vår värsta fiende

Förra veckan skedde en fruktansvärd flygkrasch. I skrivande stund vet man inte riktigt vad som hände, men kvällstidningarna verkar säkra på att den ena piloten stängde in sig i cockpit för att ostört kunna styra planet mot en säker död för 150 personer. Det är hemskt och det är sådana saker man inte vill tänka på. Att flyga är att lägga sitt liv i någon annans händer. Jag är inte flygrädd, men en händelse som denna får en ändå att fundera.

Att lära sig av olyckan

Strax efter att den hemska kraschen hade inträffat gick flera flygbolag ut med att de hade ändrat sin rutiner. Dörren som låste ute den ena piloten var en säkerhetsåtgärd som infördes efter elfte september, men det var förmodligen denna säkerhetsdörr som nu var orsaken till att planet kunde krascha. Flygbolagens nya rutiner innebär därför att det nu alltid måste vara två piloter i cockpit samtidigt. Man lärde sig av olyckan och reagerade direkt.

Krockkuddar, bilbälten och fartkameror

Det får mig att fundera på det där med att ta lärdom av händelser. På grund av de nya rutinerna kan man förmodligen motverka att liknande saker sker i framtiden. Och nästan alla de säkerhetsåtgärder som finns kommer sig av att man har lärt av ett misstag eller en olycka. Säkerhetsdörren fanns för att förhindra terrorister, och i flyg-sammanhang finns det många saker som har förändrats bara sedan den elfte september och de ökade terrorhoten. Det finns otaliga exempel på mer eller mindre omfattande åtgärder som har gjorts på grund av olyckor, men just när det gäller transport känns det som om det alltid ligger en olycka bakom varje nytt säkrare beslut. Bilens utveckling har gått fort, och det tillkommer hela tiden nya finesser. Krockkuddar, bilbälten och fartkameror har räddat otaliga liv genom åren, men nästan alltid har någon fått sätta sitt liv till för att bristerna ska uppmärksammas från första början.

Den farliga slumpen

Det jag känner när jag läser nyheten om flygkraschen och de nya rutinerna är att jag inte vill vara den som tar smällen. Och det är väl kanske inte så underligt, få personer vill sätta livet till. Trots att de 150 personer som dog i kraschen kanske gör att 150 000 personer får sitt liv räddat i framtiden så är det så onödigt och så orättvist. Det är slumpen som avgör vem som måste sätta livet till för att andra ska räddas, och det är när man läser nyheter som den om flygkraschen som man inser att slumpen är ens värsta fiende.

Onödiga varningar?

Vi lever i ett modernt samhälle, och ibland kan jag tycka att det finns onödigt mycket säkerhetsåtgärder. Det står ”Varning Varmt!” På McDonalds kaffemuggar, i London varnar man upprepat för glipan mellan tåget och perongen när man ska åka tunnelbana och i vissa hissar varnas för klämrisk om man åker hiss med en soptunna. Fånigt kan tyckas, men det finns förmodligen en verklig och inte alls fånig olycka bakom varje varning. Men trots alla de varningar vi ställs inför varje dag finns det fortfarande brister i systemen och ibland krävs det en hemsk olycka för att dessa brister ska synliggöras. Det enda vi kan göra är att hedra de som har satt sina liv

Ett hårresande beslut

Alla människor har ett kännetecken, något som sticker ut och gör att man känner igen dem på håll. Ofta handlar det om längd, hår, hårfärg, ögon eller kanske gångstil. I hela mitt liv har jag varit tjejen med långt hår. Jag inbillar mig att folk har sagt ”det är hon med långt lockigt hår” när de ska beskriva mig. Kanske har de sagt ”det är hon den tjatiga med stora fötter” men i så fall har det inte kommit till min kännedom, därför tänker jag fortsätta tro att håret har varit mitt kännetecken.

Håriga fördomar

Hår är viktigt, så är det bara. Det är ett attribut som kan användas både för att dölja sig och sticka ut. Personligen tycker jag att man kan läsa av vilken typ av person någon är genom att analysera deras frisyr. En asymmetrisk och kortklippt blonderad frisyr tillhör ofta en cool tjej med attityd, någon med en välfönad page är snarare en ordentlig businesswoman, alla vet vad som sägs om en kille med backslick, och någon med en utstickande färg på håret är ofta en kreativ och estetisk själ. Självklart är detta hårfördomar från min sida, men de stämmer ofta ovanligt bra.

Ett nät för komplimanger

Mitt eget hår fungerade länge som ett nät för komplimanger. Långt hår på små barn aktiverar något centra i gamla tanters hjärna och man fullkomligt överöses av beröm. Därför har mitt hår, liksom Simsons i berättelsen om Simson och Delila alltid varit min styrka, jag har skytt saxar som pesten och gjorde mitt allra första frisörbesök när jag gick på högstadiet. Innan dess hade min mamma (som nästan har varit mer noga med längden på mitt hår än jag själv) toppat mitt hår en gång om året.

Det gamla bantarknepet

Därför var det med en viss vånda jag stegade in hos frisören och bad att bli klippt i axellång page. Hon tittade på mig genom spegeln och förklarade att det skulle innebära att jag klippte av över tjugo centimeter, och jag kände hur det isade i kroppen. Men jag kunde inte ändra mig, för jag hade använt mig av det gamla bantarknepet och talat om för alla jag kände att jag nu skulle klippa av mig håret. Om jag gick ifrån frisörsalongen ännu en gång endast toppad skulle jag anses feg och opålitlig.

Att förändras i grunden

Det första klippet förändrade mig inte som människa i grunden, men jag visste ju att jag skulle vara en annan person när jag reste mig ur frisörstolen. En halvtimme senare var jag inte längre tjej med långt hår. Jag var nu tjej med axellång page och jag kände... ingen skillnad alls. Jag var precis som vanligt fast med lite kortare hår. De största skillnaderna är att jag inte längre vaknar av smärta i hårbotten när jag har lagt mig på mitt eget hår, att jag inte irriterar min sambo genom att lämna långa hårstrån i handfatet och att det går åt hälften så mycket schampo. Annars är jag faktiskt exakt den samma.

Hår är bara hår

Egentligen borde jag ha förstått redan innan klippningen att styrkan inte på något vis sitter i håret, för då hade min egen far varit en svag människa, vilket han verkligen inte är. Hår är hår, det växer ut, och gör det inte det så finns det alltid andra attribut att bli igenkänd på. Mina stora fötter har till exempel aldrig varit så framträdande som nu.

  

De där studenterna...

Visste ni att jag tillbringar mina dagar med att helt ledig och ansvarsbefriad sitta och dricka öl på uteservering och dessutom får bidrag för att göra det?

Nä, det är självklart inte sant, men det finns en ganska stor övertygelse om att det faktiskt är så livet som student ser ut. Jag önskar att det fanns i alla fall ett uns av sanning i påståendet, men tyvärr måste jag göra er besvikna. Jag har en känsla av att många arbetande personer behöver få en förklaring på hur livet som student egentligen ser ut.

Alltid sovmorgon

En arbetande person har sällan sovmorgon, studenter däremot har sovmorgon ganska ofta. Det kan leda till missuppfattningen om att studenter är lata. Sanningen är oftast att studenter får sina arbetsuppgifter först på eftermiddagen. I perioder är det därför omöjligt för en student att ha en normal dygnsrytm. Studentens sovmorgon har ofta ett samband med plugg till klockan ett på natten.

Ledig mitt i veckan

En arbetande person har sällan fria dagar mitt i veckan. Ibland har studenten flera dagar i sitt schema där det tycks som om ingenting är inplanerat. Det innebär tyvärr inte att studenten är ledig tvärtom är det då all litteratur som någonsin har skrivit på ämnet ska hinna läsas. Efter tre dagars konstant läsande av litteratur skriven enbart i syfte att framkalla ångest händer det att studenten känner sig som om hen har gått igenom en biltvätt inställd på extra hård rengöring.

Betalt i högskolepoäng

En arbetande person kan under en lugn period unna sig något extra som en semester eller ett restaurangbesök. En student betalas i högskolepoäng, en diffus valuta som tappar värde snabbt och inte godtas som betalning på någon restaurang. En lugn pluggperiod innebär därför hårt extraarbete för att studenten inte ska tvingas betala av lån i resten av sitt liv.

Halva arbetsveckor

En arbetande person arbetar 40 timmar i veckan. Ibland arbetar en student bara 20 timmar på en vecka, det kan verka slappt. Men det enda en student kan vara riktigt säker på är att det några gånger per termin kommer en tentaperiod. Det är under dessa perioder studenten arbetar igen alla de timmar de tycks vara lediga. Det är då studenten dricker litervis kaffe för att försöka behålla fokusen klockan fyra på morgonen. Det är ofta efter dessa perioder man kan se studenter dricka öl mitt på dagen, men öldrickandet är sällan enbart angenämt, det handlar snarare om att försöka motverka den ofrånkomliga posttraumatiska tenta-stressen.

Tre månaders semester

En arbetande person har ofta fem veckors semester under sommaren. Studenten är pluggfri från juni till september, det kan framstå som en lång ledighet men i själva verket är det tre månaders hetsigt övertidsarbete för att fylla på ett konto som står på minus.

En arbetande person kan ibland se ner på studenter. Studenter ser alltid upp till en person med jobb. Studentens största mål är ju faktiskt att få just ett jobb.  

Att blicka i backspegeln

I födelsedagspresent fick jag en bok som mina vänner införskaffat på loppis. Boken heter att bygga bo och är utgiven 1965. Egentligen är den avsedd att ges bort i lysningspresent, den innehåller nämligen allt man behöver veta för att klara av livet som gift.

Att låta honom få sista ordet

Boken är en ren uppläxning, sida upp och sida ner med pekpinnar om hur man ska och inte ska göra i ett äktenskap. Att den främst är riktad till kvinnan framgår ganska snabbt. Redan på den första sidan står det att ”Om man redan från begynnelsen gemensamt beslutar att hustrun får bestämma i alla småsaker, medan mannen ensam fattar alla verkligt viktiga avgöranden, så blir det bäst”. I samma text uppmanas också hustrun att bära motgångar som en riktig kvinna och le även genom tårarna, en god äkta man inser att även en hustru måste brista i något, men då måste kvinnan förstå att hon aldrig ska ångra att hon alltid låter mannen få sista ordet.

Att hålla på hans lag

I kapitlet som handlar om juveler förklarar direktör Thure Detter att ett smyckes uppgift är att göra en kvinna vackrare. Redaktör Oscar Söderlund förklarar dessutom i kapitlet som handlar om sport att en kvinna som tänker träna för att tävla måste låta undersöka sig först eftersom idrott till överdrift för kan vara farligt för en kvinnas späda kropp. Han inflikar också att det är en fördel om kvinnan tycker om att följa sport, men då måste hon, för husfridens skull, hålla på samma lag som sin man. Han avslutar sitt kapitel med visdomsorden att en hustru måste låta mannen få hålla på med sina sportaktiviteter, hon ska se dem som ”en kompensation för sina egna syjuntor, bridgeaftnar och storstädningar eller vad hon kan tänkas ha för specialintresse”.

Att vara 90-talist

Det är lätt att fnissa åt de ovana uttalanden som görs i denna bok. Det känns både långt bort och helt knäppt emellanåt, men sanningen är att boken inte är speciellt gammal. Båda mina föräldrar var födda när den skrevs och det är när jag läser en bok som denna som jag är lycklig över att vara född på 90-talet.

Att vara feminist

Det är inte på detta vis längre, och det har vi feminister och kvinnorättskämpar att tacka för. Antingen de kallade sig så eller inte, så är det de personer som i år och generationer har jobbat för att belysa orättvisor i samhället och förändra dem som har gjort att vårt samhälle är så mycket mer jämställt idag. Att ordet feminist idag har blivit ett skällsord är förjävligt rent ut sagt. För feminist är inget annat än en person som tycker att alla människor ska ha lika rättigheter, lika lön, lika möjlighet att arbeta och lika rätt att visa känslor avsett kön. Om jag kan få en krönika med mina åsikter publicerad och samtidigt skulle påstå att jag inte är feminist skulle jag vara otacksam. Det är feministerna jag har att tacka för att min uppgift inte är att hålla tillbaka mina åsikter och känslor. Jag kan få en krönika publicerad, Blondinbella kan starta framgångsrika företag, Anna Kindberg Batra kan bli partiledare för ett av Sveriges största partier och alla mina vänner kan utbilda sig. Allt tack vara kvinnor som har gått emot ett mansdominerat samhälle. Vi feminister hatar inte män, vi älskar våra medmänniskor och vill ge dem chansen att forma sina liv som de vill oavsett könstillhörighet. Det finns fortfarande mycket att göra, men ibland måste vi blicka tillbaka och visa vår tacksamhet för det som redan har gjorts.  

Hudcellsmarinerad

Jag måste säga att jag är rätt tveksam till att börja med, men min sambo är obeveklig, en badtunna ska vi ha! En badtunna för mig innebär tjocka finska gubbar som kan ställa ölen på magen och ljuger medan de sitter i ett alldeles för litet kar som alldeles för snabbt fylls med deras svettiga hudflagor. Jag har verkligen inget emot tjocka finska gubbar, de är säkert supermysiga, men jag har ingen önskan om att själv bli en, och ett införskaffande av badtunna känns som ett steg mot att bli en finsk gubbe med ölmage.

I sina egna vätskor

Jag tycker att badtunna är lite som motsvarigheten till den tillagningstekniken amerikanerna kallar ”made in its one juice”, ” tillagad i sin egen vätska”. Det är svårt att släppa tanken på att de åtta personer som tunna är tillverkad för att rymma visserligen inte är några smutsiga människor men ändå, liksom jag, har hudceller som kan lossna och svettkörtlar som kan läcka. Jag har lite svårt att förstå idén med att bada och känna sig äckligare när man går upp.

Mycket nästan nakenhet

I det här fallet verkar dock inte mina argument bita särskilt bra, för en dag står den där. Tunnan med stort T. Den är gigantisk. Det första jag märker efter att vi har satt den på plats är att man inte kan duscha samtidigt som man fyller upp den eftersom vattenslangen tar allt tryck och det bara droppar lite ledsamt från duschen när jag försöker göra det bästa av situationen och skrubba bort så många döda hudceller som möjligt innan jag sätter mig i tunnan. Det andra som slår mig är att människorna som är inbjudna för att inviga tunnan på riktigt inte kommer ha så värst mycket kläder på sig när de ska krypa ihop med mig i det varma vattnet. Missförstå mig inte, jag har inget emot nästan nakenhet men vi måste sitta så nära varandra i den trånga tunnan.

Jag tvivlar. Starkt! Jag förbereder mig på en äcklig kväll där jag tvingas sitta still alldeles för länge med alldeles för mycket naken hud alldeles för nära.

Att prata klart

Men jag har fel. Redan när jag sjunker ner i det varma vattnet inser jag att jag är såld. Det är fantastiskt skönt, och det faktum att alla har badkläder gör att ingen behöver känna sig felklädd. Det finns faktiskt bara en typ av badkläder som kan bli fel och det är Speedos, och dessa minimala badbyxor finns som tur är inte på någon av mina manliga bekanta. Det här med att man tvingas sitta på samma ställe i flera timmar och inte har möjlighet att springa omkring gör att samtalen blir mycket djupare. Inte nödvändigtvis om tunga ämnen, men vi hinner prata klart på ett sätt som vi inte har gjort förut.

Slutet på en trevlig kväll?

Det är förvånansvärt trevligt och jag sitter där och smuttar på min öl tills jag råkar titta åt ett annat håll och hälla ut resten av ölen i tunnan. Man skulle kunna tänka sig att detta är slutet på en trevlig kväll, men så är inte fallet. Det har hänt något med mig. Jag muttrar bara ”perkele” och öppnar en ny öl. Stjärnhimlen brer ut sig över mig och det känns som om vi, jag och mina vänner som sitter och ljuger i tunnan är de enda i hela världen.