Var en hare!

Många står i dessa tider inför ett stort val. Gymnasievalet! Jag skulle kunna mala på om hur man ska välja rätt, tänka inför framtiden, och ha kul på vägen. Men att välja till gymnasiet handlar om så mycket mer än att hitta en utbildning som passar. Tre år på en ny skola, kanske på en ny ort med ett nytt hem och framförallt med nya vänner. I början tror jag inte att speciellt många funderar över om den linje de har valt verkligen kommer leda fram till den framtid de har tänkt sig. De funderingarna kommer senare. Första dagen är det en central fråga som snurrar runt i alla nya gymnasisters hjärna, nämligen; kommer det finnas någon i min klass som jag kan bli riktigt bra vän med? Att hamna på fel program eller linje känns inte speciellt oroväckande om man bara har vänner runt omkring sig.

Oron över att man inte ska hitta någon att umgås med gäller självklart inte bara gymnasiet. Det är ett dilemma man ställs om titt som tätt. På det nya arbetet, i den nya hemorten eller i den nya föreningen. Oron över att inte hitta en vän är alltid som starkast när man ställs inför en ny erfarenhet eller prövning.

Själv satt jag där i aulan för bara några dagar sedan, dock inte inför tre år på gymnasiet, men väl i en skolsituation. Satt där och tittade ut över ett hav av okända människor och funderade på om någon av alla dessa personer skulle kunna tänka sig att bli vän med en liten Sexdregabo. Problemet var att alla såg så självsäkra och lugna ut, medan jag var skiträdd! Jag mindes att samma sak inträffade när jag satt i aulan första dagen på gymnasiet. Även då verkade alla har fullständigt koll på läget, medan mitt hjärta bankade så hårt att jag var rädd att det skulle hoppa ur bröstet, handflatorna var svettiga och munnen torr. Varför var alla så säkra? Nu fyra och ett halvt år senare, visste jag tack vare min gymnasieupplevelse att säkerhet är en fasad. De självsäkra ansiktsuttrycken är en mask. Det ligger i våra gener att aldrig visa oss svaga i pressade situationer, då är man ett lätt byte för rovdjur. I en ny klass är alla potentiella rovdjur, som bara väntar på att få en chans att slita en i stycken. Då är det bäst att inte se orolig ut!

Nu när jag ännu en gång ställdes för utmaningar i skolbänken intalade jag mig själv det jag egentligen visste. Alla är lika rädda som jag. Även deras händer darrar som asplöv, och att deras huvuden känns också tunga av oro. Den övertygelsen gjorde allt så mycket lättare. Jag frågade försiktigt min granne i föreläsningssalen om han hade någon aning om vart vi skulle gå sedan. Bara den lilla oroliga kommentaren fick honom att spricka upp i ett leende, sänka axlarna och räcka fram handen. Att han inte heller hade någon aning spelade ingen roll. Jag hade någon att luta mig mot. Det räckte alltså att erkänna att jag var en skrämd hare för att rovdjuren skulle förvandlas till bytesdjur de med.

Så antingen du ska börja på gymnasiet, ett nytt jobb eller gå med i en förening erkänn direkt att du är en hare. Det finns ingen som är ett lejon första dagen. Man klappar hellre en luddig liten hare än ett rytande lejon med sylvassa tänder!