli infertil för att bli snygg genom en raw food-diet?

Ett inte så super bär

Dieterna går emot varandra och trender blossar upp och blir oerhört populära i ena stunden för att helt förkastas i nästa. Senast igår läste jag om Acai-bäret om har hyllats som ett ”superbär” som ökar förbränningen. Runt om i Sverige har det lagts ned tusentals kronor på detta bär, för det är inte billigt att haka på den senaste diettrenden. Problemet är bara att det i dagarna kom ut en studie som påvisade att möss som matats med bäret inte bara lättare gick upp i vikt utan också drabbades av bland annat leverbesvär. Dietisterna säger att man ska satsa på det som funkar för en själv, men hur ska jag veta vad som funkar för mig när det finns hundratusentals alternativ?

Svaret på alla frågor!

Förvirrad och fast i hälsoträsket satt jag där framför melodifestivalen med handen i chipsskålen (en produkt vi alla kan vara överens om inte går in under kategorin ”supermat”) och så under mellanakten fick jag en uppenbarelse. Plötsligt hade jag svaret på alla mina frågor. Jag insåg att det finns en enkel väg att bli smal, snygg och sexig. På tv:n tillsammans med Hasse Andersson dansade en vacker violinist. Smal, självsäker, med fantastisk hållning och svallande hår. Och det slog mig att jag aldrig någonsin har sett en fet och ful violinist. Fiolen verkar automatiskt göra kvinnorna vackra, smala och som om det inte vore nog med det har de också alltid fantastisk hårkvalitét. Tänk på det själva, när såg ni senast en tjockis med stripigt hår som spelade fiol? Precis! Svaret på alla förvirrade dietfrågor är: fiol!

”Så fick Elin, 25 drömkroppen”

Jag kan redan se Aftonbladets svarta rubriker framför mig: Så fick Elin, 25 drömkroppen! Och Expressen kommer inte vara sena med att hoppa på med: ”superdieten som garanterar resultat”. Alla kommer skriva om violinistdieten och jag kommer inte bara bli smal, snygg och rik, jag kommer dessutom få långt tjockt hår och fantastisk hållning!  

Oönskad samling vid pumpen

Jag upptäckte påväg till jobbet att bensinmätaren stod på rött. Som vanligt hade jag inte räknat med en tankning i färdberäkningen och jag insåg att jag var sent ute redan från början. Och senare skulle jag bli.

Jag svängde snabbt in på macken, bara för att inse att ingen pump var ledig. Stressat ställde jag mig i kö bakom en av bilarna, och väntade tålmodigt på min tur. Jag satt där och lyssnade på radions morgonprogram samtidigt som jag såg minuterna ticka fram, det tog en jäkla tid för bilen framför att tanka. Och plötsligt noterade jag att något inte riktigt stämde. Det satt inget tankmunstycke i bilens tank, och inte heller någon chaufför bakom ratten. Ungefär samtidigt som jag förstod att bilen framför inte alls tankades utan var parkerad framför pumpen kom bilens ägare ut från macken. Med lugna steg gick han i godan ro mot sin bil samtidigt som han mumsade på en macka och höll en tidning under armen, han tittade på mig som om han funderade varför jag stod där och såg sur ut innan han lugnt startade bilen, fipplade lite med radion innan han lade i växeln och sakta gled iväg. Jag var nu inte bara stressad utan också redigt förbannad.

Allt för en liten korv?

Det värsta är att det inte är första gången jag är med om detta beteende, jag har stått där förut och väntat på folk som ska köpa korv, betala bensin eller fylla på spolarvätska. Alltså vad är man för typ av människa om man tror sig ha rätt att parkera så man blockerar oftast två pumpar för att köpa en liten korv?! Det spelar ingen roll att bilen en gång tankades och att bensinen skulle betalas inne på macken, det är ingen ursäkt för att försena en redan försenad individ!

Blockeringsmänniskorna

Jag har börjat tänka på dessa människor som blockeringsmänniskor. De blockerar inte bara min väg till pumpen, de blockerar också min positivism och sin egen medmänsklighet. Och vi andra icke-blockeringsmänniskor låter det ske. Vi vill inte vara besvärliga, vi har uppfostran nog att inte börja skälla på folk på bensinstationer. Kanske är det denna goda uppfostran som gör att blockeringsmänniskorna kan fortsätta på sin redan inslagna egoistiska bana. Men jag tror faktiskt att om vi övriga, normalbegåvade personer skulle börja nämna lite vänligt för dessa marodörer att de gör livet surt för större delen av mänskligheten skulle de kanske inse vad de gör. Jag tror dessutom att en tillsägelse kunde få goda bieffekter, jag misstänker nämligen att dessa personer inte bara blockerar bensinpumpar, det är förmodligen samma kategori människor som tar det sista pappret på toaletten utan att fylla på nytt, kanske också de som inte sätter igång den fulla diskmaskinen på jobbet eller tömmer luddfiltret i tvättstugans torktumlare. Jag tror att en tillsägelse skulle kunna få hela samhället att bli mer accepterande.

En form av arg lapp

Nu sa jag inte till gubben på macken den här morgonen, det kändes onödigt att skapa en konflikt när jag redan hade bråttom, men jag känner ändå att jag drar mitt strå till stacken genom denna krönika, att den kanske kan få lite samma effekt som en arg lapp. Men nästa gång, då bannemig ska jag slå näven i bensinpumpen, och se det som en samhällsinsats. Det lovar jag!