Flytta Nyår!

Knappt har man hunnit smälta skinkan och bränna upp sista ljuset i adventsljusstaken innan det är dags att trycka sig ner i glitterblåsan och vara sitt glammigaste jag. Är det bara jag som tycker att det är lite ojyst att den dagen på året då vi förväntas vara som snyggast är placerad bara en vecka efter vår största mathelg?! Dessutom under en tid på året då vi inte har sett solljus på flera månader! Blekfeta förväntas vi gnistra i korta paljettklänningar och höga klackar.

Nytt år och ny start

Som om det inte vore nog med tighta kläder på bleka och feta kroppar så förväntas man också lova sig själv förbättring. Jag kan förstå varför så många nyårslöften handlar om mat och träning. En vecka efter jul är de allra flesta ganska långt ifrån den hälsosamma fitness-människan som har blivit idealet. Nytt år innebär ju nystart, vi ska hålla reset-knappen intryckt länge, och ta nya tag med kost, träning, hälsa, bloggande, mindre nagelbitning, mer egentid och allt vad det heter. Gymmen fylls på i samma takt som kvargen tar slut på hyllorna i mataffären och vi skryter. Berättar för vänner och bekanta hur bra det går. Den nya dieten är så enkel att följa, och tänka sig, byxorna har redan börjat sitta lite lösare... Men så tar det slut. Lika fort som gymmen fylls på töms de på motionärer igen. I mars möglar kvargen på hyllorna och byxorna börjar återigen strama i midjan.

En helt onaturlig brytpunkt

Man orkar inte. Trots att nytt år ska betyda nya vanor är det fortfarande mörkt och kallt i flera månader till. Man har inte hunnit återhämta sig från julstressen och kylen är fortfarande fylld med julmat och godis som faktiskt måste ätas upp, allt annat är ett hot mot miljön. Jag har ingen lust att ge mig ut och springa i mörker och minusgrader. Jag har lust att sitta i soffan och äta choklad. Och vet ni vad?! Det är inte mitt fel att jag inte vill träna i januari, det är årstidernas fel. Halva året är det mörkt och kallt och ruggigt, och någon gång bestämdes det att mitt i den ruggigaste, mörkaste och kallaste perioden ska det nya året starta. Det är faktiskt helt onaturligt när man tänker efter. Det finns ingen naturlig brytpunkt i december. Däremot i september, efter en sommar med ledighet och förhoppningsvis lite sol, när det fortfarande är ljust och varmt och vi är utvilade efter en härlig semester, då finns en naturlig brytpunkt.

Ett inställt nyår

Så från och med nu skulle jag vilja föreslå att vi flyttar nyår från december till september! Vi kan självklart fortfarande ha fest den 31:a december men vi kan fira något annat än det nya året. Kanske att vi ännu ett år har klarat oss levande ut på andra sidan av den stora matkoman, eller så firar vi helt enkelt att det ännu ett år blev jul trots att det kändes som om man inte skulle hinna med allt. Man kan faktiskt få välja lite själv, huvudsaken är att man slipper ha dåligt samvete för att man inte lyckades få till den stora omstarten. Det, och att dresscoden är löst sittande kläder.

Så istället för att avsluta denna krönika med ett Gott Nytt År får jag gratulera er alla för att ni lyckades ta er till andra sidan julen, och be er att inte anstränga er allt för mycket. Det gäller att spara krafterna till den stora omstarten i september!

En riktigt God Jul!

Det är dan före dopparedan och du känner lugnet infinna sig. Granen är klädd, knäcken är kokad, skinkan är griljerad och klapparna är inköpta. Du sitter där nöjd i soffan och myser, nöjd över att det här året blev året då du hann i tid med allt inför jul. Ingen julstress har haft en möjlighet att fästa på dig och när du sitter där i soffan, knäcker julens första nöt och tittar på adventsljustaken i fönstret så tindrar dina ögon med äkta julfrid.

En inte så genomtänkt present

Det är då det slår dig! Du har ju helt glömt bort att köpa present till mormor. Hur kunde du glömma släktens snällaste tant på själva julafton, paniken växer när du föreställer dig hur hon kommer försöka hålla tillbaka sin besvikelse samtidigt som du ser hur hon undrar varför hon inte förtjänade en endaste liten julklapp från dig. Stressen som för bara några sekunder sedan var så långt borta kommer nu vällande som en tsunami och du slänger en blick på klockan bara för att inse att det inte finns en möjlighet att hinna till någon affär för ett snabbinköp av en inte så genomtänkt present.

Stoppad av talanglöshet

Du funderar på alternativet att rita en teckning men inser ganska snabbt att med din totala frånvaro av talang slutade det vara okej att ge bort teckningar i samma stund som du började mellanstadiet. Paniken stiger och tillslut slänger du dig i bilen för att hinna till ICA innan det stänger och köpa en chokladkartong. Det är här jag stannar berättelsen och spolar tillbaka bandet till stunden där i soffan så du inser att du har glömt mormors julklapp.

Maximal valuta för minimal ansträngning

Istället för att få panik och åka till ICA, och gynna en chokladproducent som uppenbarligen inte bryr sig om sina konsumenter så pass mycket att de kan tänka sig att anstränga sig för att behålla Sveriges favoritpralin, kan du lägga de femtio kronorna på något som kräver minimal ansträngning av dig och maximal valuta för pengarna. Du kan nämligen genom en enkel internetsökning köpa till exempel en get, ett får, en gris, kycklingar, toaletter, näringsgivande nötkräm, vaccin, vätskeersättning, eller varför ingenting.

Högt symboliskt värde

Precis som förra året tänker jag – som ni nog redan har förstått – uppmana till välgörande konsumtion. Varje år lägger vi ut vad som för oss kanske är småpengar på snabba och symboliska presenter. Presenter som om de inte bidrar till fettma och alkoholism i bästa fall blir stående i något hör för att samla damm. Dessa pengar kan bli så mycket mer om de skänks till välgörande organisationer. Såväl Action Aid som Läkarmissionen, Unicef och Rädda Barnen har kampanjer under jul där man inte bara kan skänka pengar utan också antingen kan skriva ut eller få hemskickat ett gåvobevis att ge bort till någon man tycker om.

En alltid uppskattad julklapp

Det bästa av allt är förutom att man bidrar till en god sak att man aldrig behöver oroa sig för att dessa presenter inte ska falla mottagaren i smaken eftersom det inte är socialt accepterat att tycka illa om välgörenhet. Mormor måste alltså bli glad till och med om hon får en get uppkallad efter sig i julklapp!

Med denna lilla uppmaning vill jag önska alla där ute en riktigt, riktigt God Jul!

Applådera mera!

Det släcks ned och allt som syns är det flackande skenet från stearinljusen. Stämningsfullt höjer sig sången mot skyn när Lucia och hennes följe skrider in i Svenljunga kyrka. Det är kröning och jag står i kören och tittar på de vitklädda tjejerna som bara en halvtimme tidigare nervöst har sjungit upp inför det som de har övat på i veckor och månader. Jag känner igen känslan, för sju år sedan stod jag där i luciatåget, pirrig och förväntansfull. För de som är i kyrkan kanske det är en trevlig och stämningsfull händelse, men för de som står i luciatåget är det så mycket mer. Det handlar om att prestera och att förmedla en julkänsla.

Och så kommer de, orden som sänker och har sänkt stämningen på otaliga luciaframträdanden och konserter genom åren. ”Vi ber er spara applåderna tills efteråt”.

Den bästa formen av civil olydnad

Efter ungefär halva konserten är det Mogaskolans barnkörs tur att få sjunga. De gör ett julmedley, ett musiknummer som inte bara innehåller oerhört gulliga danser, soloframträdanden och illustreringar av sin sång med egenhändigt målade bilder, det lockar också fram bubblande skratt i publiken, och när sången är färdig finns det ingen som kan hålla sig. En spontan applåd bryter ut och den är stark och lång och trotsig. När nästa nummer, ett vackert pianosolo, är färdigt blir det några sekunders tystnad, en kollektiv undran om man ska bryta mot reglerna en gång till. Sedan vågar någon lite tyst slå ihop handflatorna och tystnaden bryts av ännu en stark applåd. Jag skulle vilja påstå att det är den bästa formen av civil olydnad jag någonsin har upplevt. Efter dessa befriande applåder har den tryckta stämningen brutits och alla följande nummer följs av applåder. Precis som det ska vara.

En gammal förlegad tradition

Jag vet inte riktigt varför det finns en gammal förlegad tradition om att applåder ska förbjudas i kyrkor. Men jag har aldrig hört någon som tycker att det är en bra tradition. Ändå stöter man på den gång efter gång. Trots det undrar jag om de som uppmanar till detta sparande av applåder ens själva tycker att det är en bra idé. Applåder kan nämligen inte sparas. Applåder är så fina just för att de är spontana. Som publik är det vårt enda sätt att visa uppskattning, och uppskattning ska inte sparas på. Den ska visas i stunden, för det är då den är som mest värd!

Vår betalning och bekräftelse

Kanske tror ni att applåder inte ger något, att de är onödiga. Det är inte sant. Som musiker kan jag intyga att applåderna är oerhört viktiga. De är liksom vår betalning, vår bekräftelse på att det vi har kämpat för och övat på har blivit bra. Jag har stått där framför en publik som har uppmanats till att inte applådera, och jag kan tala om att det skapar en osäkerhet att inte få publikens bekräftelse. Avsaknaden av applåder genererar en av de jobbigaste, pinsamma tystnader man kan uppleva. Pausen mellan låtarna är liksom skapad för applåder.

Så nu tycker jag faktiskt att det får vara nog! Jag vill inte veta av några stenåldersfasoner längre. Vi pratar alltid om att vi måste visa våra medmänniskor mer uppskattning, detta måste ju även gälla på konserter. Från och med nu applåderar vi när vi tycker något är bra. Allt annat är ohyfsat!  

Allt är inte guld som glimmar

Menyn fick det att vattnas i munnen på mig. Jag såg verkligen fram emot att sätta tänderna i diverse godsaker som fanns att välja på, men så föll mina ögon på raden längst ned på menyn, den som beskrev efterrätten och jag kände genast ett tryck över pannan, och hur magen drog ihop sig.

Blodpudding och saffran

När man blir bjuden på trerätters av svärföräldrarna vill man inte gärna vara den som sitter och är kräsen. I vanliga fall skulle jag inte heller beskriva mig som kräsen. Visst, blodpudding har jag svårt att få ner, men annars äter jag det mesta. Utom det som för kvällen stod på efterrättsmenyn. Rätten var saffranskladdkaka. En förmodligen både välkomponerad och genomarbetad rätt, men en omöjlighet för mig. Saffran och jag är nämligen ärkefiender. Nu behövde jag inte direkt spotta ut efterrätten i servetten, med en liten vit lögn om en överkänslighet mot saffran lyckades jag byta till mig en pannacotta, men det var inte utan ett misstroget och fördömande ögonkast från servitrisen. Man förväntas liksom gilla saffran.

Jag har bakat lussekatter-vrålet

Varje år är det likadant. I början av november går jag inte ont anande in i någon mataffär och håller på att knockas av den starka saffranslukten. Lagom till första advent börjar mina nyhetsflöden i sociala medier fyllas med gula bakverk och minst en gång per jul måste jag göra någon vän ledsen när jag som svar på deras jublande ”jag har bakat lussekatter”-vrål måste svara att det ju är jätteroligt men att jag nog faktiskt måste tacka nej. Det är något med saffran som ger mig ett starkt illamående, och jag vet att ni tänker exakt det som kyparen och de människor i läkarforumet där jag sökte på saffransallergi tänker; ”man kan inte vara allergisk mot saffran, man kan möjligtvis tycka illa om det, men det tyder förmodligen på någon slags allvarlig störning”. Det är i alla fall så jag känner mig bemött när jag tvingas avslöja min akilleshäl.

Mottagliga julsvenskar

Men jag innehar ändå ett hopp, en önskan och tro på att det finns fler där ute som avskyr saffran. Jag tror faktiskt till och med att de finns de som inte vet om att de egentligen inte gillar julens guld. Jag är nämligen övertygad om att saffranens status endast är en konspiration från saffransproducenterna. De vet att om de bara paketerar pulvret i små påsar och säljer för ett löjligt dyrt kilopris så kommer folk köpa det bara för att visa att de kan. Dessutom har dessa saffransproducenter lyckats koppla sin produkt till jul vilket är oerhört smart, jag menar det finns väl ingen gång som svensken är så mottaglig för konstiga smakkombinationer som just runt jul. Vi sätter ju bland annat gladeligen i oss en blandning mellan inlagd rå fisk, rödbetor och majonnäs.

En djuprotad konspiration

Så nästa gång ni jublar över en lussekatt så fundera en extra gång på om ni verkligen gillar den. Kanske är ni, liksom tusentals svenskar, offer av en djuprotad saffranskonspiration. Kanske äter ni bara den gula vetebullen för att en smart saffransproducent har lyckats övertyga er om att det är smaken av jul ni känner!