vår värsta fiende

Förra veckan skedde en fruktansvärd flygkrasch. I skrivande stund vet man inte riktigt vad som hände, men kvällstidningarna verkar säkra på att den ena piloten stängde in sig i cockpit för att ostört kunna styra planet mot en säker död för 150 personer. Det är hemskt och det är sådana saker man inte vill tänka på. Att flyga är att lägga sitt liv i någon annans händer. Jag är inte flygrädd, men en händelse som denna får en ändå att fundera.

Att lära sig av olyckan

Strax efter att den hemska kraschen hade inträffat gick flera flygbolag ut med att de hade ändrat sin rutiner. Dörren som låste ute den ena piloten var en säkerhetsåtgärd som infördes efter elfte september, men det var förmodligen denna säkerhetsdörr som nu var orsaken till att planet kunde krascha. Flygbolagens nya rutiner innebär därför att det nu alltid måste vara två piloter i cockpit samtidigt. Man lärde sig av olyckan och reagerade direkt.

Krockkuddar, bilbälten och fartkameror

Det får mig att fundera på det där med att ta lärdom av händelser. På grund av de nya rutinerna kan man förmodligen motverka att liknande saker sker i framtiden. Och nästan alla de säkerhetsåtgärder som finns kommer sig av att man har lärt av ett misstag eller en olycka. Säkerhetsdörren fanns för att förhindra terrorister, och i flyg-sammanhang finns det många saker som har förändrats bara sedan den elfte september och de ökade terrorhoten. Det finns otaliga exempel på mer eller mindre omfattande åtgärder som har gjorts på grund av olyckor, men just när det gäller transport känns det som om det alltid ligger en olycka bakom varje nytt säkrare beslut. Bilens utveckling har gått fort, och det tillkommer hela tiden nya finesser. Krockkuddar, bilbälten och fartkameror har räddat otaliga liv genom åren, men nästan alltid har någon fått sätta sitt liv till för att bristerna ska uppmärksammas från första början.

Den farliga slumpen

Det jag känner när jag läser nyheten om flygkraschen och de nya rutinerna är att jag inte vill vara den som tar smällen. Och det är väl kanske inte så underligt, få personer vill sätta livet till. Trots att de 150 personer som dog i kraschen kanske gör att 150 000 personer får sitt liv räddat i framtiden så är det så onödigt och så orättvist. Det är slumpen som avgör vem som måste sätta livet till för att andra ska räddas, och det är när man läser nyheter som den om flygkraschen som man inser att slumpen är ens värsta fiende.

Onödiga varningar?

Vi lever i ett modernt samhälle, och ibland kan jag tycka att det finns onödigt mycket säkerhetsåtgärder. Det står ”Varning Varmt!” På McDonalds kaffemuggar, i London varnar man upprepat för glipan mellan tåget och perongen när man ska åka tunnelbana och i vissa hissar varnas för klämrisk om man åker hiss med en soptunna. Fånigt kan tyckas, men det finns förmodligen en verklig och inte alls fånig olycka bakom varje varning. Men trots alla de varningar vi ställs inför varje dag finns det fortfarande brister i systemen och ibland krävs det en hemsk olycka för att dessa brister ska synliggöras. Det enda vi kan göra är att hedra de som har satt sina liv