Barnförbjuden radio

 En vanlig vardagsförmiddag på valfri SR-kanal.

Radiopratare: hej och välkommen till programmet, vem talar jag med?

I andra sidan luren är det tyst.

Radiopratare, försöker igen: vem talar jag med?

I andra sidan luren hörs nu ett andetag.

Radiopratare, nu något irriterad: Är det någon där?

I andra sidan luren hörs nu en mycket ljus röst som i ett andetag säger, min katt heter Måns!

Ungefär här stänger jag av radion. Det finns nämligen få saker i radiosammanhang som jag tycker så illa om som när barn ringer in till sändningarna. Och jag vet, alla har rätt att göra sin röst hörd, och jag låter som en barnhatare. Så innan jag fortsätter på den här krönikan vill jag bara poängtera att jag gillar barn, mycket, bara inte i radion. Det är ungefär som hår, oerhört vackert och tilltalande när det sitter på huvudet, men i min köttfärssås är det högst obehagligt. Radion är inte ett barns naturliga miljö helt enkelt.

De grundläggande artighetsfraserna

Samtalet ovan är ett exempel på hur det oftast låter när barn ringer in till radion, de har liksom inte riktigt lärt sig de grundläggande artighetsfraserna, och hur en direktsänd radiosändning fungerar, dessutom blir de ofta blyga vilket leder till de jobbiga pauserna och konstiga svaren.

Framför allt under min semester hörde jag otaliga sådana här samtal, eller ja, jag hörde bara halva samtalen eftersom jag alltid stänger av radion när jag inser att det är ett barn som ringer. Men jag tycker mig upptäcka en ökning av barnsamtal under semester och helger och jag har en teori om varför det är så. Många är de barnfamiljer som sitter inträngda i en bil på väg till valfri semesterort, släkting eller vän under de lediga stunderna och jag vet hur det låter, jag har faktiskt också varit ett barn på bilsemester. Efter ungefär tio minuter börja det liksom klia i hela kroppen och barnen börjar med sina små ljusa röster ungefär var tredje kilometer fråga, “när är vi framme?!”. Jag kan tänka mig att föräldrarna då i ren desperation lovar barnet i fråga att det ska få ringa in till det pågående ring-inprogrammet på radion om det bara är tyst lite längre än tre minuter åt gången.

Ingen bra idé alls

Det kan kanske verka som en bra idé att låta barnet få ringa in till radio. Det är det inte. Ingen gillar när barn ringer in till radion. Radioprataren blir oerhört obekväm, det är svårt för en journalist att vara tvungen att lämna sina förutbestämda, trygga standardfrågor, vilket de tvingas göra när personen i andra änden antingen inte säger något alls eller berättar något helt oväsentligt. Radiolyssnaren gillar definitivt inte när barn ringer in till radion, det är obekvämt och pinsamt och sist men inte minst gillar barnet det absolut inte. Det hörs på långa vägar, de vet inte vad som förväntas av dem, de har inte heller insett att det är direktsändning, och framförallt har de förmodligen ingen aning om att ljudklippet sparas. Att det går att ta fram om 20 år, och använda i diverse utpressande eller förnedrande syften.

Det kan möjligtvis finnas någon farmor eller mormor där ute som tycker att det är lite gulligt att barnbarnet är med på radio, men det är liksom hela grejen med mormödrar och farmödrar, de gillar allt som har med barnbarnet att göra. Och de blir precis lika glada över ett vykort, jag lovar!

Bra! Då är vi överens. Vi har nu infört en åldersgräns för att ringa in till radio. Under 15 år är det totalförbjudet. Helst kan vi skippa alla ring-inprogram, det funkar alldeles utmärkt för mig!