UAUAUAUAUNDO MY SAAAAD
UAUAUAUNDO WHAT HURT SO BAD….
I mitt huvud står jag på
en scen inför miljontals människor som är förtrollade av min
röst. I verkligheten står jag i mitt kök och sjunger för min katt
som tittar mycket skeptiskt på mig innan han vänder på klacken och
rusar ut genom kattluckan. Den vackra övergången mellan bröst- och
huvudklang som Sanna Nielsen gör så perfekt i refrängen på sin
melodifestivallåt låter från mina stämband snarare som ett
djungelläte jag ger ifrån mig strax innan jag svingar mig i lianen
för att klubba ner min frukost. Jag förstår varför katten
springer ut, man vill ju inte riskera att hamna på någons
frukosttallrik.
Sanna i Svenljunga
Jag har liksom hela
Sverige drabbats av Sanna-feber. Och idag, dagen då denna krönika
publiceras kommer hon stå där på scenen på torget i Svenljunga,
det är stort! Hon är upptagen efter mellovinst och inför
musikalpremiär. Bokningen av henne till torget skedde innan hennes
efterlängtade melodifestivalvinst. Innan var hon folklig, men nu är
hon också superaktuell och många drar i henne. Hon skulle ha kunnat
ge återbud, skyllt på för mycket att göra. Men det gjorde hon
inte, och det hedrar henne att hon inte blivit för stor för sin
publik.
Att arbeta som
sommarvikarie på lokaltidningen är mysigt, man får åka ut och
göra reportage med glada studenter, glada orienterare och glada
festivalbesökare. Semestertider är en trevlig tid för en
journalist, folk är avslappnade och glada och det händer mycket
saker runt om i bygden. Det man inte räknar med att få göra som
lokaltidninsgsvikarie är att ringa kändisar.Men ändå stod jag där
med Sanna Nielsens kontaktuppgifter och viktigast av allt, en
anledning att prata med henne.
Prata med en kändis
Kanske övergick min
förtjusning i melodifestivalvinnaren där och då till fanatism. Det
var med svettiga handflator och höjd puls jag inväntade hennes
samtal. Framför mig hade jag ett block, tre pennor om två av någon
outgrundlig anledning skulle gå sönder, en lapp med frågor och ett
stort glas vatten. Telefonen ringde, och jag svarade nervöst; ”STT,
det är Elin”. ”Hej det är Sanna Nielsen” hördes en
småländsk, melodisk stämma i andra änden. Jag hann tänka ”åh
herregud det är Sanna som ringer” innan jag tog mig samman och
trevande började samtalet. Men det tog inte lång stund innan min
nervositet släppte. Precis som jag misstänkt var Sanna en artist
som trots sin långa karriär och framgång var jordnära och glad.
I
slutet av samtalet frågade jag vilken allsång som var hennes
favorit och när hon började sjunga ”Sommar, sommar, sommar” för
mig i telefonluren blev jag helt varm i kroppen. Sanna Nielsen,
kvinnan med guldrösten har sjungit, bara för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar