En natt då allt kan hända

Jag vet att det så här dagarna före nyårsafton är mycket att göra. Det ska inte bara möras oxfilé och städas, nyårsblåsan ska köpas och champagnen kylas. Men låt mig ända ta en stund för att berätta några sedelärande historier. Historier som kanske kan hjälpa er i den värsta nyårsstressen.

Den första historien kommer från när jag var barn. Då var vi några familjer som firade ihop och eftersom i princip alla som var med hade en eller flera hundar var vi ungefär lika många hundar som människor på festen.

Förvånansvärt lite mellan benen

En nyår ungefär en timme efter att alla hade åkt hem ringde telefonen. Min mamma som höll på att plocka undan svarade. På andra sidan linjen förklarade en av gästerna att han hade upptäckt något som gjorde honom lite förbryllad. Hans hanhund hade förvånansvärt lite mellan benen. I en annan del av kommunen upptäckte en annan av gästerna att hennes honhund plötsligt hade börjat lyfta på benet när hon kissade. Ungefär samtidigt insåg de båda hundägarna att de i nyårsnatten i avrastning, och mörker hade lyckats byta hund med varandra. Vad göra? Jo mitt i natten, tre timmar in på det nya året, möttes två personer på en parkering. Båda öppnade sina bagageluckor, bytte hund med varandra, vinkade adjö och åkte hem.

Ett stort antiklimax

Min andra historia utspelar sig på en nyårsafton för fem år sedan och handlar om en vän som inför nyår var mycket bestämd med att raketer skulle köpas in eftersom han tyckte att det var det bästa med nyårsafton. Han var mycket exalterad över alla fina smällare han köpt och pratade glatt om dem hela nyårskvällen. Tolvslaget kom och alla gick ut för att bevittna hur himlen skulle lysas upp i vackra färger och mönster. Han tände på, backade några steg och så hördes ett ”poff” och det var över. Inget syntes på himlen och antiklimaxen var stor. Pengarna gick bokstavligen upp i rök.

Ytterligare ett år av misslyckande

Min tredje historia utspelar sig året därpå och handlar om samma kille. Detta år hade han insett att raketer inte var hans grej, men tanken på att inte få handskas med någon form av eld i skyn vid tolvslaget hade han inte gett upp. Han köpte istället kinesiska rislyktor, med argumentet att det både är billigare och betydligt svårare att misslyckas med. Återigen slog klockan tolv och vi gick ut för att bevittna de vackra lyktorna stiga mot skyn. Problemet var att det blåste storm och regnet piskade. Men inte gav han upp för det, han tände rislyktan. I denna stund ryktas det också att hans flickvän ska ha viskat ”denna lykta ska symbolisera vår kärlek ” innan stormen tog tag i lyktan som åkte längs marken och slutade som ett sorgligt litet blött knyte.

Det blir nyår ändå

Jag förstår att ni undrar hur dessa små anekdoter ska kunna hjälpa er i nyårsstressen. Men jag har faktiskt en poäng. Oavsett hur mycket man stökar och planerar kan det gå fel. Du kan förväxla din hund, se tusentals kronor gå upp i rök eller misslyckas med en kärleksförklaring. Men det behöver inte betyda att hela året är förstört. Klockan slår 00.00 ändå. 

Så ta det lugnt och tänk på att om allt inte klaffar precis som det ska så kanske du i alla fall får en rolig historia att berätta.

Gott Nytt År!

Det finns julmirakel

När jag berättar det så brukar jag bemötas med misstro eller med förfäran. Folk tycker att mina föräldrar har missat en viktig del i att låta ett barn vara ett barn, andra tror mig helt enkelt inte. Men det är faktiskt helt sant. Jag aldrig har trott på tomten!

Det fanns tomtar under mina julaftnar när jag var liten, det var bara det att jag alltid visste att det var min farfar som gömde sig bakom skägget. Det beror inte på att jag var ett oerhört begåvat barn med uteslutningsförmåga nog att förstå att det var lite väl otroligt att farfar alltid var i källaren och tittade till pannan samtidigt som tomten kom. Självklart var jag begåvad, men att jag inte trodde på tomten berodde på att jag aldrig behövde göra det.

Att få kolla på  tecknat tillsammans

Låt mig förklara. Julen är barnens högtid, och alla barn bör få ha en så lycklig jul som det bara går. Jag har och hade det. Julen för mig var en magisk dag. En dag där jag fick umgås med dem jag älskade. En dag med god mat och presenter. En dag då alla både vuxna och barn kollade på tecknat tillsammans. En dag utan bekymmer och ilska. Alla barn borde ha en sådan dag. Men så är det inte för alla.

En extra svår högtid

Jag träffade en kvinna som heter Sara och som jobbar med barn till ensamma mammor på Fryshuset i Göteborg. Det de gör är att höja mammans status genom att anordna helt gratis träffar och utflykter där barn och mammor som har det svårt har möjlighet att få en dag som, precis som julafton, bara är rakt igenom lycklig. Sara berättade för mig att julen är en extra svår period för de personer hon träffar i sin verksamhet. Eftersom tomten faktiskt inte finns är det upp till föräldrarna att köpa presenter, och alla familjer har inte pengar nog att ens kunna köpa en liten julklapp. Alla deras pengar måste gå till det basala som mat och tak över huvudet. Därför anordnar Fryshuset varje år en julfest för barn och deras mammor. På julfesten får barnen vara barn och de får en julklapp.

Ett riktigt julmirakel

Sara berättade för mig om en julfest för några år sedan. De hade precis delat ut alla julklappar när en tioårig flicka ropade på henne. ”Sara, det har skett ett mirakel” ropade hon medan hon kom springande med sin julklapp under armen. ”Vad är det som har hänt?!” frågade Sara, och flickan svarade andfått; ”varje år har jag skrivit till tomten, och mitt brev har alltid kommit bort på vägen, men i år, i år har min önskning kommit fram! Det är ett mirakel!”

Tron håller hoppet uppe

Och det är just det här jag menar. Jag behövde inte tro på tomten för jag hade och har det så bra. Jag fick allt jag ville på julafton, både när det kom till mat, paket och trygghet. Men om man inte kan räkna med att dagen blir sådär bekymmerslös då är tron och hoppet det enda man har kvar. Den lilla flickan hade trott och hoppas i tio års tid, och när hennes önskning äntligen slog in var hon mer tacksam än ett barn som har allt. Det finns  julmirakel, men det finns ingen tomte som införlivar dem. Därför måste vi hjälpa varandra att få känna den där totala julglädjen som bara ett barn som får sin första julklapp i hela sitt liv känner.

Ta hand om er och era medmänniskor. Julen är till för alla!

God Jul alla läsare!

Julens värsta sida

Du tar bara sidenbandet såhär, virar en ståltrådsbit runt såhär och så.. tada, så enkelt är det att göra en rosett! Jag är förstummad, tänk att det kan vara så enkelt att göra en vacker juldekoration.

Jag ska hjälpa till att pynta inför en julmarknad och min granne som verkar vara en av de mest pyssliga människorna jag någonsin träffat, visar gång på gång hur man gör en vacker rosett. Det ser verkligen jätteenkelt ut, som något som jag också skulle klara av. Jag tar ett sidenband, virar en ståltrådsbit runt, och.. det ser ut som något som en femåring har gjort på fritids. Jag försöker igen, virar lite sådär käckt som min granne gjorde. Men det funkar inte alls... rosetten bli sned och ful och liknar faktiskt inte alls en rosett. Jag testar en tredje gång, långsamt nu. Jag viker, virar och vecklar upp, och rosetten lägger sig i en hög på golvet. Jag låter den ligga där, stirrar mordiskt på den och går för att hänga upp saker istället. Det kan jag i alla fall!

Att år efter år bränna sig med limpistolen

Det har alltid varit såhär. Jag kan inte pyssla. Jag minns hur vi runt jul brukade ha pysseldagar i skolan. Av toarullar och flirtkulor förväntades vi skapa söta tomtefigurer och låta kreativiteten flöda. Men jag kunde inte, det slutade alltid med att jag brände mig på limpistolen och sen ägnade resten av dagen åt att rita julkort istället.

Irriterande mysig man i flanell

Konstigt nog verkar inte så många vara på min sida här. Inför varje högtid förväntas man gladeligen hålla på att pyssla ihop säsongsbetonade saker att hänga och ställa i sitt hem. Och runt jul är det värre än vanligt. Det görs ju för sjutton till och med tv-program som uppmanar till pyssel. Mysig man med grått hår står iklädd flanellskjorta helt lugnt och bygger ihop någon hängare för ”röda små underbart härliga vinteräpplen” och ”fantastiskt mysiga lyktor” som om han hade all tid i världen, och själv känner jag hur det kryper i kroppen bara jag hör hans mjuka röst uppmana till ”mys”.

Tänker inte trä i snören själv

Som husägare runt jul förväntas man linda dörrkransar, baka pepparkakor, och fixa mysiga julgrupper. Jag har två oöppnade paket med julkulor liggandes i ett skåp sen två jular tillbaka. De har aldrig hängt i en gran för när jag skulle använda dem första året insåg jag att de saknade snöre, och jag kan inte komma på något värre än att sitta och trä snören genom små öglor.

Vi är alla lögnare kring jul

Därför är jag så oerhört tacksam över att det finns folk som kan pyssla och dessutom säljer sina alster. Det gör att jag kan köpa en fin julkrans, sätta upp den på min dörr och låtsas att det är jag som har gjort den. Jag kan ge sken av att jag som alla andra, gärna plockar mossa och pinnar i skogen och sätter ihop det med ”röda små underbart juliga vinteräpplen” till någon bordsdekoration.  Men det gör framförallt att jag när jag hälsar på i ett välpyntat hus kan trösta mig med att de förmodligen, liksom jag, egentligen har köpt allt sitt pynt och bara låtsas att de gjort det själva. Vi är alla lögnare kring jul, men så länge ingen påpekar det så kan vi fortsätta leva i en värld där alla utger sig för att vara pyssliga mysgubbar i flanellskjorta kring jul.

Gemensam lycka

Att sitta mitt i det är fantastiskt. En känsla som inte går att jämföra med något annat. Jag gör det jag kan, de runt omkring mig gör det de kan och tillsammans skapar vi en helhet som kräver gemenskap för att fungera.

Vi är där nu, i tiden som går så fort. Man blinkar och helt plötsligt är det jul. Jag har inte köpt några julklappar än, jag har inte skrivit någon önskelista och jag har inte bakat några pepparkakor, men jag har varit del av en julkonsert, så jag är nöjd med mitt bidrag till julkänslan ändå.

Skapa magi tillsammans

Kanske var några av er och lyssnade på julkonserten i Kalvs kyrka med Svenljunga Symphonic Band och Likören. En konsert som är inne på sitt 14:e år om jag inte har fel. Riktigt så länge har inte jag varit med, men jag tror mig varit delaktig i i alla fall åtta år. Jag har både stått i kören och spelat i bandet och oavsett om jag använder mitt inbyggda instrument eller det externa så är känslan densamma. Det är så oerhört häftigt att vara en del av något större. Ensam kan jag inte skapa magi, men tillsammans med de andra har jag faktiskt möjlighet att göra det.

Ett fredligt språk

Anledningen till att jag väljer att skriva om en julkonsert jag själv varit med i är inte för att jag vill lyfta fram mig själv. Tvärt om, jag vill poängtera den egenskapen musiken har när det gäller att samarbeta. Noter är ett universellt språk. Tillskillnad från alla andra språk så förenar det. Oavsett om du är från Kina, Australien, Nigeria, Irak, Ryssland eller Sverige så är noterna desamma. Jag kan träffa någon från Indien, inte ha en möjlighet att förstå deras språk, men däremot har jag all möjlighet att spela deras musik om jag bara får noter på den. Det är häftigt, det är det som gör musik fredligt.

Den förenande musiken

Efter de hemska attentaten i Frankrike sa presidenten Francois Hollande att man nu skulle bemöta hoten och hemskheterna genom att anordna ännu fler konserter och spela mer musik. Inte låta rädslan tysta musiken. För är musiken tyst så finns det inte längre något hopp. Musik förenar. Det kan jag skriva under på.

En oerhört mäktig känsla

Att sitta där i kyrkan i Kalv och spelar mina toner på min klarinett, toner som bara jag har, toner som inte skulle betyda något om de inte samverkade med toner från andra klarinetter, från flöjtar och tromboner, piano och saxofoner, altar och basar är ren lycka. Jag vet att jag är viktig, att min stämma behövs, men jag vet också att den inte är viktigare än någon annans stämma, hela grejen är att vi gör det tillsammans. Även om man inte kan noter och inte kan spela något instrument så kan alla människor förstå musikens storhet. När publiken uppmanas sjunga med och vi är nästa 300 personer som tillsammans skapar musik, jul och lycka så kan man inte låta bli att rysa. Att vara en del av det är något av det mäktigaste en människa kan vara med om.

Musik skapar inte bara gemenskap, det fodrar gemenskap och det är det som gör att musik alltid kommer vara ett fredligt språk. Ett språk som gör en lycklig.

Bländande idioti

Vill du bli annonsplats i Vägverkets reklam, vill du bli så tilltryckt så du nobbas av en gam. Allt det där kan hända dig om du inte bländar av till halvljus.

Textraden är från en låttext skriven av två gubbar från bygden som är kända för sina sedelärande låtar, och just den här sätter fingret på ett problem som gör att jag ibland tänker på mina medtrafikanter som mottrafikanter. Det här med att blända av. Tänk att något så enkelt kan vara så svårt för vissa människor.

Inga medtrafikanter

Ja, vi kan alla göra misstag och så vidare, men när det kan leda till döden tycker jag att misstagen borde vara färre än de jag stöter på ute på vägarna. Det är väl en sak om personen i fråga snabbt bländar av när jag blinkar lite för att påminna, jag behöver ibland en vänlig påminnelse av mina medtrafikanter också. Det tillhör bara en trevlig ton i trafiken, men det finns några tillfällen som jag utsätts för alldeles för ofta som gör att jag högt för mig själv undrar om mina mottrafikanter har fått sina körkort i ett cornflakespaket.

Hela lagret av extraljus

Det första tillfället är när jag glömmer att blända av och den mötande bilen istället för att blinka lite påminnande väljer att sätta på sitt helljus och med flit blända mig. Detta händer allra helst när mötande bil dessutom har installerat femtielva extralampor. Då vet man att personen man möter med allra största sannolikhet önskar att de körde långtradare i Norrland och kompenserar det med att köpa upp hela Biltemas lager av extraljus och monterar på sin gamla Volvo. Dessa personer blir lyckliga av att få blända, de ser det som valuta för pengarna.

Saknar trafikvett

Det andra tillfället då jag gärna hade stannat bilen och tagit mig ett snack med mottrafikanten är när det kommer ikapp en bil och lägger sig ganska nära bakom. Detta är inte på något vis förbjudet, vägen är till för alla, men när personen i fråga inte har vett på att blända av blir jag så irriterad att jag trampar på bromsen några gånger för att markera. Det brukar dock inte hjälpa eftersom dessa personer saknar vanligt trafikvett.

Undertryckt ilska

Kanske är det samma personer som även står för den tredje upprörande situationen. Det handlar om de trafikanter som är så rädda för mörkret bakom den mötande bilen att de passar på att sätta på sitt helljus innan de har passerat den mötande bilen, det gör att jag som mötande bil tror att jag har mött en trevlig medtrafikant med vett. Tills jag blir totalbländad. Nu kanske någon tänker att ”på körskolan lärde vi oss faktiskt att man ska sätta på helljuset vid möte” och då vill jag gärna trycka på ordet vid där. Det är alltså VID mötet och inte INNAN du möte du ska sätta igång helljuset. Det som händer när helljuset slås på för tidigt är inte bara att det skapas olyckstillfällen, det skapar också irritation i trafiken. När jag inte ens kan visa mitt missnöje genom att blända tillbaka eller blinka med bromsljusen måste jag bära på så mycket undertryckt ilska att det blir synd om min sambo när jag kommer hem.

Att blända av och att sätta på helljuset i rätt tid är alltså inte bara viktigt för trafiksäkerheten, utan kan också vara ett sätt att rädda relationer!

Nostalgi i Överlida

Jag hade gått till Mogaskolans uppehållsrum och köpt en biljett. Den första biljetten någonsin till ett dansställe långt från låg- och mellanstadiets skoldiscon. Jag skulle till ett riktigt diskotek och min mage var full med fjärilar. Lilla jag, en nybliven högstadieelev skulle äntligen få besöka stället alla pratade om.

Vi åkte buss till det som sas vara Västsveriges största diskotek. Jag hade nya jeans och ny ögonskugga och det var en bubblande pirrande stämning i bussätena. Vi skulle till Kullaberg! Denna mytomspunna byggnad i skogen där allt kunde hända, och jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Men så stannade bussen och alla trängdes för att försöka se ut genom rutorna, ryktet sa att det skulle finnas folk från andra högstadieskolor där. Vi kanske till och med skulle träffa Tranemobor... det kändes exotiskt!

Att dansa i mitten

Kön ringlade sig och jag skakade i min tunna jacka, mer på grund av nervositet än köld. Känslan när vi kom innanför dörrarna var storartad. De plyschklädda möblerna, speglarna, de undangömda hångelhörnorna, det stora dansgolvet och lukten av hamburgare och artificiell rök. Till en början var det lite glest på dansgolvet, men efter ett tag vågade sig fler upp och även jag började dansa. Lite tveksamt, hur gjorde man egentligen på ett riktigt disco. Var det någon som anordnade hela havet stormar som på discona i Hillaredskolans matsal? Så plötsligt som ur tomma intet bildades en stor ring och in i ringen vågade sig en kille som dansade breakdance. Alla klappade i händerna och tjoade och jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle våga dansa i mitten av en sån ring.

Mer än ett vanligt dansställe

Efter att ha besökt krogen i skogen säkert en gång i månaden under hela högstadie- och gymnasietiden har jag många av mina bästa och även värsta minnen kopplade till den stora byggnaden där i Överlida. Sedan krogen stängde har vi, jag och mina kompisar ofta kommit att prata om dansstället som en del som gjorde vår uppväxt i skogen lite mindre isolerad. Och oavsett om man pratar med en 70- eller 20-åring så finns det alltid ett eller flera minnen kopplade till dansstället. Min mamma har varit där, min pappa har varit där, och generationer innan och efter dem var där. Alla inom en ganska stor radie kring Överlida vet vad Kullaberg är. Kullaberg är mer än ett vanligt dansställe, det har haft större betydelse än så för generationer av lantisar.

Fortfarande agiskt

Jag trodde att jag inte skulle få komma tillbaka till Kullaberg igen, men så igår fick jag chansen att komma dit. Fotbollsturneringen Skoj och Ploj hade sin fest där, och jag som inte bryr mig ett dyft om fotboll kände en extrem vilja att ändå vara med på festen. Väl på plats insåg jag att det är 10 år sedan jag besökte diskoteket där i skogen för första gången, och jag kan bara konstatera att magin fanns kvar. Bland plyschmöbler och artificiell rök återupplevde jag inte bara gamla minnen, jag stod  mitt i ringen och dansade. Det var inte snyggt, men det var härligt och av ren glädje.