Det släcks ned och allt som syns är
det flackande skenet från stearinljusen. Stämningsfullt höjer sig
sången mot skyn när Lucia och hennes följe skrider in i Svenljunga
kyrka. Det är kröning och jag står i kören och tittar på de
vitklädda tjejerna som bara en halvtimme tidigare nervöst har
sjungit upp inför det som de har övat på i veckor och månader.
Jag känner igen känslan, för sju år sedan stod jag där i
luciatåget, pirrig och förväntansfull. För de som är i kyrkan
kanske det är en trevlig och stämningsfull händelse, men för de
som står i luciatåget är det så mycket mer. Det handlar om att
prestera och att förmedla en julkänsla.
Och så kommer de, orden som sänker
och har sänkt stämningen på otaliga luciaframträdanden och
konserter genom åren. ”Vi ber er spara applåderna tills efteråt”.
Den bästa formen av civil olydnad
Efter ungefär halva konserten är det
Mogaskolans barnkörs tur att få sjunga. De gör ett julmedley, ett
musiknummer som inte bara innehåller oerhört gulliga danser,
soloframträdanden och illustreringar av sin sång med egenhändigt
målade bilder, det lockar också fram bubblande skratt i publiken,
och när sången är färdig finns det ingen som kan hålla sig. En
spontan applåd bryter ut och den är stark och lång och trotsig.
När nästa nummer, ett vackert pianosolo, är färdigt blir det
några sekunders tystnad, en kollektiv undran om man ska bryta mot
reglerna en gång till. Sedan vågar någon lite tyst slå ihop
handflatorna och tystnaden bryts av ännu en stark applåd. Jag
skulle vilja påstå att det är den bästa formen av civil olydnad
jag någonsin har upplevt. Efter dessa befriande applåder har den
tryckta stämningen brutits och alla följande nummer följs av
applåder. Precis som det ska vara.
En gammal förlegad tradition
Jag vet inte riktigt varför det finns
en gammal förlegad tradition om att applåder ska förbjudas i
kyrkor. Men jag har aldrig hört någon som tycker att det är en bra
tradition. Ändå stöter man på den gång efter gång. Trots det
undrar jag om de som uppmanar till detta sparande av applåder ens
själva tycker att det är en bra idé. Applåder kan nämligen inte
sparas. Applåder är så fina just för att de är spontana. Som
publik är det vårt enda sätt att visa uppskattning, och
uppskattning ska inte sparas på. Den ska visas i stunden, för det
är då den är som mest värd!
Vår betalning och bekräftelse
Kanske tror ni att applåder inte ger
något, att de är onödiga. Det är inte sant. Som musiker kan jag
intyga att applåderna är oerhört viktiga. De är liksom vår
betalning, vår bekräftelse på att det vi har kämpat för och övat
på har blivit bra. Jag har stått där framför en publik som har
uppmanats till att inte applådera, och jag kan tala om att det
skapar en osäkerhet att inte få publikens bekräftelse. Avsaknaden
av applåder genererar en av de jobbigaste, pinsamma tystnader man
kan uppleva. Pausen mellan låtarna är liksom skapad för applåder.
Så nu tycker jag faktiskt att det får
vara nog! Jag vill inte veta av några stenåldersfasoner längre. Vi
pratar alltid om att vi måste visa våra medmänniskor mer
uppskattning, detta måste ju även gälla på konserter. Från och
med nu applåderar vi när vi tycker något är bra. Allt annat är
ohyfsat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar