Allt är inte guld som glimmar

Menyn fick det att vattnas i munnen på mig. Jag såg verkligen fram emot att sätta tänderna i diverse godsaker som fanns att välja på, men så föll mina ögon på raden längst ned på menyn, den som beskrev efterrätten och jag kände genast ett tryck över pannan, och hur magen drog ihop sig.

Blodpudding och saffran

När man blir bjuden på trerätters av svärföräldrarna vill man inte gärna vara den som sitter och är kräsen. I vanliga fall skulle jag inte heller beskriva mig som kräsen. Visst, blodpudding har jag svårt att få ner, men annars äter jag det mesta. Utom det som för kvällen stod på efterrättsmenyn. Rätten var saffranskladdkaka. En förmodligen både välkomponerad och genomarbetad rätt, men en omöjlighet för mig. Saffran och jag är nämligen ärkefiender. Nu behövde jag inte direkt spotta ut efterrätten i servetten, med en liten vit lögn om en överkänslighet mot saffran lyckades jag byta till mig en pannacotta, men det var inte utan ett misstroget och fördömande ögonkast från servitrisen. Man förväntas liksom gilla saffran.

Jag har bakat lussekatter-vrålet

Varje år är det likadant. I början av november går jag inte ont anande in i någon mataffär och håller på att knockas av den starka saffranslukten. Lagom till första advent börjar mina nyhetsflöden i sociala medier fyllas med gula bakverk och minst en gång per jul måste jag göra någon vän ledsen när jag som svar på deras jublande ”jag har bakat lussekatter”-vrål måste svara att det ju är jätteroligt men att jag nog faktiskt måste tacka nej. Det är något med saffran som ger mig ett starkt illamående, och jag vet att ni tänker exakt det som kyparen och de människor i läkarforumet där jag sökte på saffransallergi tänker; ”man kan inte vara allergisk mot saffran, man kan möjligtvis tycka illa om det, men det tyder förmodligen på någon slags allvarlig störning”. Det är i alla fall så jag känner mig bemött när jag tvingas avslöja min akilleshäl.

Mottagliga julsvenskar

Men jag innehar ändå ett hopp, en önskan och tro på att det finns fler där ute som avskyr saffran. Jag tror faktiskt till och med att de finns de som inte vet om att de egentligen inte gillar julens guld. Jag är nämligen övertygad om att saffranens status endast är en konspiration från saffransproducenterna. De vet att om de bara paketerar pulvret i små påsar och säljer för ett löjligt dyrt kilopris så kommer folk köpa det bara för att visa att de kan. Dessutom har dessa saffransproducenter lyckats koppla sin produkt till jul vilket är oerhört smart, jag menar det finns väl ingen gång som svensken är så mottaglig för konstiga smakkombinationer som just runt jul. Vi sätter ju bland annat gladeligen i oss en blandning mellan inlagd rå fisk, rödbetor och majonnäs.

En djuprotad konspiration

Så nästa gång ni jublar över en lussekatt så fundera en extra gång på om ni verkligen gillar den. Kanske är ni, liksom tusentals svenskar, offer av en djuprotad saffranskonspiration. Kanske äter ni bara den gula vetebullen för att en smart saffransproducent har lyckats övertyga er om att det är smaken av jul ni känner!