Starstruck

UAUAUAUAUNDO MY SAAAAD UAUAUAUNDO WHAT HURT SO BAD….

I mitt huvud står jag på en scen inför miljontals människor som är förtrollade av min röst. I verkligheten står jag i mitt kök och sjunger för min katt som tittar mycket skeptiskt på mig innan han vänder på klacken och rusar ut genom kattluckan. Den vackra övergången mellan bröst- och huvudklang som Sanna Nielsen gör så perfekt i refrängen på sin melodifestivallåt låter från mina stämband snarare som ett djungelläte jag ger ifrån mig strax innan jag svingar mig i lianen för att klubba ner min frukost. Jag förstår varför katten springer ut, man vill ju inte riskera att hamna på någons frukosttallrik.

Sanna i Svenljunga

Jag har liksom hela Sverige drabbats av Sanna-feber. Och idag, dagen då denna krönika publiceras kommer hon stå där på scenen på torget i Svenljunga, det är stort! Hon är upptagen efter mellovinst och inför musikalpremiär. Bokningen av henne till torget skedde innan hennes efterlängtade melodifestivalvinst. Innan var hon folklig, men nu är hon också superaktuell och många drar i henne. Hon skulle ha kunnat ge återbud, skyllt på för mycket att göra. Men det gjorde hon inte, och det hedrar henne att hon inte blivit för stor för sin publik.

Att arbeta som sommarvikarie på lokaltidningen är mysigt, man får åka ut och göra reportage med glada studenter, glada orienterare och glada festivalbesökare. Semestertider är en trevlig tid för en journalist, folk är avslappnade och glada och det händer mycket saker runt om i bygden. Det man inte räknar med att få göra som lokaltidninsgsvikarie är att ringa kändisar.Men ändå stod jag där med Sanna Nielsens kontaktuppgifter och viktigast av allt, en anledning att prata med henne.

Prata med en kändis

Kanske övergick min förtjusning i melodifestivalvinnaren där och då till fanatism. Det var med svettiga handflator och höjd puls jag inväntade hennes samtal. Framför mig hade jag ett block, tre pennor om två av någon outgrundlig anledning skulle gå sönder, en lapp med frågor och ett stort glas vatten. Telefonen ringde, och jag svarade nervöst; ”STT, det är Elin”. ”Hej det är Sanna Nielsen” hördes en småländsk, melodisk stämma i andra änden. Jag hann tänka ”åh herregud det är Sanna som ringer” innan jag tog mig samman och trevande började samtalet. Men det tog inte lång stund innan min nervositet släppte. Precis som jag misstänkt var Sanna en artist som trots sin långa karriär och framgång var jordnära och glad.

I slutet av samtalet frågade jag vilken allsång som var hennes favorit och när hon började sjunga ”Sommar, sommar, sommar” för mig i telefonluren blev jag helt varm i kroppen. Sanna Nielsen, kvinnan med guldrösten har sjungit, bara för mig!