Musik är politik

Jag har sett killar med smink, jag har sett killar i långt hår, jag har sett killar i klänning och killar i klackar, jag har till och med avundsjukt sneglat på Christer Lindarws ofattbart snygga spiror när han har varit med i melodifestivalen. Det är inget jag höjer på ögonbrynen åt. Jag tillhör en befolkning av mestadels moderna människor, vi är accepterande och vi är framförallt vana. Ändå kan jag inte hjälpa att jag höjde på ögonbrynen och tittade en gång extra när jag första gången såg Conchita Wurst, Österrikes drag queen som numera är vinnare av Eurovision Song Contest 2014. Jag är inte mer än människa, jag reagerar på på bilder som är ovana för mina ögon.

En oväntad likhet

Samtidigt funderar jag på varför jag reagerade. En man som vi alla har en mer eller mindre stark relation till framställs allt som oftast med långt hår, skägg och klänning, nej jag pratar inte om Thomas Di Leva, jag talar om Jesus. Det finns vissa likheter mellan guds son och Österrikes skäggiga dam. Inte bara utseendemässigt faktiskt. Det handlar också om vår attityd, Wurst är en vattendelare och detsamma gällde och gäller med Jesus. Det handlar om obehaget över sådant som sticker ut. Men man tycker ju att vi borde ha lärt oss något på 2000 år, och kanske har vi faktiskt det. Att vi reagerar på det som är annorlunda är ju egentligen inte felet, det ligger dessutom i vår natur att tycka att det är spännande och intressant med nya företeelser, huvudsaken är att vi kan acceptera det. Och i och med Conchita Wursts vinst tycker jag faktiskt att vi en gång för alla har bevisat att vi kan acceptera olikhet och omvärdera våra första åsikter.

Musikalisk acceptans

Som schlagernörd är jag extra stolt över att ännu en gång konstatera att det är i de glittriga klädernas och tonartshöjningarnas värld som den största acceptansen finns. Schlager-Europa slår ett slag för HBTQ-rörelsen och jublar över att till och med ett land som Ryssland kan gå emot sin omoderna människosyn och dela ut en fempoängare till Österrikes bidrag. Schlager-Europa var bland de första att stå upp för homosexuellas rättigheter och schlager-Europa visar gång på gång att de inte bryr sig om medlemsländernas konflikter. Det handlar om musik, glädje och glamour och ändå är det politik och mänskliga rättigheter som behandlas. Artisterna når fler än vad politikerna gör med sina budskap, och en powerbalad är många gånger bättre än det mest eldiga politiska tal.

Jag hoppas att Wursts vinst är en föraning om hur det kommer gå i de viktiga valen under supervalåret 2014, och att vi även där röstar för acceptans och förståelse för våra medmänniskor.