Två påsar politisk skit

Det är inte ofta jag utsätter mig själv för en ritt genom samhället i Sexdrega. Men nöden har ingen lag, och när två feta hästar ska flyttas mellan två beten. Men jag och min ridkompanjon var förberedda, vi hade inte bara reflexer och ryggsäck, vi hade dessutom två plastkassar. Det förekommer nämligen att hästar bajsar. På den drygt två mil långa vägen mellan betena är ungefär en kilometer samhälle, av den kilometern är hälften dikeslös, vilket gör det omöjligt att sparka undan eventuella högar. Risken att hästarna skulle bajsa just där var alltså ganska liten, men jag ville ändå vara på den säkra sidan och ha med mig hästvarianter på bajspåsar.

En något prekär situation

Till en början gick allt bra, vi i red på i bra takt tills vi kom till Larssons livs - en typsikt dikeslös plats mitt i samhället - där den ena hästen bestämde sig för att lätta lite på trycket. Det var bara att stanna och ta upp påsen. Det var en något prekär situation att stå där på trottoaren och plocka bajs, men vad skulle vi göra?!

Vi hann inte längre än kanske 50 meter innan vi överraskades av ett skott i fjärran som fick både oss och hästarna att hoppa till. I rena förskräckelsen släpper nu den andra hästen ifrån sig en hög. Även här på ett ställe helt utan dike. Smått irriterad fiskade jag upp den andra påsen och plockade upp bajset. Då skiter den första hästen ytterligare en gång. Tyst svärande för mig själv kravlade jag omkring på gatan och plockade bajs. Och nu hade vi ett problem, bajs väger jättemycket, men vi kunde ju inte bara lämna skiten där på gatan.

Många alternativ

När jag stod där och stirrade på de två bajsfyllda påsarna insåg jag plötsligt vilken aktuell metafor jag stod inför. Nämligen riksdagsvalet. Jag tycker att det är oerhört viktigt att rösta, men det är inte så mycket för att jag tror att ett visst parti kan göra samhället fantastiskt. Jag röstar för att jag hoppas att det finns ett sätt som är lite bättre än de andra när det gäller att ta hand om skiten. Och visst finns det alternativ.

Jag skulle ju till exempel kunna hävda att den norska fjordhästen som ju stod för hälften av skiten inte är svensk och att vi därför borde skicka ”hem” hästen till Norge. Eller så skulle jag kunna anställa någon som städar upp min skit och mena på att min förmåga att skapa arbetsmöjligheter ska ge mig rätt att dra av på skatten. Jag skulle påtala att hästar och deras skit länge främst har omhändertagits av tjejer och därför hävda att det nu är männens tur att ta hand om skiten. Eller så kan jag nöjt konstatera att det visserligen ligger skit där, men eftersom den är miljövänlig så gör jag inget åt den. Kanske kunde jag samla ihop all skit och sedan sprida den jämt över samhället så att alla får sin beskärda del av den. Eller så kan jag påstå att problemet ligger i att vi har varit för slapphänta med hästarna, att vi måste höja kraven på dem redan som föl. Kanske skulle jag kunna hävda att alla borde hjälpa mig att på ett solidariskt sätt plocka upp skiten. Eller så manar jag att skiten borde ligga kvar, att jag till och med ska få bidrag för den, eftersom den ju faktiskt bidrar till en levande landsbygd.

Jag löste mitt skitproblem genom att använda livlinan ring en vän, eller en sambo med skåpbil i mitt fall. Han dumpade skiten i skogen och slängde plastpåsarna i soptunnan. Jag vet inte om det är rätt sätt, men hade jag inte gjort ett aktivt val hade skiten varit kvar där än idag, och det hade definitivt varit det sämsta sättet.