Jag är ingen supermänniska!

Spatserande fram i mina egna tankar märkte jag inte den svinhala isfläcken mitt på Södra Torget i Borås. Det vill säga, jag märkte den inte förrän mina fötter gled åt varsitt håll och mina knän och händer tog i marken med en duns. Egentligen hann jag nog inte riktigt uppfatta vad som hände innan jag var uppe och började gå igen, det var då jag kände smärtan i knät och insåg att jag hade ramlat. Bara fallit ihop i en hög så där mitt på torget. Man skulle kunna tänka sig att en naturlig reaktion efter att jag hade kravlat mig upp igen skulle ha varit att borsta av mina snöiga knän och kollat så att jag var hel. Men det gjorde jag inte, istället tittade jag mig runt för att försäkra mig om att ingen hade sett. Tyvärr var det ju som sagt mitt på torget i Borås, och som sig bör på ett busstorg mitt i en stad passerade det både en och sju personer där, alla storögt gloende på mig.

I den här situationen hade antagligen det allra bästa varit att nonchalant borsta av sig, glo tillbaka på sta'borna och med högburet huvud marchera där ifrån. Jag gjorde precis raka motsatsen. Med nerböjt huvud gick jag så snabbt som möjligt från den olycksaliga isfläcken, knäna och händerna bultade, men jag vågade inte borsta av dem. Då kanske någon mer skulle upptäcka att jag faktiskt var så pass mänsklig att när jag halkar så trillar jag omkull! Min andra tanke, som inte heller den innehöll någon som helst ansats till att titta över mina blåslagna ben var att jag faktiskt skämdes, och att det var himla konstigt. Is är halt, människor är instabila, så är det. Att trilla på en isfläck är inte konstigare än att svettas på sommaren. Vidare tänkte jag självklart att kanske skulle denna konstigt nog pinsamma incident kunna skrivas om i min krönikespalt. Så efter flera meter hade jag fortfarande inte borstat av benen, utan ägnade mig istället åt att formulera en rubrik. Mänsklig och stolt kanske? Nä, tyvärr var det ju min mänskliga sida jag skämdes över.

Det är väldigt konstigt att skämmas över en så naturlig sak som att trilla omkull. Men vi gör det. Jag har en känsla av att dagens människa måste vara någon slags superindivid. En person som klarar allt! Jag antar att de flesta både har klagat över, och har stött på folk som klagar över att de har för mycket att göra, att det är svårt att få ihop vardagen utan att stressa ihjäl sig. Men det är inte ofta man stöter på någon som talar om att de har för lite att göra. Det klart att även de personerna existerar, men de hojtar inte direkt med att de har det så. Det anses nämligen både konstigt och fult att inte vara lite stressad.

Vi har byggt upp en kultur som går ut på att vara en supermänniska. Och en supermänniskor trillar inte! Klarar du inte av att leva upp till det idealet är du en perfekt hackkyckling. Det är därför vi tycker att det är underhållande att se på tv-program som Lyxfällan och Du är vad du äter. Sådana program får oss att känna oss bra och duktiga. Vi klarar av vår vardag. När jag trillar omkull mitt på torget blir jag en av de där människorna som ingen vill vara. Jag antar att de flesta som storögt såg på mig tackade sin lyckliga stjärna för att det inte var de som kravlade omkring på marken med snöiga ben. De var glada över att det inte var deras superfasad som hade krossats offentligt.

Nu när jag sitter här i min soffa och skriver, och mina byxben är blöta av smält snö, blir jag förbannad på mig själv. Varför kunde jag inte bara ha rest mig upp, borstat av mig och gått vidare. Att stå för sina misstag och fadäser borde väl betyda att säkerheten inte bara är en yta? Nästa gång jag trillar, och det kommer att hända snart igen, ska jag minsann stå för att mina giraffben faktiskt är jäkligt ostabila. En supermänniska borde väl ändå vara en person som är säker på sig själv utifrån och in? En sådan person hade sett halkningen som ett oväntat och uppfräschande inslag i vardagen.