Ödmjukhet är en dygd

När är det befogat att inte vara trevlig och ödmjuk? Det är en fråga som många ibland borde ställa sig. Vissa verkar tro att ödmjukhet inte behövs längre när en högskoleexamen har uppnåtts, andra anser att ödmjukhet bara är en egenskap för människor utan talang. Vissa verkar inte ens veta om vad ödmjukhet är. Jag och många med mig har en teori om att brist på ödmjukhet är detsamma som brist på självkänsla. Ju stöddigare desto osäkrare helt enkelt.

En synonym till ödmjuk är respektfull, och det ordet tycker jag nästan ännu bättre om. Att vara full av respekt, respektera andra men också sig själv. För att vara ödmjuk behöver inte betyda att man är osäker eller mjäkig det innebär bara att man inte lyfter fram sig själv hela tiden.

Ingen diva

Ibland händer det att man träffar på en människa som det liksom lyser ödmjukhet om. Det är svårt att sätta fingret på varför vissa människor har den auran men tydligast blir det självklart när man anser att en person har en egenskap eller talang som borde kunna leda till brist på ödmjukhet.

Jag träffade en sådan person i helgen. Jag har den stora äran att spela i Svenljunga Symphonic Band, och i lördags hade vi en konsert tillsammans med Magnus Bäcklund. En artist som de flesta nog förknippar med gruppen Fame som vann melodifestivalen med låten Give me your love. Magnus är inte bara en man som har vunnit Sveriges största musiktävling, han har också en sångröst som skulle göra de flesta avundsjuka, han kan låta exakt som Tom Jones och sjunga Queenlåtar så att Freddie Mercury skulle bli imponerad, dessutom är han en riktig underhållare som utan problem fick både publiken och oss i bandet att skratta flera gånger. Han har allt en artist bör ha och han skulle lätt kunna vara en riktig diva men det är han definitivt inte, han oerhört ödmjuk och jordnära.

Ursäkt från scen

Under första delen av konserten råkade han blanda ihop låtordningen vilket egentligen inte ledde till något mer än att vi i bandet fick bläddra förbi en låt. Han insåg dock sin lilla fadäs efter några låtar och istället för att köra på som att inget hade hänt bad han om ursäkt på scen. Ingen i publiken hade märkt om han bara hade fortsatt och vi i bandet hade inte påverkats speciellt mycket av det, men han var så noga med att göra rätt för sig att han gjorde det på scen. Även i pausen bad han hundra gånger om ursäkt.

Han gav verkligen ödmjukheten ett ansikte där och då, dessutom fick publiken något att skratta åt. Resten av konserten gick strålande och han fick stående ovationer men även då var han mycket noga med att framhäva bandet. Den här killen hade nästan 300 betalande personer i publiken som hade kommit dit för att se honom ändå lyckades han stå med båda fötterna på jorden och erkänna sitt lilla misstag. Är han ödmjuk finns det aldrig en anledning för någon att inte vara ödmjuk.