Le mot världen

Att le är det enklaste sättet att försköna sitt utseende. En vacker kvinnas leende är plånbokens tårar. Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus, men ändå lyser det upp ett hem.

Det finns otaligt med ordspråk om leenden. Antagligen för att ett leende faktiskt betyder mer än man kan ana. Vissa påstår till och med att ett leende kan skapa lycka. Det sägs till exempel att om man ler när man är ute och springer så kommer kroppen automatiskt förknippa känslan av att springa med lycka. Jag vet dock inte hur sant det är, jag har försökt, men i mitt fall verkar det som att inte ens ett gapskratt skulle kunna motverka blodsmak i munnen och väsande andhämtning.

Man måste le

Leenden kan vara av olika slag, det finns illmariga, förvånade, varma och hemlighetsfulla som Mona-Lisas. Men oavsett är leenden viktiga, de finns av en anledning och de bör utnyttjas så ofta som möjligt.

Håller man på något vis på med underhållning och musik så vet man hur viktigt ett leende är. Jag har inte varit med i ett enda Luicatåg, köruppträdande eller teaterframförande utan att någon ständigt har tjatat på mig om att jag MÅSTE le. Och det är inte alltid så lätt när man är koncentrerad på att komma ihåg texten till Luciasången, minnas sina repliker, eller inte svimma. Det brukar ofta sluta med att ett något stelt leende påklistras i ansiktet precis innan man stiger upp på scen.

Ett stort ansvar

Några som ofta har fått höra att de måste le är Svenljunga ungdomsorkesters drillflickor, de har ett stort ansvar att axla eftersom de inte bara är SUO:s frontfigurer utan också måste le för de 50 personer som går bakom och absolut inte kan le eftersom de har hela munnen full av instrument. Det är inte alltid lätt att le, inte när man har marcherat i spöregn i tre timmar i en liten ort i Danmark eller när man har haft fyra olika spelningar och gått säker två mil i 30 graders värme i Tyskland. Men kanske är det då ett leende gör som bäst nytta.

”Det är lätt att le om man har något att le åt” heter ett annat ordspråk. Förra veckan var SUO med Drill i Paris, en av spelningarna vi gjorde var i Luxembourgparken, en park som omnämndes som folkets park. Vi hade nog egentligen inte förväntat oss så jättemycket, men när vi började spela, dansa och marschera flockades människor runt oss, de fotade oss, klappade i takt och marscherade med. Det var fantastiskt roligt, och när jag satt där och spelade så tittade jag upp och precis då vände sig drillflickorna mot orkestern i sin dans, och det var då jag fick se de äkta leendena. De som satt där helt naturligt utan ansträngning och när jag tänkte efter kände jag att till och med jag som hade en klarinett i munnen hade ett leende klistrat på läpparna. Det var det fåniga leendet, det som kanske inte alltid är så vackert, men som vinner över alla andra leenden eftersom det är så äkta. Ett leende som smittar!