Applådera mera!

Det släcks ned och allt som syns är det flackande skenet från stearinljusen. Stämningsfullt höjer sig sången mot skyn när Lucia och hennes följe skrider in i Svenljunga kyrka. Det är kröning och jag står i kören och tittar på de vitklädda tjejerna som bara en halvtimme tidigare nervöst har sjungit upp inför det som de har övat på i veckor och månader. Jag känner igen känslan, för sju år sedan stod jag där i luciatåget, pirrig och förväntansfull. För de som är i kyrkan kanske det är en trevlig och stämningsfull händelse, men för de som står i luciatåget är det så mycket mer. Det handlar om att prestera och att förmedla en julkänsla.

Och så kommer de, orden som sänker och har sänkt stämningen på otaliga luciaframträdanden och konserter genom åren. ”Vi ber er spara applåderna tills efteråt”.

Den bästa formen av civil olydnad

Efter ungefär halva konserten är det Mogaskolans barnkörs tur att få sjunga. De gör ett julmedley, ett musiknummer som inte bara innehåller oerhört gulliga danser, soloframträdanden och illustreringar av sin sång med egenhändigt målade bilder, det lockar också fram bubblande skratt i publiken, och när sången är färdig finns det ingen som kan hålla sig. En spontan applåd bryter ut och den är stark och lång och trotsig. När nästa nummer, ett vackert pianosolo, är färdigt blir det några sekunders tystnad, en kollektiv undran om man ska bryta mot reglerna en gång till. Sedan vågar någon lite tyst slå ihop handflatorna och tystnaden bryts av ännu en stark applåd. Jag skulle vilja påstå att det är den bästa formen av civil olydnad jag någonsin har upplevt. Efter dessa befriande applåder har den tryckta stämningen brutits och alla följande nummer följs av applåder. Precis som det ska vara.

En gammal förlegad tradition

Jag vet inte riktigt varför det finns en gammal förlegad tradition om att applåder ska förbjudas i kyrkor. Men jag har aldrig hört någon som tycker att det är en bra tradition. Ändå stöter man på den gång efter gång. Trots det undrar jag om de som uppmanar till detta sparande av applåder ens själva tycker att det är en bra idé. Applåder kan nämligen inte sparas. Applåder är så fina just för att de är spontana. Som publik är det vårt enda sätt att visa uppskattning, och uppskattning ska inte sparas på. Den ska visas i stunden, för det är då den är som mest värd!

Vår betalning och bekräftelse

Kanske tror ni att applåder inte ger något, att de är onödiga. Det är inte sant. Som musiker kan jag intyga att applåderna är oerhört viktiga. De är liksom vår betalning, vår bekräftelse på att det vi har kämpat för och övat på har blivit bra. Jag har stått där framför en publik som har uppmanats till att inte applådera, och jag kan tala om att det skapar en osäkerhet att inte få publikens bekräftelse. Avsaknaden av applåder genererar en av de jobbigaste, pinsamma tystnader man kan uppleva. Pausen mellan låtarna är liksom skapad för applåder.

Så nu tycker jag faktiskt att det får vara nog! Jag vill inte veta av några stenåldersfasoner längre. Vi pratar alltid om att vi måste visa våra medmänniskor mer uppskattning, detta måste ju även gälla på konserter. Från och med nu applåderar vi när vi tycker något är bra. Allt annat är ohyfsat!