En modern tortyrmetod

Nu när hösten äntligen är här (som jag har längtat). Så har också livet återgått till det normala igen. Känslan som fanns i slutet av sommaren när vi längtade efter vardag och fasta rutiner är som bortblåst och på samma sätt längtar vi nu efter semester och mat på oregelbundna tider. Men det är som det är, och vi kan i alla fall glädjas åt att det äntligen har börjat regna lite vilket gör att man i vilket fall som helst inte hade kunnat sitta i en baden baden-stol med en paraplydrink i handen hela dagen. Det är liksom lika bra att jobba på.

Vardag, skola och jobb innebär för många en hel del pendlande med buss, så även för mig. Jag har inget emot att åka buss, jag tycker till och med att det är riktigt trevligt. Jag har gjort bussåkandet till min stund. Det är då jag gottar ner mig i ett säte, har med mig kaffe i en termosmugg, och gör mig redo för en stund av lugn, tystnad och framsvischande landskap att studera inne i bussvärmen.

Så gjorde jag även denna busstur, men knappt hade jag satt mig innan jag hörde en liten harkling bakom mig. I tron att någon ville mig något vände jag mig om, men ingen verkade ha sin uppmärksamhet riktad åt mitt håll så jag återgick till mitt stirrande ut genom fönstret. Dock dröjde det inte länge innan en harkling nu följt av en liten hostning hördes bakom mig. Återigen vände jag mig men ingen ville påkalla min uppmärksamhet.

Det var när en nästan oupphörlig kavalkad av harklingar och hostningar följde som jag insåg att det inte handlade om ett sätt att försöka fånga någons uppmärksamhet. Personen i fråga verkade snarare ha åkt på en rejäl höstförkylning och hade antagligen massa obehagligt slem som låg och skavde i halsen.

Det tog ungefär en kvart, sen hade jag lust att springa upp ur mitt säte och dunka personen i fråga hårt i ryggen, eller kanske låna mikrofonen och påkalla att riktiga hostningar är tillåtet och föredras framför 100-tals småharklingar.

Jag irriterade mig såpass mycket på denna stackars förkylda människa att jag flera gånger kom på mig själv med att dra till med en riktig djuphalshostning som för att visa att det faktiskt inte är förbjudet. Jag försökte stänga ute det fruktansvärt irriterande ljudet med musik men upptäckte till min förskräckelse att min ena hörlur hade gått sönder och tvingades därför fortsätta lyssna till ljudet som snart var det enda jag hörde.

Det kan verka som jag är lite väl fördömande här men där på plats i bussen hade det lika gärna kunnat vara en tortyrmetod jag utsattes för. Känslan av att vara fast i ett rullande fordon utan en chans att komma undan de små harklingarna sände rysningar längs hela min kropp. Och plötsligt fick jag förståelse för den man som innan sommaren irriterade sig så mycket på att jag pratade i telefon på bussen att han kände sig nödgad att skälla ut mig innan han gick av. Det var inte telefonsamtalet i sig utan känslan av att inte kunna ta sig ifrån det som irriterade honom så mycket.

Dock förstår jag fortfarande inte hans förolämpning ;du har ju förfan gälar istället för hjärna. Men något var väl stackaren tvungen att hitta på för att kunna skaka av sig känslan av den moderna och ovanliga typen av tortyr han tyckte sig blivit utsatt för!