Dags att betala tillbaka

Det är en fredagseftermiddag i centrala Göteborg, alla ska hem och det är trångt och rörigt på spårvagnen. Jag gör som svenskar i allmänhet och tittar ut genom rutan med hörlurar i öronen och mobilen i handen. Plötsligt sätter sig en äldre dam bredvid mig. Jag noterar att hon studerar mig ingående och ser upp för att höra om hon kanske undrade något.

Helt förvirrad

- Du har ju också en sån där, säger damen och tittar uppfordrande på mig innan hon frågar; hur suddar man egentligen?

Jag förstår inte riktigt vad hon menar och funderar ett ögonblick på om hon är helt förvirrad.

- Ehm, vadå?? Frågar jag

- Jamen en sån där smart telefon, säger damen och tittar på mig som om det är jag som är lite förvirrad, du förstår, säger hon, jag har precis fått en precis likadan och jag förstår inte hur man suddar.

Damen plockar mycket riktigt upp en exakt likadan mobil som jag har. Hon är inne i sms-programmet och där ligger ett antal meddelanden som hon har öppnat och läst, men tydligen inte vill ha där

- Du behöver inte sudda de där de kommer inte störa dina andra program, försöker jag förklara medan damen drar upp och ner och åt sidan på skärmen i desperata försök att få bort meddelandena.

- Men jag vill inte ha dem här, jag har inte bett om det, säger hon bestämt. 

Jag visar henne hur hon ska göra och hon verkar bli nöjd, men när hon själv ska testa håller hon på två ställen samtidigt på skärmen och inget händer.

- Det fungerar inte, säger hon frustrerat.

- Du får inte hålla med två fingrar samtidigt, då blir det dubbelkommando, och det klarar inte mobilen, försöker jag förklara.

- Det var konstigt, muttrar damen, det skulle ju vara en smart telefon.

Rätt att bli imponerad?

Väl framme vid min hållplats tackar hon i alla fall mig så hjärtligt. Jag skrattar lite för mig själv men imponeras ändå över att hon både åker spårvagn och har en smartphone. Det slår mig att det egentligen är konstigt att man ser så få äldre ute på stan och jag börjar fundera på om vårt samhälle enbart är anpassat för folk under pensionsåldern. Det borde egentligen vara helt naturligt att en äldre person åker kollektivt och äger en smartphone.

När jag blir gammal vill jag vara som damen på spårvagnen. Hon vägrade bli utstött av samhället på grund av sin ålder och hon såg det som min skyldighet att förklara för henne hur telefonen fungerar, och det är helt rätt. Det är dags för min generation att betala tillbaka för all kunskap vi har fått från våra mor-och farföräldrar när vi växte upp.