Flugornas herre

Ibland vaknar jag av att de kryper i ansiktet på mig. Andra gånger trasslar de in sig i mitt hår. Det händer till och med att de sätter sig på min smörgås precis när jag ska ta ett bett. Det finns riktigt små, som bara anas som ett moln, men som kan vara riktigt förrädiska om man cyklar igenom dem med läppglans på läpparna. Det finns också riktigt stora, harmlösa kanske men deras läte kan få mig att bokstavligt talat begå mord. De värsta är dock de medelstora som tyst susar omkring planlöst och slår sig ned på mina armar, ben, i mitt ansikte och i min mat. Dessutom använder de hela vårt hus som toalett, och det syns överallt eftersom de bajsar vitt på mörk bakgrund och svart på ljus bakgrund. De är ondskefulla små varelser, som drar sig till död och förruttnelse och gärna klampar omkring i för gammal leverpastej eller avföring innan de planlöst landar med sina kladdiga små ben rakt på min näsa.

Jag som är en fredlig person, en pacifist med stor förkärlek för djur har kommit att avsky dem så mycket att jag i princip skulle kunna ta till massförstörelsevapen för att slippa dem. Problemet är att flugorna ständigt förökar sig och av någon anledning har utrustats med ögon som ser allt. De sitter där och ser så ovetande ut, men precis när jag ska slå till med flugsmäcken lyfter de med ett retsamt surrande ljud och flyger iväg.

Jag och min sambo har de senaste veckorna bedrivit krig hemma. Vi har testat hemmagjorda blandningar av diskmedel, vatten och vitvinsvinäger, men det är husflugorna, de mellanstora ljudlösa, som är de värsta och de går inte på så simpla knep. Vi har även utnyttjat en väldigt bra lokaltidning, nogsamt vikit ihop den tills den blir ett vapen och sedan sprungit runt i hela huset. Med ett resultat som har lett till obetydligt färre flugor, men en hel del trycksvärta på väggar och tak.

Slutligen gick jag till Fyndlagret och i princip tömde deras flugbekämpningsavdelning. Två flugsmäckar och en elektrisk flugfångare senare kände jag att jag hade segern i kriget mot flugorna som i en liten ask. Tyvärr är flugorna högst medvetna om sin fara och så fort jag så mycket som närmar mig en flugsmäck så finns det helt plötsligt inte en enda fluga inom flera kilometers radie, och så fort jag lämnar flugsmäcken är de där igen och surrar runt mitt huvud.

Inte mycket gott kommer ut ur ett krig, men jag försöker se det positivt, även om flugorna driver mig och min sambo till vansinne så har de i alla fall lett till att vi har fått ett gemensamt intresse, vilket ska vara nyttigt för ett förhållande. Jag antar att även flugutrotning måste räknas som ett gemensamt mål.