Ung men imponerad

Svetten rinner längs med ryggen och jag häver ett glas vatten medan jag försöker lugna min puls lite. Jag har inte insett exakt hur mycket jag faktiskt har ansträngt mig, men sittandes där på stolen inser jag att jag har hållit igång konstant i säkert en halvtimme. Men det är inget svettigt gympass jag beskriver, inte heller en springrunda, det är en kväll i Örsås bygdegård.

De tre festnivåerna

Jag vet att vi är många runt om i bygden som har tillbringat otaligt långa och roliga kvällar i Örsås. Kvällarna brukar se ganska likadana ut oavsett vem som anordnar festen och vad det är för folk som är inbjudna, de är liksom indelade i tre festnivåer. Först en lite stel inledning med mingel och fördrink, följt av en något lättsammare middag med lite allsång och trevliga samtal, och slutligen när borden flyttas undan och dansgolvet fylls nås den tredje nivån, en uppsluppen stämning där alla eventuella hämningar släpps och festen sätts igång på riktigt. Det är den sista festnivån som är den bästa, den då alla pratar med alla och folk vågar skratta och prata högt.

Jag är medveten om att det förmodligen är fler i mina föräldrars ålder som kan känna igen sig i ovanstående beskrivning. Det brukar inte vara folk i 20-årsåldern som utgör den flitigaste gruppen bygdegårdsbesökare, och det gör att jag är bland de yngsta på den fest som kören Likören anordnat i samarbete med Örsås bygdegårdsförening. Det borde såklart finnas vissa förväntningar på att jag som representant för den yngre generationen ska vara den som orkar hålla igång längst. Så är det inte. Det händer något med mina medelålders och medelålders-plus-vänner när bandet börjar spela gamla godingar, de liksom glömmer ålder, alla eventuella krämpor och alla eventuella extrakilon som i vanliga fall kan vara hämmande.

Djupt imponerad

De kastar sig ut på dansgolvet och buggar som om de aldrig har gjort något annat i sitt liv. Jag är djupt imponerad över två saker; den ena är att alla, och då menar jag verkligen alla verkar kunna dansa, och gör det riktigt riktigt bra, jag har inte en chans att hålla jämna steg med dem, trots att jag faktiskt kan bugga. Det andra som imponerar mig är att de som i vanliga fall förmodligen inte skulle orka med att springa hundra meter nu kan hålla igång en hel kväll utan att pausa.

Jag sitter där och betraktar mina föräldrar, deras vänner och mina vänner som virvlar omkring på dansgolvet och jag inser att jag inte har en chans att mäta mig med dem. Men så blir jag uppbjuden igen och det är då jag förstår hur de kan orka, det går inte att jämföra med att springa hundra meter. Löpning är ju motion, medan dans är fest och det är fest och inget annat som är botemedlet mot ålder, eventuella krämpor och eventuella extrakilon.