Skrämd till snabbhet

När jag gick på gymnasiet åkte jag ofta med min pappa in till skolan. Han började egentligen åtta men när jag åkte med brukade han få flexa en halvtimme eftersom jag var så seg på morgonen. Det var som att det inte spelade någon roll hur tidigt jag steg upp, eller hur mycket jag hade planerat dagen innan, när jag skulle åka med pappa fick jag alltid bråttom i slutändan. Ibland hände det att jag åkte med mamma istället, och då blev jag av någon anledning aldrig försenad. Jag vet att min pappa frågade mig hur det kom sig att jag alltid blev försenad med honom men aldrig med mamma, och just då kunde jag inte svara på det.

Försenande extrabestyr

Nu ska klara av de där morgnarna själv. Jag pendlar till Göteborg och hittills har jag aldrig blivit försenad till bussen, förutom de dagarna då jag har bestämt mig för att åka in tidigare för att plugga eller uträtta ett ärende, då missar jag alltid bussen.

De senaste två veckorna har jag missat min buss varje morgon. Jag har lagt en himla massa tid som jag hade tänkt tillbringa sittandes i en varm buss med en god bok, nåja en ganska tråkig men lärorik bok, på att istället sitta och frysa i en busskur för att säkert inte missa nästa buss. Mina vänner har fått vänta, och mina ärenden har blivit outrättade, men jag har inte missat någon skola. När jag missade min buss för fjärde gången samma vecka började skönja ett mönster. Jag hade varenda morgon som jag inte absolut behövde hinna med bussen för att inte missa något viktigt i skolan lämnat hemmet ungefär fem minuter senare än vad jag skulle gjort annars, jag hade tagit längre tid på mig att äta frukost, klä på mig och borsta tänderna. Jag hade till och med gjort mig själv försenad genom att i sista stund och helt ologiskt byta byxor, väska eller skor, och dessa små extrabestyr gjorde mig försenad.

Bedragen av hjärnan

Det verkar alltså som om min kropp överlistar min hjärna, eller kanske att min hjärna bedrar mig. Jag tänker; imorgon ska jag åka in till skolan extra tidigt för att plugga eftersom jag inte börjar förrän 10.00. Min hjärna hör; jag börjar inte förrän 10.00, och min kropp säger; gött då kan jag ju sega hur mycket som helst.

Men hur är det då med min inledning? Varför var jag sen när jag åkte med pappa men inte med mamma? Av exakt samma anledning. Jag tänkte; imorgon ska jag åka med pappa, då måste jag vara i tid, min hjärna hörde; jag ska åka med pappa, han blir inte arg om vi blir lite sena, och min kropp sa; gött då kan jag sega hur mycket som helst. När jag däremot skulle åka med mamma lät det annorlunda, då visste hjärnan att det skulle bli ett jäkla liv om vi kom försent och kroppen reagerade därefter.

I skrivande stund är det en dag kvar innan jag ska på en lång bussresa med SUO till Paris. Jag önskar att någon kan skrämma mig lite så att jag säkert inte kommer försent!