Ett hårresande beslut

Alla människor har ett kännetecken, något som sticker ut och gör att man känner igen dem på håll. Ofta handlar det om längd, hår, hårfärg, ögon eller kanske gångstil. I hela mitt liv har jag varit tjejen med långt hår. Jag inbillar mig att folk har sagt ”det är hon med långt lockigt hår” när de ska beskriva mig. Kanske har de sagt ”det är hon den tjatiga med stora fötter” men i så fall har det inte kommit till min kännedom, därför tänker jag fortsätta tro att håret har varit mitt kännetecken.

Håriga fördomar

Hår är viktigt, så är det bara. Det är ett attribut som kan användas både för att dölja sig och sticka ut. Personligen tycker jag att man kan läsa av vilken typ av person någon är genom att analysera deras frisyr. En asymmetrisk och kortklippt blonderad frisyr tillhör ofta en cool tjej med attityd, någon med en välfönad page är snarare en ordentlig businesswoman, alla vet vad som sägs om en kille med backslick, och någon med en utstickande färg på håret är ofta en kreativ och estetisk själ. Självklart är detta hårfördomar från min sida, men de stämmer ofta ovanligt bra.

Ett nät för komplimanger

Mitt eget hår fungerade länge som ett nät för komplimanger. Långt hår på små barn aktiverar något centra i gamla tanters hjärna och man fullkomligt överöses av beröm. Därför har mitt hår, liksom Simsons i berättelsen om Simson och Delila alltid varit min styrka, jag har skytt saxar som pesten och gjorde mitt allra första frisörbesök när jag gick på högstadiet. Innan dess hade min mamma (som nästan har varit mer noga med längden på mitt hår än jag själv) toppat mitt hår en gång om året.

Det gamla bantarknepet

Därför var det med en viss vånda jag stegade in hos frisören och bad att bli klippt i axellång page. Hon tittade på mig genom spegeln och förklarade att det skulle innebära att jag klippte av över tjugo centimeter, och jag kände hur det isade i kroppen. Men jag kunde inte ändra mig, för jag hade använt mig av det gamla bantarknepet och talat om för alla jag kände att jag nu skulle klippa av mig håret. Om jag gick ifrån frisörsalongen ännu en gång endast toppad skulle jag anses feg och opålitlig.

Att förändras i grunden

Det första klippet förändrade mig inte som människa i grunden, men jag visste ju att jag skulle vara en annan person när jag reste mig ur frisörstolen. En halvtimme senare var jag inte längre tjej med långt hår. Jag var nu tjej med axellång page och jag kände... ingen skillnad alls. Jag var precis som vanligt fast med lite kortare hår. De största skillnaderna är att jag inte längre vaknar av smärta i hårbotten när jag har lagt mig på mitt eget hår, att jag inte irriterar min sambo genom att lämna långa hårstrån i handfatet och att det går åt hälften så mycket schampo. Annars är jag faktiskt exakt den samma.

Hår är bara hår

Egentligen borde jag ha förstått redan innan klippningen att styrkan inte på något vis sitter i håret, för då hade min egen far varit en svag människa, vilket han verkligen inte är. Hår är hår, det växer ut, och gör det inte det så finns det alltid andra attribut att bli igenkänd på. Mina stora fötter har till exempel aldrig varit så framträdande som nu.