Att le är det enklaste sättet att
försköna sitt utseende. En vacker kvinnas leende är plånbokens
tårar. Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus, men ändå
lyser det upp ett hem.
Det finns otaligt med ordspråk om
leenden. Antagligen för att ett leende faktiskt betyder mer än man
kan ana. Vissa påstår till och med att ett leende kan skapa lycka.
Det sägs till exempel att om man ler när man är ute och springer
så kommer kroppen automatiskt förknippa känslan av att springa med
lycka. Jag vet dock inte hur sant det är, jag har försökt, men i
mitt fall verkar det som att inte ens ett gapskratt skulle kunna
motverka blodsmak i munnen och väsande andhämtning.
Man måste le
Leenden kan vara av olika slag, det
finns illmariga, förvånade, varma och hemlighetsfulla som
Mona-Lisas. Men oavsett är leenden viktiga, de finns av en anledning
och de bör utnyttjas så ofta som möjligt.
Håller man på något vis på med
underhållning och musik så vet man hur viktigt ett leende är. Jag
har inte varit med i ett enda Luicatåg, köruppträdande eller
teaterframförande utan att någon ständigt har tjatat på mig om
att jag MÅSTE le. Och det är inte alltid så lätt när man är
koncentrerad på att komma ihåg texten till Luciasången, minnas
sina repliker, eller inte svimma. Det brukar ofta sluta med att ett
något stelt leende påklistras i ansiktet precis innan man stiger
upp på scen.
Ett stort ansvar
Några som ofta har fått höra att de
måste le är Svenljunga ungdomsorkesters drillflickor, de har ett
stort ansvar att axla eftersom de inte bara är SUO:s frontfigurer
utan också måste le för de 50 personer som går bakom och absolut
inte kan le eftersom de har hela munnen full av instrument. Det är
inte alltid lätt att le, inte när man har marcherat i spöregn i
tre timmar i en liten ort i Danmark eller när man har haft fyra
olika spelningar och gått säker två mil i 30 graders värme i
Tyskland. Men kanske är det då ett leende gör som bäst nytta.
”Det är lätt att le om man har
något att le åt” heter ett annat ordspråk. Förra veckan var SUO
med Drill i Paris, en av spelningarna vi gjorde var i
Luxembourgparken, en park som omnämndes som folkets park. Vi hade
nog egentligen inte förväntat oss så jättemycket, men när vi
började spela, dansa och marschera flockades människor runt oss, de
fotade oss, klappade i takt och marscherade med. Det var fantastiskt
roligt, och när jag satt där och spelade så tittade jag upp och
precis då vände sig drillflickorna mot orkestern i sin dans, och
det var då jag fick se de äkta leendena. De som satt där helt
naturligt utan ansträngning och när jag tänkte efter kände jag
att till och med jag som hade en klarinett i munnen hade ett leende
klistrat på läpparna. Det var det fåniga leendet, det som kanske
inte alltid är så vackert, men som vinner över alla andra leenden
eftersom det är så äkta. Ett leende som smittar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar