Vuxna halvlögner

Det är en fridfull kväll hemma i min kompis lägenhet, vi har ätit middag och nu väntar dessert. Eftersom hon har fyllt år står det tårta på menyn och för att festa till det extra har vi köpt tomtebloss som vi, förväntansfulla som små barn, tänder ute i köket.

Tänk om brandkåren kommer!

När min vän får syn på tårtan och de sprakande blossen skiner hon upp och ska precis uttrycka sin glädje när vår sång och hennes glädjeyttringar överröstas av ett högt och intensivt tjutande. Brandvarnaren tycker att vi har överdrivit det hela lite. Den glada stämningen förbytts i panik. Herregud!! Tänk om grannarna hör, tänk om brandkåren kommer, tänk om den lilla vita plastsaken har någon slags trådlös koppling till brandstationen och vi kommer bli skyldiga till falskt alarm!! Det är vad vi tänker, hur vi agerar är nästan ännu pinsammare, det tar en ganska bra stund innan någon av oss slutar försöka hoppa för att nå brandvarnaren, och istället hämtar en stol. Att öppna fönstret faller oss inte ens in.

När vi äntligen, med våld, har ryckt ner brandvarnaren är alla helt uppjagade. Vi tror fortfarande att brandkåren är på väg, och måste anstränga oss för att greppa situationen och inse att billiga brandvarnare inte brukar ha en direktkoppling till larmcentralen.

Vi känner oss lite skamsna när vi äter vår nu ganska tilltygade tårta. I händelse av riktig katastrofsituation skulle vi förmodligen ha en ganska liten chans att överleva, men efter ett tag enas vi om att vår reaktion inte helt och hållet är vårt eget fel. Vi skyller på skolan. I skolan fick man höra att om brandlarmet löstes ut skulle brandkåren komma och vid falskt alarm skulle det kosta en himla massa pengar. Det var förmodligen helt sant, men det har förändrat vår syn på brandfara. För oss innebär ljudet av en brandvarnare inte fara för våra liv, utan fara för att behöva punga ut med en massa pengar.

Rött kiss

Det finns många sådana här saker som vi tänker eller gör för att det sitter så starkt inpräntat i oss. Jag stressar alltid när jag ska av en buss eftersom jag som liten fick höra att man kunde bli klämd eller påkörd annars, den egentliga orsaken var förmodligen att skynda på sega barn. Eller det här med att man inte fick svälja tuggummi eftersom det skulle fastna i magen när den främsta anledningen antagligen var att sätta dit en stackars högstadieelev.

Jag äter inte äppelkärnor för jag vill inte att de ska börja gro i magen, och jag kissar inte i offentliga pooler på grund av risken för att vattnet omkring mig ska bli rött. Jag vet inte ens om det går att punktfärga med kiss, men starkt inpräntat i mig är det. Kanske är vuxna halvlögner inte helt dumma i alla lägen. Att kissa i offentliga pooler är ju faktiskt rätt äckligt!

Vintern rasat ut?

Som genom ett trollslag så blev det så äntligen vår, eller åtminstone sol i några dagar. Jag gick till skolan som vanligt i min vinterjacka, hade en förmiddag med lektioner, och när jag kom ut igen hade världen förändrats. Jag som bara några timmar tidigare hade varit så rätt i min vinterjacka och stora halsduk kände mig nu som en eskimå iklädd isbjörnspäls på en strand i Karibien jämfört med alla tjusiga människor som spatserade Göteborgs gator fram iklädda ljusa korta jackor och solglasögon.

Oupplyst och förvirrad

Jag kände mig helt förvirrad, när hade folk hunnit ömsa vinterpälsen? Jag såg till och med joggare i shorts och t-shirt, och själv hade jag inte ens hunnit fundera på att ta fram vårjackan ur garderoben hemma. Var det verkligen så varmt? När jag gick in på facebook var mitt flöde fyllt av folk i tunna jackor som satt och njöt i solen. Inte bara den verkliga världen utan även den virtuella skrek DET ÄR VÅR!! Det var verkligen som om alla i hela min omgivning hade kommit överens om att det minsann var dags att byta till sommarskrud men glömt upplysa mig om det.

Efter att ha gått omkring en stund i värmen insåg jag att jag var tvungen att göra något för att passa in. Så jag gick in i närmsta affär för att se om de hade ett par billiga solglasögon jag kunde inhandla, inte för att solen var så stark direkt, utan mer för att se ut som om jag också var en av dem som hade fattat att våren tydligen började just idag. Inne i butiken var det rusch, tydligen hade inte expediterna heller blivit upplysta om vårens plötsliga intåg, de sprang desperat runt och frontade diverse vårattribut, ett ställ med förra årets solglasögon i en salig röra kördes ut mitt framför mig och genast var vi ett dussintal som började rafsa i den röriga högen. Jag tittade upp och insåg att de människorna som liksom jag hade en alldeles för tjock jacka på sig befann sig inne i affären. Aldrig har väl så många repiga solglasögon i förra årets modell sålts på en dag. Vi stod på rad med våra glasögon i handen medan vi försökte se ut som att vi hade vetat hela tiden att våren var här.

En sång om blåsippor

Väl hemma slängde jag in alla vinterjackor i garderoben tog fram min tunna vårjacka och ett par vita skor, satte mig ute i solen och la ut en solig bild på facebook samtidigt som jag försökte ignorera det faktum att jag faktiskt frös lite, och att en känd visa om en blåsippa och barn som måste behålla sina skor och strumpor på spelades upp i mitt huvud gång på gång.

Dagen efter hade jag fått urinvägsinfektion. Vårhetsen hade ännu en gång övervunnit mitt förnuft trots att den kända visan har varnat oss för det sedan 1895.

Inte stöpt i samma form

I sviterna efter internationella kvinnodagen, där huvudfrågan som alltid var i fall det verkligen är befogat med en dag för kvinnor, vill jag passa på att belysa ett av de problem som tyder på att samhället inte alltid arbetar för alla kvinnors vällevnad.

Via en blogg som jag slöläser när jag egentligen ska plugga får jag nys om en engelsk webbsida som säljer kläder. Jag fastnar genast för att de har en kategori med kläder som kallas för ”tall” och är anpassade för att passa kvinnor som är över 175 cm långa. Jag är själv 178 cm lång och vet inte hur många gånger jag har stått och kämpat i provrummet för att få klänningar som ska ha en längd som slutar ”strax ovanför knät” att åtminstone täcka baken. Det kan låta som ett extremt stort icke-problem. Men det ligger så mycket bakom mitt personliga problem som faktiskt är ett problem på riktigt.

Borde bli förbannad

Det brittiska klädföretaget som ligger bakom webbhandeln är inte på något vis specialiserad på långa personer, de har även en kategori som de kallade ”petit” som är riktad till korta kvinnor och utöver de så kallade extra stora-storlekarna har de en kategori som kallades ”curve” och som namnet antyder riktade sig till kvinnor som har en kurvigare kroppsform.

Jag satt där och fascinerades över vilken smart lösning denna kedja hade på många kvinnors problem, och jag tipsade även min vän som också har svårt att hitta kläder på grund av sin längd, men i motsats till mig ofta får lägga upp klänningar och byxor, om kategorin petit. Det var inte förrän efter att jag hade suttit där en bra stund som jag insåg att jag inte borde bli så glad över att det finns en butik med kläder som inte är anpassade till en typ av tjej och en typ av kroppsform. Jag borde snarare bli förbannad över att inte alla klädbutiker har den uppdelningen.

Kanske bättre förr

I butiker som inriktar sig på kläder till män existerar det i mycket högre grad en acceptans för att alla inte ser likadana ut. Män kan ofta välja på tröjor och skjortor i olika modeller som är bredare över axlarna, har en större öppning i halsen, är smalare eller bredare i midjan och så vidare. Men vi kvinnor förväntas för det mesta att vara stöpta i en och samma, tyvärr rätt anorektiska, kroppsform.

Förr gick man till skräddaren och fick kläder uppsydda efter sina mått, då var det ingen som pratade om size zero, eller storlekar överhuvud taget. Idag står vi i provrummet på H&M och funderar på vad det är för fel på just oss som inte har en kropp som passar i någon av de tre alternativen small, medium eller large, det är faktiskt rätt ofta så att vi inte har mer än tre olika storlekar vi kan vara, vilket, när man tänker efter, är löjligt orättvist.

Jag blir trött på att behöva anpassa min kropp efter stora kedjors ideal, och är därför tacksam för att det verkar finnas klädföretag som har insett att människor ser olika ut, och mångfald inte bara är naturligt, utan också väldigt vackert!