Konsten att posta brev

Men Elin, man måste faktiskt ha några kuvert liggande hemma och några frimärken i plånboken, tänk om du måste skicka iväg något viktigt snabbt?

Min mor tittar på mig med en både förbryllad och förebrående blick. Tydligen har jag helt ovetandes om det betett mig som en verklighetsfrånvänd snorunge när jag lite försiktigt undrade om hon möjligtvis kunde bidra med ett frimärke till mitt brev jag skulle skicka.

En stor katt och en gulnad blankett

Okej, jag kan ge henne att det kanske är lite underligt att blanketten om registrering av min katt nu har legat påskriven och redo att skickas iväg i snart ett år. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska ha för storlek på kuvertet, jag vet ju för sjutton inte ens vad storlekarna på kuverten heter! Så blanketten har legat där och stirrat irriterat på mig hur länge som helst. I samma takt som katten har blivit större har blanketten blivit mer och mer gulnad och något kantstött av alla gånger den har flyttats runt, från köksbordet, till skrivbordet, till byrån i hallen, ner i min väska och tillbaka till köksbordet igen. Blanketten alltså, inte katten!

En svamp från en svunnen tid

Men så blev jag för några veckor sedan med en blankett till, och den var det lite mer bråttom med, så jag var så illa tvungen att skicka iväg den. Jag insåg att det nu var dags att lära sig skicka snigelpost, men jag var fortfarande inte riktigt säker på vart jag skulle gå för att köpa frimärken och kuvert. Jag minns när jag var liten och fick följa med mamma till posten i Svenljunga. Jag minns den röda nummerlappsautomaten och ljudet när ett nytt nummer kom upp på den lilla skärmen ovanför disken. Jag minns pennorna som satt fast med en silvrig länk i sin sin hållare för att ingen skulle stjäla dem och jag minns att det brukade vara folk och kö där inne. Jag minns de små båsen där diverse blanketter, julkort och kärleksbrev skrevs, och jag minns framförallt den lilla gröna behållaren med den orange-bruna fuktiga svampen som fanns där för att man skulle slippa slicka på frimärket. Nu är posten tom och människorna har gått över till att skicka de flesta hälsningar via mail och sociala medier. Den lilla svampen är för längesen hoptorkad och jag har ingen aning om hur jag postar ett brev.

Nytt hopp för snigelposten

Tillslut tog jag mig ändå i kragen och vandrade in på Kinds Järn i Svenljunga, där har jag ställt många dumma frågor förut och de brukar vara hjälpsamma. Men när jag stod där i kön såg jag något som gjorde att jag fick nytt hopp om snigelposten. Ett bunt med fem stycken vanliga kuvert med redan betalt porto, fixat och klart för att även en modern och något verklighetsfrånvänd ung kvinna som jag ska klara av att skicka brev. Jag behövde inte ens slicka på ett frimärke, allting var redan ordnat för mig, det var bara att skriva på adressen och stoppa ner breven i den gula postlådan.

Det sista någonsin?

Fortfarande har jag, trots min mors förmaningar, alltså inte ett enda frimärke liggande i min plånbok. Men jag tycker faktiskt inte att hon har rätt att förebrå mig, jag menar, under ett års tid har jag bara lyckats samla på mig två blanketter att skicka via snigelposten. Det hade inte förvånat mig om de två breven var de sista någonsin som jag skickade på det sättet!