Fara för allmänheten

Varje år vid den här tiden ställs jag inför ett dilemma. Ett stort och svårt problem som kan hålla mig vaken om nätterna, en fråga som kan driva mig till vansinne och som tycks sakna svar. En fråga som får såväl palestinakonflikten som teodicéproblemet att framstå som en barnlek. Frågan som tär mig är inte helt enkel att formulera, men om jag lyckas tror och hoppas jag att det finns fler där ute som känner som jag, och som förstår mitt kval.

Åtta månaders vithet

I student- och skolavslutningstider är sommarklänning ett plagg som bör bäras. Jag har ett helt fång nätta, luftiga, korta skapelser som hänger i min garderob och bara väntar på att få tas ut i det fria. Men än så länge hänger de där i garderobens mörker för än så länge har jag inte hittat någon lösning på mitt problem, problemet om hur jag ska kunna visa mig ute bland folk i mina extremt vita vinterben. Jag vet, det kan tyckas som en bagatell, ett ickeproblem, men det är större än så, det är ett problem som oavsett hur jag vrider och vänder på det inte går att få bukt med.

Mina ben är alltså så vita att det krävs solglasögon snarare för att slippa bländas av dem än av solen. De är en fara för allmänheten, de får bilar att krocka och små barn att börja gråta. De har inte sett ljuset sedan september förra året. I åtta mörka månader har de blivit torra och vita gömda under mörka byxor, men i och med att solen kastade sina första varma strålar gjorde de sig påminda igen. Nu kanske någon av er därhemma tänker, men vad är problemet? Sola dem då. Men det är inte så lätt, för att få sol på benen måste jag nämligen ha på mig ett plagg som visar benen. Och jag vet, det finns kemiska vägar att gå, men efter att upprepade gånger blivit gul med bruna handflator och omgiven av en hemsk odör är det inte ett alternativ för mig.

Ett stort dilemma

Det är ett dilemma som inte går att ta sig ur,varje år är det likadant. Jag går i långbyxor så länge som möjligt, när vädret kräver kortare kläder är mina ben för vita för att visas, för att få bruna ben måste de solas och då måste de exponeras för omvärlden, vilket är ojust eftersom deras färg kan orsaka svåra bländningsskador hos mina medmänniskor. Framme i slutet av september brukar jag ändock, genom att ha solat på avskilt område i min trädgård, ha fått en hyfsad färg, och då är det återigen dags att dra på sig långbyxor.

Jag behöver en lösning, och det fort. Men så slår det mig nu när jag sitter här och inte bara försöker hitta en lösning på mitt problem utan också ett avslut till krönika att det där med att sola egentligen inte är så bra. Någon borde starta en trend mot det hudcancerframkallande modet, och vem är bättre lämpad för det än en riktig blekfis?! Jag ska inte bara blända folk med mina vita ben, utan även min visdom. Våga vägra UV-strålning, våga vara vit!